Det maniska tänkandets fruktansvärda fart
Bland dem som vårdat människor i psykos finns de som försökt tränga in i sinnessjukdomens själsliv för att få mer kunskap. Av medlidande och för att kunna vara till större hjälp, men också utifrån en brinnande nyfikenhet att utforska och lära känna själslivets djup. De har använt olika metoder. En del har fastnat i sinnessjukdom för livet, andra har kommit ut igen och har kunnat berätta. Den som mest framgångsrikt experimenterade med meskalin var poeten och konstnären Henri Michaux. De redogörelser han lämnat är detaljerade och ovärderliga för förståelsen av psykosens väsen. Här några av hans iakttagelser, beskrivna i boken Galenskapens förförelse av Edward M Podvoll.
Det börjar med vågrörelser. Bilder kommer i vågor. Sen vågrörelser ”som går från ena änden av universum till den andra”. Kolossala ytor av färg, oceaner av färg. Bilderna är fängslande. Han håller på att tappa kontrollen över sin förmåga att vilja en tanke, eller ens tvinga fram en tanke. En överjordisk fart har tagit över, bortom honom, av och till som växelström, den sopar honom med sig in i sanslösa orkaner av tankar. Bombardemang av tankar. Fruktansvärd fart är det maniska medvetandets signatur.
Han ser hur tankarna opererar på egen hand. Plötsligt tar en av dem överhand… utvikningar, sidotankar; han kan inte hämta tillbaka en tanke som just passerat, eller följa den; och följande tankar ligger inte i linje med den. Och när tankarna är ”vansinnigt accelererade” börjar motsatserna; vågor av motsägelser som leder till anfall av tvivel och ambivalens. De rusar förbi i full fart, var och en jakande i ena stunden, nekande i nästa. Tankar som han blir galen av att försöka följa, korrigera, rekonstruera, sakta ner, förena, jämna till, göra definitiva, göra begripliga… Han befinner sig inte längre mellan två möjliga lösningar utan i en oscillationsmekanism. Han ser hur föremål, också tankar, får oroande liv, blir varelser och ansikten, en mångfald av väsen, som tittar på honom; ekar, upprepar hans ord, härmar honom, gör narr av honom.
När en psykos sätter in, liksom när en hallucinogen drog börjar verka, förlorar man viljekontrollen över tänkandet. Man kan inte ändra riktning eller dröja vid en detalj. Man kan inte följa upp eller ”tänka” igenom någonting. Man kan inte stanna eller starta; något stort tröghetssystem är borta, man kan inte ”manövrera” maskineriet. Det är en chock-zon, den universella upplevelsen av vad Michaux har kallat det andra tillståndet. Alla rapporter vittnar om att inträdet i det andra stadiet är likartat, vare sig det sker med hjälp av droger eller vid psykos. Den egentliga skillnaden ligger i varaktigheten. Psykosen varar från någon timme till många år. Drogupplevelsen upphör efter fem till sju timmar.