Posts Tagged ‘ Harry Brandelius

Om mina blygsamma insatser inom populärmusiken

♦ ♦ ♦ Jag slutade Kristofferskolan i åttan, lämnade min fosterfamilj i Vällingby och flyttade till Katrineholm där min mamma skaffat lägenhet. Det var 1959 och jag var 15 år. Barndomen var därmed överstökad och tonårstidens äventyr stod för dörren. Det stora suget var musiken. Jag köpte skivor som spelades på en liten plastig resegrammofon och lyssnade på Radio Luxemburg, nödvändigt för att följa dåtidens popmusik. För sånt fanns inte på svensk radio.

2014-12-12 12.03.46Blev vän med stadens bästa gitarrist som hjälpte upp mina skrala gitarrkunskaper. Vi spelade jämt tillsammans. Varje söndagskväll sändes Radio Luxemburgs Top Twenty som jag skrev ut på maskin och klistrade upp på garderobsdörren för vännerna som kom varje kväll. Snart bildade gitarristen och jag ett band med hans bror på trummor och en kompis på bas. Vi fick spelningar direkt i hembygden, och senare på helgerna ofta uppe i Norrland. Vi till och med turnerade i Finland.

Jag ville i hemlighet bli sångare, så jag provsjöng på EMI i Stockholm. Producenten var välvillig men tyckte jag skulle ta sånglektioner. Fast redan vid första besöket hos sångpedagogen fick jag klart för mig att kunskaper i pianospel krävdes. Det kunde jag inte så jag övergav tanken på en sångkarriär. Men jag lirade med bandet ett par år.

I och med lumpen i Stockholm var musicerandet över. Men Beatles låtskrivande lämnade mig ingen ro. Borde ju kunna svänga ihop något hyfsat, bli låtskrivare helt enkelt. Köpte bandspelare och satt varje kväll med gitarren, men det var svårt att få till nåt bra, det blev mest fragment. Tills en dag en låt kom. Bara så där självklart på något sätt. Och den var bra. Flickvännen gjorde en svensk text.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Gick till Stikkan Andersson på Polar Music med en tejp på låten och han lyssnade intresserat. Det här var innan ABBA, och Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade just anställts som producenter hos Stikkan, och de fanns i rummet då min låt spelades. Jag minns att Benny gjorde små kompletterande klink under lyssningen. Stikkan skulle se om han kunde placera låten på något sätt.

Efter en tid fick jag veta att låten spelats in av den kände sångaren Bruno Winzell och jag fick en tejp med inspelningen. Det var ett stort ögonblick då jag satte igång bandspelaren hemma. Ut i rummet strömmade min låt med Bruno Winzells röst ackompanjerad av en stor orkester med stråkar och blås i ett proffsigt arrangemang av Sven Olof Waldoffs orkester, dåtidens mest anlitade arrangör.

Jag var överväldigad. Det kändes fantastiskt att professionella musiker gjort något så bra av min låt. Den placerades på baksidan av en översatt utländsk låt som ansågs ha större chanser, covers med svenska texter var vanligt på den tiden. Jag fick det vanliga förskottet på 200 kronor för notförsäljningen. STIM-pengar blev kanske några hundra åren som följde. Det var ingen stor framgång, men en intressant erfarenhet.

Tillsammans med en vän från Katrineholmstiden snickrade jag ihop ett par låtar som spelades in av ett engelskt och ett argentinskt(!) band, men vid det laget började jag inse att låtsnickeri inte var min starka sida. Jag gjorde en låt till, en vals till Harry Brandelius som då hade gift sig med min mor. Också här blev det en baksida, även om den var ackompanjerad av en av landets största dragspelare – Andrew Walter. På framsidan låg den svenska versionen av When I´m Sixty Four, eller När jag får pension, som den hette på svenska.

Jag var en halvdålig kompositör inom populärmusiken. Halvdålig var jag även på tidningslayout som jag sedan ägnade mig åt på det stora tidningsförlaget i tretton år innan jag flyttade till Järna där jag blev en halvdålig bokhandlare på Robygge.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Giftermålet med Harry Brandelius blev hennes fjärde – och sista

♦ ♦ ♦ I de krönikor om hur släkten Ljungquist blev antroposofer som vi skrivit om här, här och här, (med ett tillägg här) har vi nu kommit till en avslutning.

I ett brev med anledning av min 8-åriga födelsedag 1952 rapporterar Walter Ljungquist från det lantliga livet i Åsbärby gård i Knivsta-trakten där Gerda och han nu bor. Här ett kort avsnitt av brevet som är så typiskt för honom. Han har nu börjat kalla sin unga fru Gerda vid hennes gamla efternamn Antti.

»Antti har satt gräslök och reseda. Just nu kommer en regnskur med hagel och jag är förbannad för att jag är hård i magen och för att skrivarbetet är motigt idag och för att dom släppt ut hästarna innan vi fått någon grind och för att jag inte tycker om mig själv och för att jag har så helvetes många brev att besvara och för att jag avskyr att skriva brev. För övrigt är jag inte ledsen: jag har tagit ricinolja i kaffet och fått ett stipendium och bor på en underbar plats. Jag har skrivit fem noveller, varav tre redan är placerade, och totat ihop åtta kapitel på ett första utkast till en ny roman som kanske kommer att heta `Våren är en zigenerska´.«

