Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Jag tror man kan säga att Järna har varit jävligt framstående inom graffitin”, säger en av de undomar Ruben Wätte talar med i sin bok Visit Norrtuna.  ”Det är intressant att graffitin har så många skikt”, skriver han; ”konstnärliga ambitioner, aggressioner eller spänning.” Han samtalar med en erfaren graffitimålare som vandaliserat Järna station, bl a täckt hela gångtunneln under stationen med tags, från ände till ände och golv till tak. Han har också krossat fönstren med glashammare.

Ruben säger beundrande till honom: ”Jag gick förbi någon gång när färgen fortfarande rann på alla väggar och du stod kvar där i tunneln medan alla kvällströtta pendlare kom ner från tåget. Det var riktigt kaxigt och väldigt kul att se.” De går tillsammans till Järna station och Ruben fotar när killen fyller kakelväggen med svarta bokstäver. Ruben har själv varit aktiv och sprayat färg på olika offentliga underlag, tills han fick kemisk lunginflammation och var tvungen att sluta. Det är ingen tvekan om att Ruben Wätte ser graffiti som något berättigat.

Graffiti är född och utvecklad i amerikansk storstadstristess av ungdomar upphetsade av spänning och egotrippar. Pojkstrecket skruvat några varv till en perverterad tävlingskultur. De nattliga räderna på svåråtkomliga platser, kicken då prestationen beundras av de sakkunniga i gänget. Den alltmer drivna skickligheten och känslan att erövra talrika områden och utrymmen. Att publicera sig på en förbjuden arena.

Det är inte svårt föreställa sig tjusningen i detta. Problemet är det visuella resultatet. Och – till viss del – hållningen hos delar av kulturetablissemanget. Det uppenbart problematiska i att förfula offentliga platser idealiseras. Man åberopar både yttrandefrihet och konstnärlig frihet och talar om det konstnärliga värdet som om lagbrottet egentligen inte existerade och de miljoner som går åt varje år för att sanera var helt i sin ordning.

Med graffiti går konsten över gränsen från provokation till kriminell handling. Fast konst – är det inte mer att betrakta som en serietidningsestetik av enkelt slag? Visst är många utövare skickliga, men det handlar till övervägande del om grovt karikerande och grällt och klatschigt färgsatta motiv.

Graffiti är en ”konstart” som inte bryr sig om den miljö den appliceras i. Traditionell konstnärlig gestaltning i offentlig miljö har alltid syftat till att försköna omgivningen, lyfta upp det redan givna. Man målar för att fräscha upp ett annars gammalt och slitet hus, man anlägger blomrabatter, gestaltar parker, färgsätter bussar och tunnelbanor i aptitliga färger. Kanske man i hemlighet skulle kunna ha en viss fördragsamhet med det olagliga om graffitiutövarna haft intentionen att försköna fula miljöer. Tänk om en armé drog ut på nätterna för att i lönndom försköna allt det fula – vilka sympatier de skulle få!

Men graffitin struntar i omgivningen. Den är ett uttryck för en ego-kultur som använder konstnärliga medel till att visuellt våldta omgivningen. Det viktiga är den egna kicken. Graffitin både bekräftar och skapar förslumning. Och förfular alltid. Man tar över en offentlig fasad i en visuell ockupation som visar förakt för det offentliga rummet. Graffitin är en krigsförklaring mot skönhet och helhetsgestaltning och en förfallets logotype. Att konstetablissemanget inte fördömer klottret är en ynkedom – och en sorg för en uppgiven allmänhet.

Sen ska ingen skugga falla över Ruben Wättes bok, som är en beskrivning av ett glåmigt förortsområde i utkanten av Järna, som han undersöker historiskt och socialt med insprängda självbiografiska betraktelser kring sin uppväxt i området. Ett originellt och imponerande arbete som fått en uppskattande anmälan i DN och på andra ställen.