Varför blev de apatiska barnen apatiska?
Undrat hur det egentligen förhöll sig med de så kallade apatiska barnen för några år sen? Det hela verkade oklart. Vad var det egentligen som hände? Barnen gled in i ett koma-liknande tillstånd som var obegripligt. Så obegripligt att man misstänkte att föräldrarna på nåt sätt inte var ärliga utan fick barnen att spela sjuka. Rykten gick att barnen var uppe och sprang på nätterna och käkade ur kylskåpet. Och om barnens tillstånd var äkta – varför hände det? Sverige var ju ensamt om detta syndrom. Sa dom.
Gellert Tamas bok De apatiska ställer saker tillrätta. Det är ett 600-sidigt aktstycke som redogör för alla turerna. Författaren har gått igenom alla dokument, vänt på alla stenar och uppdagat en av vår tids största politiska skandaler. Nog för att många också på den tiden (2003-2006) förstod hur saker och ting stod till. Nu är det i alla fall klarlagt. Och det är spännande läsning. Det var svårt att slita sig från detta reportage, försett som det var med rena cliffhangers.
Det handlade alltså om familjer med barn som kommit till Sverige som flyktingar från krigshärjade områden och som hade genomgått fruktansvärda händelser. De flesta barnen hade fått se hur deras fäder dödats och mammor och systrar våldtagits. Många av dessa trasiga familjer hade lyckats ta sig till vårt land och sökte nu uppehållstillstånd. Det var här det började. För det tog lång tid att få besked om de fick stanna. Väldigt lång tid. Att hela tiden inte få veta. Otrygghet för barnen. Ingen att lita på. Löften från myndigheter som ständigt bröts.
Många av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom på grund av sina svåra upplevelser. När otryggheten och sveken i Sverige lades till detta tappade de allt hopp och gav upp, blev apatiska. De gled mer och mer in i ett koma-liknande tillstånd där de fick sondmatas, vändas för att inte få liggsår och ha blöjor. Talade inte, reagerade inte på tilltal.
Många fackmän var undrande inför detta. Men fenomenet hade uppträtt tidigare utomlands och det fanns där kunskap kring det hela, men det uppmärksammades inte här hemma. Det vill säga man ville inte uppmärksamma det, skulle det visa sig. Större delen av barnfamiljerna utvisades, nio fall av tio. Detta pågick hela tiden. Chockerande bilder visades på tv av smygfilmade tvångsdeporteringar av medvetslösa barn i rollstolar och på bårar på väg till flyget. Hela familjer förpassades med våld av svensk polis som dumpade av dem på främmande lands flygplatser där de kunde tillbringa veckor med barnet på bänkar ankomsthallar och andra tillfälliga utrymmen. Men Sverige var kvitt problemet.
Men de fick väl ändå adekvat vård så länge de var i Sverige? Nej, tyvärr var det sällan fallet. Ledande personer hade nämligen konspirationsteorier.
Dessa lanserades tidigt av Marie Hessle, regeringens samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom, direkt underställd migrationsminister Barbro Holmberg. Hessle menade att mycket tydde på att barnen simulerade, understödda av föräldrarna som gjorde allt för att få stanna. Och eftersom barnen därför logiskt sett inte kunde vara sjuka, skulle de heller inte ha vård. Så de skickades för det mesta hem. Hessles teorier fick stöd av Annica Ring, chef på Migrationsverket i Solna. Hessle och Ring, som i hemlighet samarbetade kring detta, lanserade även en teori om att vissa av barnen blev förgiftade av sina föräldrar.
Det stora problemet med dessa teorier var att det saknades belägg för dem. Under hela perioden lyckades ingen få fram bevis för simuleringsteorin. Ingen läkare hade sett något själv, bara hört rykten. Rykten som alla utgick från Hessles teorier. Hon hade i praktiken startat en vandringssägen som många trodde på. Inte minst minister Barbro Holmberg. Och massmedia vidarebefordrade tacksamt.
Då opinionen började mullra och media till slut frågade sig om apatin hade något att göra med det omänskliga handhavandet var migrationsminister Barbro Holmbergs svar att det inte var invandrarpolitikens fel att de blev sjuka. Detta upprepades hela denna olycksaliga period som ett mantra. Och ändå – i historiens backspegel – visade det sig att det var just så det var.
Det var invandrarpolitikens fel.
Och skulden låg inte enbart på Barbro Holmberg, Marie Hessle eller Annica Ring. Den låg primärt högre upp. Hos ”chefen” som han kallades internt. Statsminister Göran Persson. Enligt flera oberoende källor ville han inte att barnfamiljerna skulle stanna – för det skulle ge Sverigedemokraterna röster i det kommande valet 2006! Detta, mina damer och herrar, kallas realpolitik. Till slut lyckades Miljöpartiet i en förhandlingsrysare som höll på att fälla regeringen få Persson att gå med på en kompromiss så att merparten av familjerna fick stanna.
Ibland är verkligheten inte så illa som man tror. Den är värre.