Posts Tagged ‘ Hasse & Tage

Kalle Sändare – busringningens urfader

♦ ♦ ♦ Den svenska humortraditionen är mångfaldig. Från genierna Hasse & Tages exempellösa framgångar från 60-talet och framåt till dagens stand up och ironiska generation. Vi har också handfast och osofistikerad buskis liksom den närbesläktade tönthumorn i Galenskaparnas anda som varit stor länge. En sidoström är busringningen som blev känd genom gänget bakom radioprogrammet Hassan.

Kalle Sändare (Karl-Axel Ternberg)  Foto:  Anders Roth/SRFöregångaren till Hassan var  Kalle Sändare, pionjären på busringning. Då han 1965 debuterade på skivan Kalle Sändare tager ett nummer hade inspelningarna cirkulerat i innekretsar en längre tid. Hans signum var de språkliga improvisationer som ställde den uppringde överraskad och svarslös. Vi var några unga fanatiker som lyssnade på denna LP varje dag då den kom ut och lärde oss hans egendomliga uttryck och språkfel utantill som vi sedan använde oss av i våra egna samtal. Vi tröttnade aldrig på hans påhittade ord.

På debutskivan ringer han på annonser i tidningen där förutom hans ordbajsande mycket av fascinationen ligger i hur länge hans offer fortsätter samtalet i tron att de bara hört fel. Flera spår på skivan är klassiker, bland annat den där han ringer på en annons om kartonger till salu och för första gången myntar begreppet ”lejonklösa”. Samtalet har pågått en stund där han förhört sig om kvaliteten på kartongerna. Och så kommer det:

– Men att rendren också på lejonklösa.
 Vadå? 
 Lång tid tar alltså att lösa.

 Vicket då?
 Kartongerna.
 Lösa?
 Lösa, ja. De e rom inte i kanterna alltså, dom e nitade där med metallplaps.

Spåret där han ringt på annonsen ”trädfällning utföres” utvecklas till en fullständigt vansinnig konversation där den stackars annonsören tappert försöker hantera situationen. Det är Kalle som har första repliken:

– Hur lång tid tar ni för att én också på de kanske?
– Ja.
– Har ni det kanske tidigare eller?
– Vadå?
– Om ni har sett det tidigare ute vid skogen när ni har varit ute på dylika arbetstillfällen?
– Ja, ja, där har jag gått många gånger.
– På trädfällning?
– Ja, det har jag gjort många år, ja.
– E det så jämt längs nästan nere vid så att säga strax ovanför stubbhöjden på stammen? Har dom haft det så tidigare tro?
– Eh, ja.
– För jag har nämligen den på dessa här som jag har tänkt å så att säga få bort därifrån med en slags bank på dom va. E de fina raka träd, eller?
– Det kan man säga att dom e.
– Dom är vlinten också på kanske?
– Jaså.
– Har dom vart de?
– Men…
– Har dom haft det tidigare?
– Jag vet inte, det var så länge sen, jag har inte arbetat så…
– Dom har väl inte det tidigare va? Men det är ju så längesen.
– Det har dom gjort, ja.
– Har dom gjort det?
– Men nu, jag vet inte hur de e nu…
– Dom har inte vart som en bildar?
– Vadå?
– Finns det en möjlighet till det uppe i stammen på dom?
– Eh… Det är mest fur.
– Ja, är det fur?

Detta är bara en del av en längre utfrågning av trädfällaren som till slut ändå anar ugglor i mossen. Avslutningsvis har vi annonsen ”Batterist sökes till dans- och poporkester” där en oengagerad kvinna svarar för sin sons räkning. Kalle Sändare erbjuder sina tjänster:

– Ja e batterist.
– Jaha.
– Ni vet inte, va e de för nån slags dansmusik som spelas?
– Vasa?
– Dansmusik som spelas?
– Ja de e la både gammalt och modernt.
– Modernt exempelvis, de tycker jag e väl ganska dåligt, e de inte det?
– Ja ja vet inte det.
– Varenne också dandera landed?
– Vasa?
– Målen också kanske.
– Vasa?
– Nera.
– ?
– Nera heter jag
– Jaså.
– Joschuns Nera, ungersk titel.
– Jaha.
– Prov på de, går de bra? Jag har en hel del prover att sända över, teckningar på det. Virvlar.
– Jaha.
– En vacker virvel, den e väl en förti gånger tretti. Pastellblå färg.
– Jaha.
– Jag e duktig har dom sagt i betyget från Statens Batteriskola.
– Jaha.
– Jag fick AB+ för ett break.
– Oj.

