Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Vid Antroposofiska sällskapets (AS) årsmöte i Goetheanum träffas generalsekreterarna för de olika länderna och samråder. I medlemstidningens referat från årets möte får vi av den svenska generalsekreteraren veta att man där tagit fram tre ”målbilder” för arbetet i AS i världen under det kommande året. I den första bilden konstateras det alla redan vet att Fria högskolan (FH), AS och de praktiska verksamheterna ”har kommit till att bli åtskilda från varandra”. En situation som varit förhanden i närmare hundra år vid det här laget.

Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson tycker att vi skulle se dessa tre områden ”inte som åtskilda från varandra, utan som en differentierad enhet med många facetter.” En hårfin skillnad som mer känns som pep talk från en idrottsledare. Icke desto mindre kan där ”en grund läggas som kan ge möjlighet till innovativa och konstruktiva bidrag till tidens frågor, för människors existentiella behov och för jorden”.

Den bombastiska formuleringen saknar dessvärre konkretion. Vad anser man vara ”tidens frågor”? Mellanösternkrisen? Plastnedskräpningen av världshaven? Your guess is as good as mine. Förväntas det att antroposofer ska lösa detta med sina ”innovativa och konstruktiva bidrag”? I ”målbild 2” efterlyser man en samarbetskultur inom AS och FH, något som inte finns idag, vilket är känt sedan länge. En samarbetskultur är nödvändig

»för att kunna möta de utmaningar vi ställs inför idag. Nya kvaliteter behöver sökas i det sociala livet och en öppenhet odlas för tidens och den enskilda människans ödesfrågor.«

Det låter visserligen tjusigt men även här saknas konkretion. Vilka utmaningar menas? Och vilka ”kvaliteter” talar vi om i det sociala livet? Umgänget på fredagsmyset med familjen? Ska vi sträva efter ett mer vårdat språk i fikapausen på arbetsplatsen? Kanske till och med lansera andevetenskapliga sanningar i smyg?

Och hur ska man förstå ”den enskilda människans ödesfrågor”? Vad är en ödesfråga? Vilken ödesfråga har du? Att det blev si och inte så i ditt liv? Eller frågan hur du ska undvika att ständigt somna under meditationen? Är det en ödesfråga? Vad generalsekreteraren menar med begreppet är oklart. Man börjar befara att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Denna rapport från generalsekreterarnas möte i Schweiz vimlar av floskler, luddiga formuleringar och abstrakta generaliseringar som inte betyder någonting. Det bara ser snyggt ut. Djupsinnigt. Avsikten är att ge oss intrycket att det var ett betydelsefullt möte. Det är samma teknik som politikerna använder – ett politiskt språk som idag är allmänt förekommande i många av våra sammanhang. Sa inte Rudolf Steiner att AS inte skulle sysselsätta sig med politik?

Den tredje målbilden påvisar de ekonomiska bekymren för världssällskapet. Och här är man plötsligen föredömligt konkret. Att medlemsantalen i världen sjunker får naturligtvis ekonomiska konsekvenser och man uppmanar alla att stödja ”Goetheanum-impulsen”. Klart som korvspad.

Intill denna rapport fogas en annan från styrelse- och skattmästarträffen vid samma tillfälle. författad av nya styrelsemedlemmen Elisabeth Ehrlich. Hon funderar över världssällskapets dåliga ekonomi.

»Världen [har] explosionsartat utvecklats inom vissa områden de senaste åren så att vi inom Sällskapet nog knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen och som får respons bland unga människor (…). Konsekvensen är att AS blir äldre och äldre, både när vi ser på medlemmarnas genomsnittsålder, men även i sättet på hur Sällskapet engagerar sig i världen.«

En analys som känns överraskande sanningsenlig för att komma från en styrelse som annars döljer verkligheten bakom eufemismer och politiskt korrekta uttalanden. Formuleringen att AS ”knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen” är en lysande sammanfattning av Sällskapets problem. Den formuleringen får förlåta den traditionella och politiskt korrekta avslutningen:

»Vi kan samtidigt märka både en vilja till förändring och även en stämning bland många medlemmar inom Sällskapet som präglas av en helt ny och spännande anda som har en tydlig riktning mot framtiden.«

Aber natürlich, antroposofin är ju en framtidsimpuls. Det vet väl alla vid det här laget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Det råder en  lätt melankolisk stämning i den antroposofiska världsrörelsens högborg, meddelas på det svenska sällskapets årsmöte nu i helgen. Pengarna tryter i Goetheanum, man har för närvarande 4 miljoner euro i underskott, om jag har förstått saken rätt, 30 personer har förlorat sina anställningar och några sektionsledare lämnar sina uppdrag. En nedskärningsplan har upprättats och inför det kommande årsmötet i Schweiz finns motioner som uttalar misstroende mot den sittande styrelsen. Ska den tvingas avgå? Detta har aldrig hänt förut.

Funderingar uttalas kring hur man skall få in mer pengar för att hålla skutan flytande. Men, som någon klok påpekar, det är ju inte pengabristen som är problemet – den är bara symptom på något. Det är detta ”något” som borde åtgärdas. Men vad är det?