Romanen kom senare att heta något annat, oklart vad. Men för att återknyta till fortsättningen på förra krönikan. Mor Eva hade 1953 skiljt sig från sina andra man, fotografen Lars Cassel, och redan i december fick hon sitt tredje barn Daniel med Björn Håkanson som hon snart gifte sig med. Det skulle komma att bli ett stormigt äktenskap. Björn var charmerande och livlig, begåvad och bildad (han hade tagit studenten med högsta betyg i alla ämnen). Han var svensk men hade växt upp i Helsingfors och arbetade nu som lärare i Stockholm. Han var antroposof liksom sin far.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Evas strävan att upprätthålla goda förbindelser med sina exmän ledde även denna gång till att den förra mannen Lars blev gudfar till barnet i hennes följande äktenskap, Daniel. På sommaren 1954 tänker sig Eva och Björn ut på ”liftturné” och försöker placera sin halvårsgamla baby hos sin första man, författaren Walter Ljungquist. Men han är nödgad att avböja. I ett brev motiverar han varför.

»Vi är mycket ledsna, men tyvärr kan vi inte ta emot den lille Daniel i sommar. Vi har egentligen ingenting emot förslaget i och för sig, men sommaren är min bästa arbetstid, vi har mycket gäster, Johannes och Lena kommer, trädgården ger Antti mycket att sköta, likaså skördearbetet på gården under den för lantfolk bråda tiden etc. Dessutom har vi en tanke på att resa till Öland när Bibbi [hans konstnärsbror Birger] fyller sextio år i juli. Allt det där gör att det blir oroligt nog ändå och jag är en känslig och folkilsken persedel när jag skriver hårt och koncentrerat – trancen får inte störas. (…) Vi har avböjt flera sådana här erbjudanden, för folk i stan tror att vi på landet lever ett sysslolöst och behagligt liv med kaffe i gröngräset vareviga dag. I fjol var det ett rent elände: mänskor kom rännande mitt i mitt ömtåliga arbete med Kammarorgel, kom med sina skrikiga bråkiga ungar och annekterade huset med blöjor och leksaker och allt, så att man till slut inte visste vart man skulle ta vägen.«

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan  med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog).

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, t h om henne Sigrid Wegner (senare gift Wiedersheim-Paul), längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog). Sjuk den dagen var Björn von Schoultz. (Foto Lars Cassel)

Då mor Eva lämnade familjen Cassel för sitt nya äktenskap med Björn Håkanson stannade jag och min syster Lena hos Lars i Årsta. Det visade sig nämligen vara mest praktiskt, för i samma veva gifte sig Lars med ett av våra mest älskade hembiträden Maj Öhman. Ett för oss barn mycket gott parti! Vid det här laget hade jag redan gått flera år i Kristofferskolan, den enda waldorfskola som då fanns i landet. Min klasslärare hette Margareta Lundmark – som liksom Gerda Antti också arbetat som fotoelev hos Lars Cassel. Då hon kom till huvudstaden från någon ort i norra Sverige var hon glödande kommunist, men blev ”omvänd” till ett lika glödande engagemang för antroposofin av mamma Eva.

Realen i Katrineholm (med B? i matte), här med syster Lena.

Med syster Lena efter att jag med nöd och näppe tagit realen.

Vi flyttade snart till Vällingby där Lena och jag varje dag tunnelbanependlade till Hötorget (som då hette Kungsgatan). Kristofferskolan var på den tiden inhyst i en rivningskåk på Malmskillnadsgatan intill ett av Kungstornen. Mamma Eva fick en pojke till med Björn – Andreas, och Lars och Maj fick med tiden en pojke och en flicka, Lars-Magnus och Stephanie som jag upplevde som syskon.

Efter några år upplöstes äktenskapet med Björn och Eva flyttade till Katrineholm. Jag och Lena följde efter (jag slutade i Kristofferskolans åttonde klass på grund av skoltrötthet och

Harrys version av When I´m sixtyfour. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

 En av Harrys otaliga inspelningar. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

började i Katrineholms högre allmänna läroverk). Alla fyra barnen var nu samlade på ett ställe och Eva försörjde familjen som frilansande journalist för Husmodern, senare Femina. Hon gjorde ofta reportageresor, bland annat till Indien och Skottland. Hon fick vända på slantarna, men det var hon ju van vid sen tidigare.

I en reportageserie hon kallade Vad livet lärt mig för Femina kom hon att intervjua olika kändisar, bland andra sin första man Walter Ljungquist och den folkkäre sångaren Harry Brandelius – som senare kom att bli hennes fjärde man. Eva blev med åren alltmer intresserad av det som så småningom kom att kallas New Age. Hon intervjuade häxor i Skottland, spådde i kort och händer, gjorde egna horoskop, lärde oss barn anden i glaset och hur man får tunga stenbord att lätta från golvet. Mot slutet av sitt liv blev hon medlem i judiska församlingen i Växjö trots att hon inte var judinna. Då jag frågade henne om hon fortfarande betraktade sig som antroposof, svarade hon: ”jag är antroposof, men det är så tråkigt, det andra intresserar mig mycket mer!”

Herr och fru Brandelius.

Herr och fru Brandelius.

Äktenskapet med Harry, som blev hennes längsta, varade i över tjugo år. Det var nog hennes lyckligaste. På en resa i Europa ville Eva visa Harry antroposofborgen Goetheanum i Schweiz. Harry Brandelius i Goetheanum! Han var vederbörligen imponerad men då jag frågade honom om hans intryck svarade han bara: ”Det måste vara en rik sekt!”

Eva avled 1987, 67 år gammal. Harry skulle leva lite längre. Walter dog 1974, vid en ålder av 74 år.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share