Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Islam har blivit en av vår tids största problem. Inte för att det är en religion. Utan för att religionen är del av en förmedeltida kultur med ett tankeklimat som innefattar politik, sociala påbud och lagstiftning från 600-talet. Detta hade inte varit något problem om det så att säga ”hållits inom familjen”. Problemet har uppstått i anspråken på acceptans av en sekulär omvärld samtidigt som man kritiserar västvärldens modernitet och ”gudlösa” levnadssätt. I realiteten förkastar radikal islam allt vi står för av demokratiska värden.

Detta har inte de politiskt korrekta förstått. De ser islam som enbart en religion. De menar att terrorister som mördar i islams namn inte är muslimer utan vanliga kriminella. Slöjtvång, hedersmord, tvångsgifte och könsstympning bortförklaras av feminister och vänsterpartister som bara ett allmänt uttryck för vår tids våld mot kvinnor. Det är inget specifikt muslimskt problem, eftersom alla män är förtryckare. Det är svenska män som upprätthåller patriarkatet, inte islam.

Håller man inte med om denna förvridna verklighetsuppfattning stämplas man som islamofob.

De politiskt korrekta talar om islamisterna som en liten minoritet som inte är representativ för islam. Underförstått: de är ett beklagligt undantag i en majoritet av  fredsälskande, civiliserade medborgare. Det är majoriteten som är viktig i bedömningen av islam. Denna tankevurpa tillbakavisar Brigitte Gabriel med eftertryck i ett uppmärksammat You Tube-klipp. Att bortse från islamisternas betydelse för islam för att de är en minoritet skulle vara samma som att bortse från Hitlers gärningar bara för att majoriteten av hans folk var fredsälskande och civiliserade.

Och förresten är radikal islam ingen minoritet som PK-folket envist hävdat eftersom nästan hälften av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar. Att åtminstone 600 miljoner muslimer vill ha tillbaka ett barbariskt rättssystem från 600-talet (många sympatiserar även med hedersmord) gör att islam idag knappast kan betraktas som bara en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Vad vi talar om är ett i stora delar demokratifientligt och konfrontativt religionssystem. I detta You Tube-klipp visar Ben Shapiro statistiken.

Talet om att radikal islam skulle vara en minoritet inom islam är alltså en myt, liksom islam som en fredens religion. Att nästan hälften av världens muslimer sympatiserar med ett rättssystem som är en sorts mental fornlämning som rättfärdigar stening, avhuggande av händer, kvinnor som mannens ägodel och dödsstraff för homosexuella och avfällingar från tron gör tvärtom islam till ett hot mot demokrati och mänskliga värden.

Detta hade behövts debatteras för länge sedan i vårt land. Hur ska vi förhålla oss till alla problem i denna religiösa kultur? Att vi inte kommit längre i vår omdömesbildning beror på de politiskt korrekta som bromsat – och fortfarande bromsar – viktiga meningsutbyten i denna angelägna samhällsfråga. Precis som i andra frågor vi belyst i våra tidigare krönikor (här, här, här och här).

Vi står fortfarande och stampar på samma fläck i konstaterandet att muslimer kräver ”respekt” för sin världsåskådning samtidigt som de själva inte respekterar andra religioner – och framför allt inte vårt lands dominerande sekulära tradition. De politiskt korrekta har dessvärre inte givit nån hjälp till nyansering. Genom att aggressivt brännmärka all kritik av islam har de istället bidragit till en polarisering. Kritiker har bestraffats med hån och offentlig vanära, en hållning som i åratal utgjort en mental järnridå omöjlig att forcera.