Detta är tiotusenkronorsfrågan. En sak är i alla fall klar – det saknas idéer. På frågan på det svenska årsmötet vad styrelsen hade tänkt göra åt bristen på ungdomar i en alltmer åldrande rörelse blir svaret en uppmaning till alla att ”tala med sina ungdomar” och ”intressera dem för Antroposofiska sällskapet”. Den nivån ligger det på. En idérörelse utan idéer – finns det något ödsligare?

En annan idéburen rörelse i liknande predikament är socialdemokratin. Med vilken dynamisk kraft sprängde den inte in i det politiska livet på tjugotalet! En rörelse som kommen ur själva tiden. Och vilken patetisk spillra vi ser idag, utan kompass – där ett borgerligt parti tagit över paradgrenarna. Man försöker nu med en ny partiledare återta initiativet – men det nya är bara en nödtorftigt upputsad återgång till en svunnen tids idealbildning.

Cistercienserrörelsen var också idéburen. Den grundades på tusentalet efter idén bed och arbeta, d v s man fick inte uppehället via tiggeri – man arbetade, och arbetet fick karaktär av gudstjänst. Man byggde bland annat 600 kloster (varav 15 st bara i Sverige). Cisterciensernas impuls varade i 150 år – 100 år efter grundaren Bernhard av Clairvaux död. Därefter uppstod stagnation, nedgång och korruption.

Och plötsligen står det klart. Valhäntheten hos ledningen, bristen på idéer, livskraftiga nya strukturer och dynamiska initiativ  är signaler som inte kan missförstås. Ingen säger det rent ut – men alla tecken tyder på att Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess. Och den har pågått länge. Utan att man riktigt vet om det håller man i själva verket på att administrera en avveckling av sällskapet.

Detta är inget tyckande eller spekulation utan ren observation; sällskapet har blivit liktydigt med vårdandet av en tradition. Brist på förnyelse, modernitet och avsaknaden av levande dynamik har under årtionden format Antroposofiska sällskapet som ett museum.  Istället för innovativ modernitet som inspirerar omvärlden ser vi inför oss ett sällskap som kommunicerar en stagnerad konservatism. Sällskapets brist på angelägenhet  visas inte minst av att endast 30 personer orkade ta sig till årsmötet nu i helgen. Och de blir färre varje år.

I ljuset av detta framstår förslag om tankesmedjor och omvärldsgrupper som meningslösa beskäftigheter. Hade antroposofin haft en mer progressiv inriktning från början hade det naturligtvis sett annorlunda ut. Men i det rådande mentalitetsklimatet har dessa idéer naturligtvis ingen möjlighet att bli förverkligade.

Det vi ser är ett sällskap som blir alltmer inaktuellt och omodernt. Det håller på att dö helt enkelt för att detta är det logiska slutsteget på ett ofruktbart förhållningssätt. Att detta uttalas är viktigt. Det ger hopp inför en kommande nystart.

Att vara antroposof är att ha ett intresse för antroposofin som är så starkt att det formar ens världsbild. Åtminstone är det så jag förstår innebörden. Men varför blir man intresserad i något så komplicerat? Antroposofin är ju inte precis en mainstreamrörelse. Den går ju på tvärs mot mycket av vad etablerad världssyn står för. Hur kan man hamna i ett sådant sammanhang?

Att vara antroposof i tredje generationen har möjligtvis underlättat. Både farfar och en farbror har upplevt Steiner live on location – i den ursprungliga Goetheanum-byggnaden utanför Basel i Schweiz. Men trots en nioårig vistelse i Kristofferskolan hade jag bara i förbigående hört orden antroposofi och Rudolf Steiner. Bara namn utan innebörd. Föräldrarna talade aldrig med mej om antroposofi under skolgången.

Då sextiotalets politiska överdifter kändes alltmer frustrerande – denna förnuftsvidriga polarisering! – får jag så av min far reda på att Steiner hade en samhällsanalys som var mer differentierad. Hans sociala tregrening blev en ögonöppnare där Steiner klargjorde samhällets lagbundenheter. Det var som om en vis gammal farbror hade förklarat hur saker och ting förhöll sig. Inga ensidiga ställningstaganden för antingen kapitalism eller kommunism. Utan helt enkelt djupa kunskaper i hur ett samhälle fungerar. Mitt förtroende för Steiner var väckt.

I hans bok Tregreningen av den sociala organismen nämns ingenting om den andliga världen, karma, reinkarnation och allt det som den antroposofiska världsbilden är känd för. Men med min nyfunna respekt för karln började jag försiktigt titta in i den världsbilden. Och ju mer jag läste desto mer kändes tankarna som en märklig vidareföring av mina egna funderingar. Som om Steiner hjälpte mig komma vidare i min förståelse av världen.

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. Många av mina antroposofvänner har också haft denna upplevelse. Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Det är svårt att ”förklara” ett intresse. Det bara kommer liksom. Det är en böjelse. Efteråt försöker man hitta hyfsade argument för engagemanget. I bästa fall kommer man sen bakvägen åt grogrunden, dispositionen för engagemanget. I mitt fall kan jag varken se någon känslomässig eller intellektuell stimulans i uppväxten som skulle kunnat förklara mitt senare intresse. Det hela startade i tjugoårsåldern med tipset att kolla in tregreningsidén. Och på den vägen är det.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig. Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende. Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring? Ungefär så.

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.