Posts Tagged ‘ Gandhi

Om hur krig ska stoppas med esoterik och förnuftsresonemang

♦ ♦ ♦ En antroposofisk idealbildning drar till sig speciella tankeriktningar och förhållningssätt. Till exempel sådana som att egoism är dåligt, materialism är ännu värre, Rudolf Steiner var ofelbar, klarseende är visserligen intressant men skall misstros, och att om tregreningen genomfördes skulle samhällsproblemen upphöra. Alla inom rörelsen tycker inte så här, naturligtvis – men det är vanliga förhållningssätt i antroposofiska kretsar. Pacifismens idé är också omhuldad, trots att dess utopiska karaktär ställer höga krav på konkretion och trovärdighet. På Facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant fördes nyligen ett typiskt resonemang i saken.

Gandhi»Kobane. Att bidra med flera soldater, intensivare flygbombning, gör inte situationen bättre, bara mycket värre. Snart finns inte ett hus kvar i Kobane. Vad finns då att erövra? Bara ett hundratal utbrända militära fordon och förvridna kanonrör i ett utbränt ökenlandskap står kvar då operationen är avslutad och alla är döda. Vilken seger skulle detta vara? Jag menar att det är bättre och långt mera verkningsfullt med icke-militärt motstånd. Västvärldens krigföring kommer bara leda till att IS får flera medlemmar.«

Krig är dåligt, alltså bör vi sluta med det. Den krigförande parten skall stoppas med förnuftsresonemang. Brotten mot mänskligheten, halshuggningarna, våldtäkterna och terrorismen kommer att upphöra i och med att fanatikerna i förhandlingar blir övertygade om att de gör fel. För att sätta verklig tyngd bakom orden åberopa vår pacifistiske antroposof den esoteriska traditionen.

»Du glömmer att IS-medlemmarna är människor som du och jag. Islam angrips inifrån som en kräftsvulst av IS. På samma vis angrips den västerländska esoteriska traditionen som blir smittad och perverterad av den militära ideologi som menar att allt handlar om militära lösningar, om destruktion och eldkraft. Detta är också en kräftsvulst.«

Oklart är varför den esoteriska traditionen skulle bli perverterad av militärens krigiska sinnelag bara för att man anser att IS-mördandet måste stoppas med vapenmakt. En övergripande tidlös dimension sammanblandas här med handfast slagfältslogik. Med ett darrande pekfinger undervisas vi.

»Jag är realist, och jag påpekar att det finns vissa andliga lagbundenheter. Ser du inte att den nuvarande strategin förstärker lidandet?«

PacifismVi är visserligen medvetna om att det finns andliga lagbundenheter men ser fortfarande inte vad de har i resonemanget att göra. Att stoppa IS med vapenmakt skulle säkert ”förstärka” lidandet – men då framförallt för IS. Att det skulle innebära ett slut på lidandet hos deras motståndare får inte plats i den ensidiga pacifistiska idealbilden. Hur menar han egentligen?

»Att det yttre inte bara kan bekämpas med yttre och ytliga medel.«

Vid det här laget anar vi vad som komma skall, och mycket riktigt:

»Det som du nu ser manifesterat i världen som ett problem (läs: IS), har det inget att göra med din egen uppfattning? Alltså menar du att detta bara är ett resultat förorsakat av ”de andra” (läs: de mörkhyade muslimernas)?«

IS härjningar är alltså mitt fel. Åtminstone delvis. Och nu kommer ett resonemang som går ut på att IS krigföring är en konsekvens av det första Irakkriget 1991, vilket säkert har en del för sig – även om konklusionen är egendomlig.

»Har inte ditt tänkande en rent repetitiv karaktär baserat på ideologin från 1991 och det dåvarande kriget mot terrorismen?«

Vid det här laget har vår pacifist trasslat in sig i ett kvasifilosofiskt resonemang som börjar bli svårt att följa. Han frågar sig om det inte finns en bättre lösning än att ”alla dessa unga män skall dödas”.

