Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

Jag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

Hellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur munnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist