I den problematiska bild av Antroposofiska sällskapet vi idag kan skönja med sinande kassor, vikande medlemsantal och brist på idéer är det en sak som ofta glöms bort: frånvaron av ett inspirerande ledarskap. Det är viktigt att påminna om hur grundläggande ett sådant ledarskap varit för den antroposofiska rörelsens utveckling. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att den antroposofiska rörelsen uppstod och utvecklades då Rudolf Steiner ledde den. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att människor strömmade till Järna för att kunna delta i de spännande skeenden Arne Klingborg skapade under en dynamisk period på sextio- och sjuttiotalet. För att ta några av de tydligaste exemplen.
Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.
Det fanns inget slumpartat i utvecklingen av den antroposofiska rörelsen. Det var ett hårt idéburet arbete för att förverkliga en vision. I alla fall i början.
Detta blev tydligt om inte förr då dessa ledargestalter var borta. Rudolf Steiners enastående livsgärning övergick efter hans död i djup splittring inom den antroposofiska rörelsen. Och Arne Klingborgs frånfälle innebar en allt tydligare stagnation och brist på idéer i det svenska arbetet. Det behövs ingen Einstein för att se att den verkliga orsaken till sällskapskrisen är just bristen på ett inspirerande ledarskap.
”I alla kulturer berättas om kända människors liv för att uppmuntra till funderingar över vad som formar en passande livsgestaltning”, skriver Werner G Jeanrond under temat Förebildens makt i senaste numret av Axess (maj 2012). Han nämner några av de människor som inspirerat mänskligheten som Gandhi, Dag Hammarskjöld, Dalai Lama, Nelson Mandela – och helgonberättelserna. Dessa extraordinära personligheter visar vilka krafter förebilden kan frigöra. Dessa personligheter har förändrat världen.
Detta är dock inte en självklarhet inom den antroposofiska rörelsen. Här finns istället en utbredd föreställning att den traditionella ledarskapstanken är förlegad. Många anser att tanken på ett karismatiskt ledarskap tillhör det förgångna och att det nya ledarskapet istället bör vara ett kollektivt sådant. Med facit i hand ser vi vad denna uppfattning har lett till.
Föreställningen att alla bär ett ansvar leder för det mesta till att ingen tar det. Man har fullt upp med sitt eget och räknar med att andra sköter uppgiften åt en. Vi är ju så många så det fixar sig nog. Och de som är ledare på papperet saknar det format som krävs och har istället utvecklat en ängslig låt-gå-mentalitet där inga beslut sticker ut och inga betydande initiativ tas. Mod och djärva idéer misstros till förmån för en räddhågsen strävan efter konformitet.
Rädslan för att uppfattas som nostalgiker hindrar många av oss från att karakterisera det Arne Klingborg åstadkom. Hans Järnamodell uppstod ur ett mod att i en bred folklig förankring genomföra en storslagen vision. I Arnes gärning ser vi urmodellen för ett inspirerande ledarskap där var och en är sedd, ianspråktagen som medverkande i en meningsfull kollektiv utvecklingsprocess. Genom sin verkan inspirerade han oss att förverkliga vår inre bestämmelse. Han förstod uppgiften.
Nu finns inga uttalade visioner, inga åtgärdsprogram, inga synliga syftemål överhuvudtaget. Dagens ledarskap är anonymt, färglöst och saknar format. Och de har inga idéer hur man ska lösa sällskapskrisen.
Det var det karismatiska ledarskapet som skapade sällskapets stora framgångar, och det är, menar jag, sällskapets sista och enda chans att vitalisera rörelsen. Jag tror inte ledarämnen saknas, det finns många starka personligheter i rörelsen. De måste bara få mandat.
Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.