Barn i waldorfskola riskerar att bli gurus och medier, menar f d waldorflärare
♦ ♦ ♦ Varje år i slutet av september firar waldorfskolorna Mikaeli till åminnelse av ärkeängeln Mikaels seger över draken (i Sverige talar vi om S:t Göran och draken). Draken är en allegorisk framställning av materialismen och Mikael den andliga kraft som kan besegra den och befria den mänskliga själen (prinsessan) som var på väg att slukas av monstret. Detta anar kanske en och annan elev i waldorfskolans högre klasser, även om det inte är en officiellt uttalad tolkning. I sin kritiska uppsats om waldorfskolorna i Frankrike, beskriver den före detta waldorfeleven och waldorfläraren Grégoire Perra detta som symptomatiskt:
»Avsikten bakom den genomgripande rituella praxisen i waldorfskolan tror jag är att försätta eleverna i en religiös atmosfär som är beroendeframkallande. Jag minns att som tonåring ha känt det som att jag levde i ett slags kloster med dagliga ritualer och recitationer. Och denna religiösa stämning var genomgående förknippad med konstnärliga övningar och ständiga berättelser om legender, folksagor och myter.«
Grégoire Perra (bilden) menar att detta får oönskade konsekvenser. I en ålder barnen borde ”vakna upp och tänka kritiskt” utvecklar de istället en förlitan på känslor och fantasi ”som senare kan främja godtrogenhet och impulsivt beteende”. Ceremonierna, högtiderna och språken skulle enligt Perra medverka till att prägla barnen att senare i livet glida in i en antroposofisk livssyn.
Att en religiös atmosfär kan uppfattas är en intressant iakttagelse, man kan uppleva något av den kvalitén när det gäller småklasserna – frågan är bara om detta kan ses som ett problem av andra än passionerade reduktionister som har örnkoll på allt som kan bryta mot den sekulariserade normen. I denna atmosfär ligger nämligen en pedagogisk intention av stor vikt. Och avsikten är knappast religiös, snarare en önskan att ge barnet en känsla av meningsfull helhet, av hemkänsla i världen. Detta är centralt i waldorfpedagogiken. Tids nog konfronteras barnet med den obönhörligt krassa verkligheten.
Perras syn på barnets fantasi och känslor saknar de mest grundläggande insikter i mänskligt växande. När har man hört att ett stimulerande av barns fantasi skulle vara av ondo? Och av detta drar han generande enkla, närmast behaviouristiska slutsatser. Det man stoppar in får man ut, ungefär.
»I denna konstnärligt-mytiskt-religiösa atmosfär blir eleverna vana vid ett tillstånd av lättja som kommer att göra dem socialt missanpassade, oförmögna att utveckla sina färdigheter. För upprepar man inte vad man själv varit med om?«
Av detta följer att barnets jag övervärderas, menar Perra – vilket i sin tur leder till att de senare i livet kan bli gurus! Jo, ni läste rätt. Och präglingen under skoltiden gör att de lätt hamnar i Antroposofiska sällskapet som andliga ledare ”för att de systematiskt och blint litar på sina egna känslor eller hugskott, så till den grad att de kan betrakta sig själva som medier”! Ni läste rätt även denna gång.
Slutsatserna är häpnadsväckande – men också motsägelsefulla. För på ett annat ställe i uppsatsen konstaterar han att eleverna sällan blir antroposofer, vilket ju är mer med sanningen överenstämmande. För hade avsikten med waldorfskolan varit att skapa en kader av antroposofer har man skändligen misslyckats. Och skulle man till äventyrs ha lyckats skulle samhället dragit in skolpengen för länge sen. Perras teori om antroposofisk indoktrinering faller på sin egen orimlighet.
Men i sin uppsats drar han denna teoribildning in absurdum. Han talar om waldorfskolans strävan att skapa ”familjära relationer” mellan lärare och elev för att underlätta introducerandet av ”den antroposofiska doktrinen”. Lärarna blir mammor och pappor och eleverna deras egna barn till den grad att en närmast incestuös atmosfär uppstår.
Detta är naturligtvis en allvarlig anklagelse mot hela waldorfkonceptet och troligtvis en av orsakerna till att uppsatsen anmälts, se vidare Sune Nordwalls kommentar. Det handlar helt klart om förtal.
Perras huvudtes, att waldorfskolan är en ”slug konspiration”, saknar övertygande argumentation som stärker tesen. Det behöver man inte vara antroposof för att inse. Resonemanget är både motsägelsefullt och ytligt – och framför allt motsägs det av verkligheten.
Johannes Ljungquist