Inte politiskt korrekt att ifrågasätta dagis de första åren
♦ ♦ ♦ Waldorfpedagogen Geseke Lundgren ifrågasätter i en artikel på Ytterjärna Forum på vilka grunder vi definierar barnets behov i vårt samhälle idag. Vems behov är det vi egentligen tillfredsställer?
»Människor tenderar att prioritera thailandsemestrar, Ipads, sommarstuga och två bilar framför barnens behov som snarare handlar om trygghet, närhet och relationer. Även en ensamstående förälder borde i vårt samhälle ha råd att kunna jobba deltid de första åren av ett barn liv och inte pressas till att foga sig in i karriärsystemet så fort som möjligt igen«.
Waldorfpedagogen Geseke Lundgren
En ofta förbisedd frågeställning som trots sin komplexa karaktär borde diskuteras. Att mammorna har rätt att förvärvsarbeta eftersom vi numera har en utbyggd barnomsorg är en stor framgång för kvinnorna. Men mer tveksamt för barnen. Går det att hitta sätt där barnets behov tillgodoses i större omfattning?
Men denna angelägenhet avfärdas i en kommentar på Facebook av en ensamstående mamma.
»Själv tycker jag man ska vara försiktig med att späda på det dåliga samvetet och ångesten hos många ensamstående lågavlönade föräldrar.«
Hennes ifrågasättande av problemställningen har stöd av en bred opinion som menar att saken är färdigdiskuterad. Att ifrågasätta dagiskulturen visar på dåligt omdöme. Man vet inte vad man talar om är uppfattningen.
Men att sticka huvudet i sanden löser inte problemet. Det bara känns så. Jag tror till och med att man har gott samvete i en falsk föreställning om att problemet är löst. Att det var det enda man kunde göra. Nu går vi vidare.
Att ducka för en angelägen frågeställning för att den är svår har Sverige blivit berömt för. Det som är komplicerat ska man undvika att tala om. Starka känslor och meningar bör inte tillåtas få fritt spelrum, det är osvenskt. Vi är rädda för sånt i ett land som är starkt präglat av en konsensuskultur. Man bör vara försiktig och sopa komplikationer under mattan. Det är lugnast så.
Detta är den allmänna hållningen hos de politiskt korrekta, de ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, enligt Wikipedia. Så skapas ett tabu. Wikipedia igen: ”Ett tabu förhindrar ofta diskussion om det ämne som tabut handlar om”.
Som bekant har vi andra nödvändiga diskussioner som blivit tabubelagda av de politiskt korrekta. Den kanske största de senaste åren har varit migration och integration. Invandringen till Sverige är den största i världen per capita räknat. Att detta skapat olika problem vet alla. Att man därför borde prata om detta offentligt skulle i andra länder vara en självklarhet. Inte i Sverige. Tills för bara några månader sedan var ämnet tabu. Av främst tre skäl.
- Nödställdhetsargumentet. Eftersom de som vill komma är i nöd är det omänskligt att neka dem detta. Slutdiskuterat.
- Jämlikhetsargumentet. Invandrare är människor som du och jag, den som har problem med detta är alltså främlingsfientlig. Och troligtvis rasist. Klart som korvspad.
- Munkavleargumentet. All diskussion om invandring syftar till begränsning, vilket är oacceptabelt enligt punkt 1. Alltså bör invandringen inte diskuteras.
Dessa tre doktriner har varit rådande i flera år och stigmatiserat alla som vill diskutera dem som SD-anhängare. Begreppen massinvandring och politisk korrekthet – helt sakliga begrepp – är besmittade för att de anses avslöja SD-tillhörighet. Det finns en tröghetsfaktor innan tabuföreställningar är övervunna och man är beredd att se sanningen i vitögat. Det tar lång tid.
För ett par månader sedan började flera borgerliga partier komma med förslag på migration och integration, vilket snart fick genomslag i media och nu är diskussionen i full gång. Äntligen.
Men dagisfrågan är i nuläget döfödd. Meningslös att diskutera. De flesta tycker att den rådande ordningen är bäst. Gesekes inlägg blir en ropandes röst i öknen.
Johannes Ljungquist