Världen är inte så enkel och fyrkantig som vetenskapen påstår
Kunskapen om atomer, molekyler och DNA förklarar inte livet. DNA är bara grundenheter, byggstenar. Livet handlar om sammanhang, system, relationer, processer, struktur och funktion. Vattnet i en sjö har samma kemi som inne i människan, men där ingår det i en helhet som är mer än summan av delarna – som alltid i självskapande enheter som levande organismer är.
Professorn i fysikalisk kemi Ilya Prigogine fick Nobelpriset för sin teori om självorganiserande system. Det visade sig vara en teori för både materien och livet. Paradexemplet är virveln – i badkaret eller i havet. Den stora Sargassovirveln eller på himlen i lågtrycken, eller den stora röda virveln på Jupiters yta, och de spiralformade galaxerna. Hur åstadkoms de?
Inte är det den som tappar ur badkaret som åstadkommer vattenvirveln. Virveln skapar sig själv. Eller om man så vill: energin som strömmar till får delarna att samverka på detta sätt. Men bara om det finns ett rikt mönster av lämpliga relationer mellan delarna.
Men livets kännetecken är inte bara att det organiserar sig själv, utan också att det producerar sig själv. Från ögonblicket för befruktningen produceras de delar som utvecklas till en organism med huvud, kropp, armar och ben. Livet producerar sina beståndsdelar – men dessa konstituerar i en fortlöpande process samtidigt livet. Därför ger frågan `vad är liv´ en felaktig föreställning om någon sorts substantiv. För livet på jorden är mer likt ett verb.
Livet kan inte definieras med sina kemiska beståndsdelar utan genom dessas sätt att förhålla sig till varann. Kroppen – som det självskapande system den är – reparerar sig själv fortlöpande. Var femte dag får vi en ny slemhinna i magsäcken, varannan månad en ny lever, på sex veckor en ny hud. Varje år ersätts 98 procent av atomerna i vår kropp. Livet är en process.
Varje organism producerar sig själv oupphörligt genom att införliva materia från omgivningen som den sedan omvandlar till byggstenar i sitt egna funktionssystem. När amöbor har tillgång till mycket och varierande mat väljer de. Somligt finner de smakligt men undviker annat. Encelliga organismer väljer kräset materialet för sitt skal utan att ha tillgång till vare sig hjärna eller händer. Val, urval, minne, lärande, instinkt, omdöme och anpassning är ord som vi normalt förbinder med högre nervprocesser. Likväl kan det sägas att en bakterie har var och en av dessa förmågor.
Livet är utrustat med medvetande, minne och målinriktning. Allt liv strävar mot ett mål. Samuel Butler (1835-1902) irriterade sig på Darwins ”omåttligt mekanistiska bild” av utvecklingsprocessen. Han menade att Darwin ”tagit livet ur biologin”. Butler hävdade att darwinisterna missade just detta. ”När Darwin kastade ut badvattnet gudomlig mening, kastade han också ut barnet livets avsiktlighet”.
Brian Goodwin, professor i biologi, menar att dagens biologi inte har någon teori för organismen. Den har ersatts av generna som biologins grundelement. Organismerna har reducerats till komplexa molekylmaskiner, passiva mottagare av genernas befallningar, bärare av artens historiska arkiv. Och han pekar på en rad inkonsekvenser i Darwins och neodawinismens biologi.
Till exempel kan generna bestämma den molekylära sammansättningen av en organism, men de kan inte ensamma förklara de processer som leder till ett hjärta, ett nervsystem eller något annat organ i kroppen. Och det beror på att den molekylära sammansättningen av ett organ inte ensam kan bestämma dess form. Istället bestäms formen av organisationsprinciperna i den process som skapar organet – på samma sätt som virveln i ett vätskeflöde bestäms av utgångssituationen, flödesegenskaper, tyngdkraften etc.
Det finns en inneboende rationalitet i livet som gör det förståeligt på ett mycket djupare plan än funktionell ändamålsenlighet och historisk tillfällighet, menar författaren till den bok vi här hämtat uppgifter från (Erland Lagerroth Bortom Darwin och DNA).
Den dramatiska historien om vetandet och vetenskapen i relation till världen är ju i själva verket historien om en fortgående kraftmätning mellan världens oändliga komplikation och tänkandets tröghet och oförmåga, där tänkandet har dragit det kortaste strået – utan att ha en aning om det.
Den bild av världen som den moderna vetenskapen har gett oss i arv är i själva verket en bild av just detta tänkande. Det är inte världen som är så enkel och fyrkantig som vetenskapen påstått – utan detta tänkande självt, menar författaren.