Rushdieaffären 1989 förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Där vänstern en gång hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Man har gjort allt fel. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att bry sig om, problemet är istället de som är rädda för den. Islamofobin är det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

När ska tyckar-eliten förstå att islam är ett problem – och tillåta en förutsättningslös debatt?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

»Utan ett visst mått av ockult insikt är det inte troligt att Hitler, som steg till maktens tinnar i Tyskland och nästan erövrade världen, skulle ha betraktat en nästan okänd österrikisk filosof vid namn Rudolf Steiner som sin värste fiende.«

Så skriver Trevor Ravenscroft i sin bok Ödets spjut, som vi skrivit om tidigare. Den luciferiska ande som bemäktigat sig Hitlers själ, skriver han, ”försökte leda mänskligheten bort från ett inre erkännande av den individuella mänskliga anden”. Och det faktum att Steiner i Kristi anda verkade för motsatsen förklarar führerns vrede. Hitler rasade mot Steiner vid politiska möten under nazisternas första år för att generalsekreteraren i Antroposofiska sällskapet genom sin vänskap med generalen von Moltke hade påverkat krigsskeendet för Tyskland i negativ riktning. Hitler kände sig därför tvungen att vidta mått och steg. Och här börjar intrigen tätna i bästa Da Vincikoden-stil.

»Dietrich Eckart hade identifierat Steiner som ledarfiguren i en krets Graalinvigda, som upptäckt Thulesällskapets sataniska natur och övervakade alla dess möten och invigningsriter på astralplanet. Eckart var övertygad om att ingenting gick att dölja för Steiners genomträngande ockulta förmågor. Och eftersom Steiner öppet varnade Tyskland för nazistpartiets hemliga syften hade han hamnat högst upp på listan över de offer som snarast möjligt skulle likvideras av Thulemördarna.«

Man planerade att mörda Steiner i en järnvägsvagn på stationen i München genom att på kort håll fyra av båda piporna på ett avsågat hagelgevär i hans ansikte. Och Ravenscroft fortsätter:

»Steiner anlände punktligt till järnvägsstationen för att ta middagståget till Basel. Han medgav senare att han visste att han skulle utsättas för ett attentat samma morgon, men han vägrade inställa sin resa eftersom det endast var hans ockulta förmåga som förvarnat honom om mordplanen. Enligt hans etik skulle det vara svart magi att försöka undvika kommande händelser med ockulta medel. Han vidtog därför inga åtgärder för att skydda sig.

Han skulle säkerligen ha gått en snabb och blodig död till mötes denna vårmorgon 1922 om inte Walter Johannes Stein (bilden) och några vänner kommit precis i rätt tid. Stein hade infiltrerat Thulesällskapet och avslöjat detaljerna i mordkomplotten. Steiner ansåg nu att han var moraliskt berättigad att lämna platsen så fort han kunde, och hans vänner omgav honom på alla sidor när han skyndade från stationen. Samma kväll kördes han över gränsen till Schweiz och satte aldrig mer sin fot i München.«

1933 hade Walter Johannes Stein blivit den största auktoriteten på nazistpartiets ockultism. Då han fick reda på att Heinrich Himmler tänkte arrestera honom för att tvångsrekrytera honom till SS ockulta byrå Ahnenerbe, flydde han till England där han sedan kom att fungera som hemlig rådgivare till Churchill då det gällde de ledande nazisternas tankar och motiv.

Strax efter de tyska truppernas inmarsch i Österrike genom Anschluss besökte Hitler skattkammaren i Hofburg i Wien där Longinus spjut förvarades. Han var exalterad och vistades en timme ensam med spjutet. Vid Nürnbergrättegången kom det fram att det var i denna veva Hitler fattade sitt beslut att genomföra den slutgiltiga lösningen. Spjutet fördes sedan under bepansrad transport till Nürnberg där medlemmar av Thulegruppen var de första att avlägga ett besök i Mästersångarnas sal där det kom att förvaras.

Steins planer strax efter kriget att skriva en bok i ämnet kritiserades från alla håll, inte minst av Churchill själv som var ytterligt mån om att allmänheten ingenting skulle få veta om nazistpartiets ockultism. Och när Nürnbergsrättegången sedan inte lyckades klargöra vilka onda krafter som verkade bakom nationalsocialismens yttre fasad insåg Stein själv att det måste förflyta lång tid innan en bred publik skulle förstå de invigningsriter och den svarta magi som utövades i de ledande nazisternas innersta krets.

»Han såg med sorg i hjärtat hur de allierade åklagarna i dessa rättegångar saknade moralisk fantasi att förstå att den civilisation som uppstått i Tyskland under mellankrigstiden – en civilisation som byggde på en magisk Weltanshauung som ersatt korset med hakkorset – var av apokalyptisk karaktär. (…) Om domarna ens för ett ögonblick erkänt vilka deras besegrade fiender egentligen var, lyft på slöjan och röjt de verkliga motiven bakom denna förbluffande omkastning av alla värden, skulle det ha utsatt miljoner människor för risken av en total sedlig förvildning.«

För Stein stod det klart att man på högsta politiska nivå därför bestämt sig för att förklara de ohyggligaste brotten i mänsklighetens historia som följden av mentala rubbningar och systematisk pervertering. Man trodde det var bättre att tala i torra psykoanalytiska termer när det gällde att förklara motiven till att man spärrat in miljoner människor i gaskammare, istället för att avslöja att detta var ett resultat av ett hängivet tjänande av onda makter.

Menar alltså Ravenscroft i Ödets spjut. Läsningen av boken då den kom ut i början på 70-talet gav blandade känslor – å ena sidan verkade den mycket initierad, å andra sidan var en rad uppgifter så fantasifulla att man kände sig klentrogen. Varför hade man inte hört talas om detta förr? Numera har man facit.

Det visar sig nämligen att Ravenscroft (bilden) aldrig träffat Stein och att han skrev Ödets spjut avsedd som fiction, men att förläggaren övertalade honom att publicera den som en dokumentär, för att den då skulle sälja bättre, och då Ravenscroft var alkoholist och behövde pengarna föll han till föga. Att Stein skulle haft ett vänskapsförhållande till Hitler avvisas också av experter. Stein ska själv ha sagt att den enda gången han såg Hitler var på ett hotell 1932 och att han aldrig talat med honom.

Och skulle Hitler organiserat en sammansvärjning mot Steiner är det svårt att tänka sig att detta inte skulle ha avslöjats i den omfattande litterära produktion antroposofer åstadkommit. Men det är fortfarande en bra story. Det är märkligt att den ännu inte filmatiserats.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Läsandet av boken Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born ger både associationer och frågor (se de inledande krönikorna här och här). Nyckelmeningen litet i livet är vad det ser ut som och mycket är tvärtom, är intressant. Övertygelsekraften i uppgifterna gör att många kommer att ta till sig detta budskap trots de radikala omvärderingar det innebär. Men för den stora majoriteten är uppgifterna naturligtvis inte trovärdiga. Det är därför lätt att förstå varför de invigda i de gamla mysterierna höll sådana här sanningar hemliga.

Antroposofer minns Steiners många uttalanden om mysterierna, ett begrepp som avsåg den hemliga kunskap om världens beskaffenhet som var reserverad för invigda, och att det i alla tider ansågs vara ett brott att avslöja dessa hemligheter, eller ”förråda dem” som Steiner uttryckte det. Eftersom mänskligheten inte uppnått den mogenhetsgrad som krävdes för att ta upp dem vårdades dessa kunskaper i största hemlighet. Men för att ändå tjäna mänskligheten bäddades de in i mytologiska bilder, symboler, moraliska koder och liknelser i sådana religiösa urkunder som Bibeln, Bhagavad Ghita, Toran och Koranen. Hos naturfolken ingick kunskapsskatten i hela attityden till livet och världen på ett mer självklart sätt.

Men Steiner var av den åsikten att den nya tiden krävde ett offentliggörande av mysterierna – så han gav världen antroposofin. Att många anslöt sig till den antroposofiska rörelsen visade att mänskligheten i större grad än tidigare var mogen att ta till sig dessa mysteriehemligheter. Men för de flesta var de antroposofiska utsagorna naturligtvis fortfarande omöjliga att acceptera. Det var för främmande och stred alltför mycket mot traditionellt tänkande.