Kalle Sändare, eller Karl-Axel Thernberg som var hans riktiga namn, dog 2008. Han hade då gett ut ett antal lp-skivor, bl a en där han busar med kändisar. Alla skivorna är bra, men undertecknads favorit är ändå debutskivan trots dess sämre ljudkvalitet. Grabbarna bakom radioprogrammet Hassan utvecklade Kalle Sändares tradition längre. Många skulle kanske säga att de var mer lättillgängligare och kanske till och med roligare, men för en av dem, den sedermera berömda tv-personligheten Kristian Luuk, är det inget snack: ”Kalle Sändare är kungen”.

Dialogerna finns numera på Spotify. Från Kalle Sändares hemsida har vi tagit denna lilla sluttrudelutt:

Nu hoppar laxen
Nu blommar häggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot väggen
Nu hoppar taxen
Nu blommar väggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot häggen
Nu hoppar väggen
Nu blommar taxen
Nu lyfter häggen
sitt ben mot laxen

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

I Sverige är det fult att älska sitt land

♦ ♦ ♦ Att hylla Sverige och svenskheten är OK om berömmet kommer från utlandet. Då känner vi oss stolta. Men det blir genast mer komplicerat om en svensk gör det. Det bemöts som något irrelevant. Vadå ”svenskhet”? Vad är det? Begrepp som nationalkaraktär och nationell särart betraktas av media som något ytterst suspekt. Ungefär som rättänkande feministers ifrågasättande av könsbegreppet. Vadå kön, det är bara en konstruktion.

I båda fallen förnekas realiteter till förmån för verklighetsfrämmande abstraktioner.

SverigeSvenskhet har kommit att uppfattas som någon sorts SD-märkt separatism som motarbetar en sund internationalism i FN:s anda (utom på sportarenor, där får man vara stolt svensk, men där är det å andra sidan bara på lek). Verner von Heidenstam och hans nationalromantiska samtid skulle rotera i sina gravar om de visste.

För att älska Sverige innebär i vår tids modetänkande att man förhäver sig mot andra länder. Att man ser det svenska som bättre. Och det är ju rasistiskt. Och säkert också islamofobiskt. Att formulera en positiv känsla av att vara del av ett nationellt  kollektiv är något fult. I dagarna har exempelvis media ondgjort sig över Zlatans Volvo-reklam. Hynek Pallas i SvD kommenterar filmen under rubriken ”Unket tankegods”:

»Det är svårt att föreställa sig en bättre illustration av teorier om nationella identiteter och deras upprätthållande: nationen som föreställd gemenskap.«

Vår nationella identitet reducerad till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Pallas avslutar sin text med att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man har medborgarskap i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Sånt gör bara Sverigedemokraterna.

I denna svärmiska idealitet märker man inte sitt eget hyckleri.

För vem tvivlar på att Hynek Pallas och andra hipsters bakom sina slagordsklyschor älskar detta land precis som alla vi andra som älskar den svenska sommaren och midsommartiden, den vackra naturen, ärtsoppa & pannkakor, välfärdssamhället, Selma Lagerlöf & Astrid Lindgrens berättelser, kungahuset (i alla fall de flesta), sill och nubbe, Hasse & Tage, våra duktiga idrottsstjärnor, för att bara nämna något i högen?

Detta är Sverige i våra hjärtan. Och mycket annat. Detta har vi ett förhållande till, det står oss nära. Även Hynek Pallas upplever detta, vågar jag lova. Vi älskar inte Danmark, vi älskar inte Norge eller Finland heller för den delen. Inget ont emot dem, det är fina länder, men vi känner inte dessa länder som Sverige. Det är här vi är uppväxta (de flesta av oss i alla fall). Sverige och vi har en historia tillsammans, det är här vi har våra minnen. Konstigare är det inte. Är det då fult att älska detta land? Varför skulle en idealisering av detta uppfattas som ”unken”?

Jag slår vad om att även Hynek Pallas längtar hem när han varit utomlands ett bra tag. Och då inte bara till sitt hem – utan hela landet, omgivningen, språket, dofterna, de gemensamma vanorna, smakerna, mentaliteten, sättet att vara på. Detta  är varken en ”teori om en nationell identitet” eller ”en föreställd gemenskap”. Det är en känsla som är genuin. Och den känslan innebär ingen kritik av andra länder. Man kan tycka om dem också. Kanske till och med älska en eller flera av dem – samtidigt med Sverige!

Jag tror inte Pallas har tänkt på det. Eller alla andra som lever i denna tillkrånglade föreställningsvärld.

Svensk egenart är lika påtaglig som svårdefinierbar. Men den existerar ju, att påstå något annat är bara fånigt. Svenskhet är en magkänsla. Felet Pallas och andra hipsters gör är att de intellektualiserar fram förkonstlade motsättningar. Att bejaka sitt ursprung är inte att förneka andras. Eller för att ta en populär analogi: Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv.

Eller: Att älska sin partner innebär inte ett ställningstagande mot andra människor.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank