Intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck en helt naturlig reaktion
Visst är det bra att integrationsministern och företrädare för kristna, muslimer och judar skriver en artikel ihop där de tillsammans uppmanar oss alla att bekämpa trakasserier mot judar och muslimer i vårt land. ”De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar”, skriver de.
Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.
För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.
Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:
Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.
Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.
Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.
Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.
Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.