När man läser Robert Schwartz bok Your Souls´Plan – som inom sitt ämnesområde är mycket mer konkret än Steiners uttalanden i ämnet (men inte motsäger dem) – blir det uppenbart varför dessa uppgifter hölls hemliga så länge. Bakgrunden till mycket i livet är som sagt inte som det ser ut att vara. De gamla mystikerna kallade detta för maya. Men hur många kan köpa att livet är baserat på en illusion?

Såvitt jag förstår är detta den första boken i sitt slag och därför på sitt sätt något av en sensation. Men skillnaden mot för hundra år sedan, då en sådan bok rimligtvis skulle ha väckt stor uppmärksamhet, är att idag försvinner den i informationsbruset. De som är intresserade tar till sig uppgifterna, resten bryr sig inte. Så det är därför inte längre nödvändigt att hemlighålla dem.

Men sanningen har en tendens att med tiden sippra ut. Betänk hur vetskapen om nära dödenupplevelser inte existerade före 1975 då Raymond Moodys bok Life after life (I dödens gränsland) först publicerades. Idag är NDU ett allmänt känt fenomen med stor trovärdighet – trots dess från början svårförståeliga budskap. Och begreppet reinkarnation har från att på sextiotalet ha uppfattats som en hinduisk extremuppfattning idag uppnått en stor allmängiltighet, kanske framförallt i västvärlden.

Av de frågor boken väcker intar problemet gott/ont en särställning. Om allt handlar om att skaffa sig jordiska erfarenheter av alla tänkbara slag och inte om en strävan efter ”ett gott liv” i en moralisk mening – är då massmördare som Hitler, Stalin och Mao Tse Tung att betrakta som ”vilka själar som helst”? Deras liv förorsakade ju så mycket lidande för oräkneliga människoskaror. Varje religiöst eller andligt inriktad människa skulle uppfatta att konsekvenserna av deras liv renderat dem en plats i helvetet eller med svårartade straffliknande karman.

Innebär synsättet i boken att man istället bör betrakta dem som välgörare är då den naturliga frågan. Det lidande de åstadkommit borde ju enligt denna logik innebära andlig växt för de själar som drabbats. Har de skeenden dessa tyranner iscensatt på jorden i själva verket varit planerade innan de inkarnerade? Ingår då också krig i denna planering? Eller uppstår sådana saker trots allt som någon sorts oväntad överraskning för den andliga världen?

I boken sägs att det inte existerar någon slump i världen – men för att den fria viljan skall existera måste vårt begränsade medvetande i den här dimensionen föra oss in i sammanhang som inte kan planeras. Boken framhåller också att ”gamla själar” (de som inkarnerat många gånger) inte vill planera livet lika noggrant som unga själar vars brist på erfarenhet kräver en noggrannare planering.

Det viktiga med våra inkarnationer är att vissa nyckelskeenden uppstår under inkarnationen, inte i lika hög grad hur – eller när. Antalet alternativ till planerade dödsfall i varje livsplanering, så kallade exit holes, talar också för detta. Liksom att planeringen ibland inte håller – och att inkarnationen då avbryts – är också beskrivet i boken. Även att den planerade målsättningen kan överträffas förekommer, vilket då åstadkommer att ens erfarenhetskapital och andliga växt kommer att ökar än mer.

Många frågor återstår naturligtvis. Men Robert Schwartz har skrivit en fortsättning på boken – Your Soul´s Gift. Om detta och mycket annat kan man läsa på hans hemsida http://yoursoulsplan.com/.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

I dessa dagar då Raoul Wallenbergs 100-årsdag firas kan man göra sig en och annan fundering över hur det kunde bli som det blev. Hur var det möjligt att Hitler kunde göra det han gjorde? I en anmälan 18 januari 2008 i DN skriver Lars Linder om boken Gärningsmän av Harald Welzer som handlar om hur en del unga, i stort sett hyggliga, tyska män som nyss tagit värvning som poliser snabbt utvecklades till högeffektiva mördarförband som likviderade judar bakom de tyska frontlinjerna i Östeuropa under kriget.