»Är vi så förblindade att vi anammar den offentliga uppfattningen i tron att vi kommit fram till denna hållning genom självständigt tänkande?«

Att bekriga IS kommer bara leda till att de får flera medlemmar, menar han. Detta är hans argument att inte ingripa i kriget. Inte i ifrågasättandet av IS fruktansvärda våldsdåd. Det är en pacifism som stöder förövarna och struntar i offren. En argumentation som hade lett till att Hitler ostört hade kunnat förverkliga det tredje riket. Det är en pacifism som lever på förenklingar. I konsekvens med detta sammanfattar vår pacifist debatten:

»Du vill att vi skall handla, inte tänka.«

Så var det med den saken. Han verkar inte förstå att hans ”lösningar” ger pacifismen dåligt rykte. Av detta behöver man inte nödvändigtvis dra slutsatsen att alla pacifistiska antroposofer saknar verklighetsanknytning. Fast jag måste tillstå att jag ännu inte hört talas om en pacifism som är realistisk. Jo Gandhi, han var det lysande undantaget.

Nu är inte vår pacifistiske antroposof ensam om att vara verklighetsfrämmande. Gudrun Schyman, partiledare för flumpartiet Feministiskt initiativ, menar att orsaken till krig beror på mäns våld mot kvinnor. Hon menar att krig är att betrakta som ”julafton för patriarkala försvarsromantiker”.

»Våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.«

Att vuxna människor på allvar tror att krigförande parter som till exempel IS kan övertygas att lägga ned vapnen genom diplomati, esoterik och ”konfliktlösande arbete” är en gåta. Men man måste konstatera att Gudrun Schymans ”lösning” är mer verklighetsfrämmande än vissa antroposofers pacifism. För hon har makt. Hennes parti var en hårsmån från att komma in i riksdagen senaste valet. Lyckas de nästa gång får vi problem.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Den antroposofiska rörelsen är inte framtidsinriktad – den är värdekonservativ

Mummel i kön har i en rad krönikor kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen. Att reaktionerna varit förvånansvärt modesta hänger troligtvis ihop med ett kollektivt undermedvetande om det berättigade i denna kritik. Redan Rudolf Steiner sa nämligen att det finns en stor risk att mikaeliterna, det vill säga människor med en andlig och framtidsinriktad potential, inte uppmärksammar antroposofin för att den företräds på ett irrelevant sätt.

Detta vet man allmänt i rörelsen. Och som en följd av detta vårdas därför en klädsamt självkritisk hållning bland många antroposofer. Jag skulle tro att de flesta nog känner en otillräcklighet i förhållande till Steiners förväntningar på rörelsens förmåga att leverera. Att så få diskuterar detta inom rörelsen kan man därför fundera en del över. Kanske hänger det ihop med den letargi människor lätt hamnar i då man får allt serverat av en auktoritet i så många böcker att få hinner läsa dem alla.

Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism – kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin. Vi vill så gärna, men frågan är om vi är vuxna den kulturimpuls Rudolf Steiner skapade. Vi har en självuppfattning som om vi tagit studenten – men i själva verket är det väl frågan om vi ens lämnat dagis.

En gammal god vän menar att rörelsen i allt väsentligt är att betrakta som värdekonservativ – inte framtidsinriktad som vi antroposofer så gärna vill uppfatta det. Han uttryckte det som att vår tids antroposofi helt är präglad av rosenkreuzerströmningen, det vill säga den gamla ockultistiska traditionen – inte den mikaeliska strömningen med sin strävan till förnyelse och framtid präglad av tidsanden Mikael.

Den värdekonservativa framtoningen lockar inte mikaeliterna utanför den antroposofiska rörelsen – de ser bara småskurenhet och sekterism. Därför går de antroposofins dörr förbi – om de ens har märkt den. Steiners farhågor har i hög grad besannats.

Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet  är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.

Det finns naturligtvis mikaeliska initiativ även inom den antroposofiska rörelsen. Den egna Ekobanken (se bilden) är ett utmärkt exempel. Med sin tydligt etiska grund är den fortfarande en föregångare bland landets banker. Waldorfskolorna var i sin intention mikaeliska. Men med tiden har den värdekonservativa prägeln blivit allt tydligare. Kan waldorfskolorna längre kallas förnyare? Och den biodynamiska jordbruksmetodens ledande ställning inom ekologisk odling är idag ett minne blott. Men initialskedet var i allra högsta grad präglad av det mikaeliska.

Känslan av att den antroposofiska rörelsen i hög grad präglas av det förgångna blir alltmer besvärande. Att detta inte diskuteras inom sammanhangen gör inte saken bättre.

Twingly BlogRank