Befrielsen av den muslimska tanken kräver internationella insatser
Ayaan Hirsi Ali tror att det är möjligt att befria den muslimska tanken. Och hon berättar i boken Nomad om ett nyligen igångsatt projekt att utreda Koranens historia. Hur kom den till? När skrevs den och av vem? Var kommer Koranens historier, legender och principer ifrån? Hur kan man avgöra Koranens autenticitet? Detta arbete är oerhört viktigt, menar hon, för om den muslimska tanken frigörs och muslimer godtar tanken att Koranen skrivits av en kommitté under tvåhundra års tid efter Muhammeds död skulle den heliga bokens skrivskydd kunna plockas bort.
”Döda de otrogna”, ”alla som inte tror kommer att bestraffas i all evighet”, ”slå din hustru om hon inte lyder” och ”piska den som begår äktenskapsbrott”, är alla citat från Koranen. Ayaan:
Om muslimerna skulle få hjälp att omvärdera islams grundvalar, så kanske de skulle kunna erkänna att Muhammeds exempel har sina brister, att ingenting i Koranen är perfekt eller sant, och att doktrinen skulle kunna anpassas så att det blev mentalt mindre plågsamt att försöka tillämpa den i ett modernt samhälle.
Hon är övertygad att de flesta muslimer förfäras över de våldsdåd som begåtts i deras religions namn. Deras reaktion på terrorismen är alltid densamma: Nej, det kan inte vara sant. Terroristerna har lagt beslag på min religion. Jag tycker det är fel att döda och lemlästa människor. Min religion är en fridfull religion; den lär mig att vara medlidsam. Detta beror på att de flesta muslimer inte är helt orienterade i Koranen, hadhiterna eller någon annan helig islamisk skrift. Auktoriteten hos de ”milda” texterna om religionsfrihet upphävs av verserna som kom till Muhammed senare, när han var bättre utrustad och hans anhängarskara hade vuxit sig större.
Hon skulle önska att fritänkande ateister skulle mobilisera sig för att bekämpa hotet från radikala islamister, men inser att upplysningens arvtagare är hopplöst splittrade i synen på hur man ska handskas med islam.
Många samtida västerländska tänkare har omedvetet och olyckligt låtit jämlikheten och yttrandefriheten styra in dem på det undfallande spåret, och även på de bästa och mest framstående universiteten lämnar man plats åt islams försvarare på höga positioner. Det finns ingen enande kraft, ingen gemensam syn på hur man ska hantera detta hot. Tvärtom avfärdas vi som ser hotet med öppna ögon som panikmakare.
”Om jag får välja lever jag mycket hellre i ett kristet än i ett muslimskt land”, skriver Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att dagens västerländska kristendom är mer human, mer återhållsam och mer öppen för kritik och debatt än islam. Dagens kristna bild av Gud är mer godhjärtad och mer tolerant mot avvikande åsikter. Men den viktigaste skillnaden mellan de båda civilisationerna är möjligheten att finna en väg ut. En person som väljer att överge sin kristna tro blir visserligen utesluten ur församlingen, men ingen kommer att göra honom eller henne illa. Muslimska avfällingar – människor som lämnar tron som t ex Ayaan Hirsi Ali – ska dödas.
Så vad kan man göra, frågar sig Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att det krävs en världsomfattande kampanj mot värderingar som tillåter sådana här brott. Kulturer som stödjer att kvinnor förnekas rätten att bestämma över sina egna kroppar och som inte skyddar dem mot den värsta sortens fysiska misshandel måste pressas till reformer. Länder som understöder sådana kulturer bör inte behandlas som respektabla medlemmar av världssamfundet. En ordentlig internationell insats måste till för att mäta och dokumentera våldet mot kvinnor – i land efter land – och för att blottlägga den verkliga omfattningen av kvinnors oförsvarliga lidande.
Men än mer angeläget, menar hon, är att feminister förhindrar att en främmande förtryckarkultur slår rot i väst genom att uppmärksamma och motarbeta att döttrar plockas ur skolan för att giftas bort och att de regelbundet bestraffas och övervakas.
Början på den islamska reformationen har ett namn – Ayaan Hirsi Ali. Och den som läser Nomad slutar att vara islam-kramare. Den berövar effektivt alla illusioner i ämnet hos kulturrelativister och politiskt korrekta av den enkla anledningen att hon vet vad hon talar om.