Problemen i den antroposofiska rörelsen (2)
Det var längesen waldorfskolorna var en spjutspets inom friskolerörelsen. Det var på den tiden Frans Carlgren skrev sina böcker som introducerade skolformen för en bred publik. På den tiden startade man en skola innan man hade skoltillstånd, vilket mer eller mindre tvingade kommunen att godkänna. Waldorf kämpade för friskolesystemet. Man var på G hela tiden. Som en snöplog gick man fram i svensk skolpolitik och luckrade upp det stenhårda statliga skolmonopolet. Tacka antroposofin för det!
Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.
Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.
Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.
Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.
Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.
De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.