Om hur vi planerar vårt liv före födelsen
♦ ♦ ♦ I det livsprojekt antroposofin är kvarstår centrala frågeställningar. För i denna ocean av kunskap och aspekter på tillvaron är det inte helt lätt att få grepp om själva grundidén. Människans idé. Varför vi inkarnerar stannar vid ett mer allmänt konstaterande att det är för att vi skall utvecklas. Vi är under utbildning till att bli änglar längre fram i ett annat stadium av världsutvecklingen. Men det är samtidigt ett så långt perspektiv att det är svårt att få ett vettigt förhållande till det.
En mer fokuserad insikt i hur inkarnationen fungerar så att säga ”till vardags” är svår att hitta exempel på inom den antroposofiska världsbilden. Steiner talar visserligen en hel del om ”livet mellan död och ny födelse”, ”midnattstimmen” mellan två inkarnationer, att vi väljer våra föräldrar och liknande, men mer konkreta uppgifter förlorar sig i den gigantiska kvarlåtenskapens texthav, man får nöja sig med en tro på att bara man går den antroposofiska kunskapsvägen med sina meditationer och ”bredvidövningar” ska man på sikt förstå bättre.
Men detta är lättare sagt än gjort och de eventuella resultaten är för de flesta magra – även idogt arbete ger sällan access till mer avancerade insikter. Tvärtom berättas ofta att man får vara beredd att vänta ”ett helt liv” utan påtagliga resultat – och vara nöjd med det, och de fåtaliga som uppnått något talar sällan om det. Så den antroposofiska skolningsvägen är en slitsam och otacksam väg för de som väntar sig mer än att ”skärpa tänkandet”, få kroppen och själen att kännas som ”en stämgaffel”, som Frode Barkved skriver om i en rapport från lärarmötet i Järna i våras. Att komma nån vart på skolningsvägen kräver engagemang full time – bara att göra den dagliga återblicken tar minst en timme, berättar Frode.
Det känns därför som något av en befrielse då man kan ta del av mer konkreta redogörelser för reinkarnationens själva grundidé. I boken Your Soul´s Plan. Discovering the Real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born av Robert Schwartz finns en sådan. Här får man ta del av något så sällsynt som människors livsplanering före födelsen.
Trots den närmast sensationella tematiken ger boken ett seriöst intryck. En rad personer berättar om sina liv med olyckor, missbruk och svåra upplevelser. Därefter redogörs för hur de i samarbete med höga väsen före sin födelse själva faktiskt planerat sina lidanden och även sin död. Detta låter naturligtvis helt otroligt så för att förstå själva motivet till inkarnationen tecknas i början av boken ett intressant perspektiv.
»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«
Att lära genom motsatser är inkarnationens idé, menar författaren. En djupt medkännande själ som vill känna sig själv som medkännande kanske väljer att inkarnera i en dysfunktionell familj. När hon behandlas med en brist på medkänsla kommer hon uppskatta medkänsla djupare. Det är bristen på något som bäst lär oss värde och mening. Kontrasten mellan bristen på medkänsla i den fysiska världen och hennes egna inre medkänsla ger henne en fördjupad förståelse av medkänsla – och därmed större självförståelse.
Från ett själsligt perspektiv är smärtan detta innebär tillfällig och kortvarig – men erfarenheten evig. Skador vi åsamkas i t ex olyckor, missbruk och sjukdom är skador på den fysiska kroppen som vi lämnar vid döden. Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.
Synsättet i boken ställer invanda begrepp på huvudet. Eftersom det är vi själva som så att säga ”skriver manus” till våra liv är vi inga offer. Oavsett öde har vi själva önskat dessa erfarenheter. Därför är ingen ”skyldig” – i själva verket existerar ingen skuld. Och universum eller Gud bestraffar oss inte genom att låta ”onda” saker hända. Precis som gravitationen är karma en neutral, opersonlig lagbundenhet som styr världen.
I nästa krönika återkommer vi till tematiken.
Johannes Ljungquist