Ingen tvingade dem att utrota judar. De enstaka som vägrade fick helt enkelt göra något annat, skriver författaren.

Nu är det inte helt uteslutet att fler satt sig på tvären om de från början förstått vidden av vad de satts att göra. Men en av de avgörande faktorerna var just att ögonblicket då de möjligen hade kunnat sätta ned foten gled snabbt, nästan omärkligt förbi. Situationen inför det första likvideringsuppdraget var inte sällan förvirrad och orderna oklara. Man förväntades göra sig av med ihopsamlade fångar, tillvägagångssättet fick improviseras.

När reglerna är okända gör människor som gruppen gör, och för var och en av soldaterna föreföll det som om de andra i stort sett var med på noterna. Långt efteråt berättade männen gärna om inre reservationer, men där och då var det få eller ingen som visade dem. Allt skedde ungefär lika gradvis och oförutsett, och när poliskompanierna snart vadade och halkade fram som slaktare bland blodiga likhögar var det för sent.

Morden på judar i närheten av Ivangorod i Ukraina 1942. En kvinna försöker skydda sitt barn med sin kropp precis innan de  blir skjutna på nära håll av en medlem ur Einsatzgruppe C. Källa: Wikipedia

En avrättning är ”definierande”, skriver Waltzer, den undanröjer tvivel och berättigar handlingen retroaktivt eftersom den slutgiltigt drar gränsen mellan offer och bödel. Redan efter de första morden kände sig männen säkrare på sitt uppdrag, och grupplojaliteten slöt sig. Mer och mer kom hanteringen istället att kretsa kring ett slags professionella problem männen emellan. De kunde minska det obehagliga i hanteringen genom små förbättringar som gjorde det hela enklare, snabbare och mindre fysiskt påfrestande – en successiv rationalisering som slutade med gaskamrarna.

Men för att få ovana människor att döda så kallt och urskillningslöst bör offren uppfattas som hotfulla, knappt mänskliga varelser. Detta hade de raslagar som instiftats förberett. Det var som ett slags snabbverkande gift som i ett slag gjorde 80 miljoner tyskar delaktiga. De som sedan valdes ut för den blodigare delen av hantverket kunde utföra det utan större förvåning och protester, eftersom brottet i princip redan var påbjudet i lag och det personliga ansvaret avskaffat.

Socialpsykologins bild av den ensamma människan är rätt dyster. Hon framstår som ett fegt och självupptaget djur, ängsligt förskönande sina egna dygder men svag inför auktoriteter och grupptryck och i slutna sällskap i stånd till i stort sett vilka vidrigheter som helst. Ett mönster som går igen från skolgårdsmobbning och gängvåld över sekter och byråkratier till diktaturer. Å andra sidan behövs rätt lite för att locka fram hennes bättre sidor. Minsta stöd från omgivningen, en förstulen blick, kan ge upphov till en hel vägrarfront.

Filosofiskt sett finns ondskan helt enkelt för att viljan är fri. Vilket omvänt betyder att om alla människor kan bli gärningsmän så kan alla också låta bli att bli det. För att nå dit gäller det främst att stärka människors moraliska autonomi – och att backa upp den med kollektiva insikter och en kraftfull, universell lagstiftning.

”Det är inte lätt första gången man dödar en människa. Men man vänjer sig och driver det till professionell fulländning”, säger en av krigsförbrytarna under Bosnienkriget som svar på frågan hur man är funtad om man kallblodigt kan mörda oskyldiga män, kvinnor och barn på löpande band. Hans svar är lika chockerande banalt som många andras före honom.

Det finns tyvärr inget alls som skiljer en massmördare från helt vanliga människor.

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.