Kommunismen – en ockult fångenskap?
Hörde på radion häromdan om den svenske buddhisten som i början på 70-talet ville demonstrera på första maj med skylten Rädda Tibet! Men han blev avvisad överallt i demonstrationståget. Tidsandan var sån – Mao och Kina var inne, det var hippt att vara kommunist. Alla intellektuella med självrespekt var det. Tibets tragedi blev därför en obehaglig påminnelse om något som inte gick ihop med föreställningen om Kina som något eftersträvansvärt och progressivt.
Det tog årtionden innan sanningen blev uppenbar – att Mao, Stalin och Pol Pot mördat miljoner av sina egna medborgare. Hur kan man förstå detta kollektiva hjärnsläpp hos västvärldens tänkande elit? Vad var det som gjorde att en hel generation gick på föreställningen om det kommunistiska lyckoriket samtidigt som miljoner människor slaktades?
Vändpunkten kom då de franska filosoferna (Glucksmann, Levy m fl) började tala om Gulag-lägren som en konsekvens av kommunismen och att man måste döma den efter dess gärningar – inte dess ideal eller teorier. Dessa argument hade tidigare varit gängse från traditionellt borgerligt håll – men var då betraktat som småborgerlig inskränkthet. Då analysen kom med dessa unga radikaler blev det början till en omfattande och smärtsam omvärdering.
Majoriteten av kulturetablissemanget fick nu under en följd av år ”hantera sin besvikelse” som en vänsterförfattare uttryckte det. Nu fick vi höra om de s k Kiruna-svenskarna som i kommunistisk yra emigrerade till 30-talets Sovjet där de blev illa behandlade och arkebuserade. Många desillusionerade återvände till Kiruna och blev då utfrusna av sina vänner som inte kunde tro att lyckoriket i själva verket var ett helvete.
Som en mäktig slutvinjett kom så sovjetväldets kollaps.
Lars Ohlys omvändelse under galgen för några år sedan, när han mot sin uppenbara övertygelse avsade sig begreppet kommunist, visade hur långt vi nu har kommit ifrån föreställningen om förträffligheten i den kommunistiska utopin. Så långt har det alltså gått – ledaren för ett gammalt kommunistparti säger sig ej längre vara kommunist!
Det kommunistiska idéklimatet hade inte skapats av arbetarklassen – det var främst studenter och akademiker som höll den marxistiska fanan högt. Istället för att genomskåda kommunismens lyckorike blev man dess banérförare. De intellektuella svek sitt uppdrag, menade Glucksmann. I kritiken mot samhällsinstitutioner, samlevnadsformer och kulturyttringar där det mesta ifrågasattes, glömde man ifrågasätta relevansen i sin egen ideologi. Man trodde marxismens utsagor om att den var en objektiv vetenskap.
Och djupast handlade upproret om ett starkt upplevt rättspatos. Vi är, eller borde vara, jämlika. Egentligen en kärleksimpuls. Och visst vädrade 68-vågen ut mycket skämd luft. Men ändå – hur var det möjligt att inte se folkmorden? Man var helt fångade av de marxistiska abstraktionerna om lyckoriket. Fångade i sina egna orealistiska föreställningar.
En ockult fångenskap, skulle nog mina antroposofvänner kalla det.