Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum Antroposofi har i alla år kämpat med dålig ekonomi. Numer har man inte ens råd att avlöna en redaktör. Det märks dessvärre. Man börjar ana ugglor i mossen redan i början av läsningen av nr 2/15 då en artikel om en vårfest i en kinesisk by innehåller tre särskrivningar – fruktodling heter `frukt odling´, granitbergen skrivs som `granit bergen´. Att en klarblå himmel betecknas som `klar blå´ kan till nöds accepteras, men då borde man haft ett komma mellan klar och blå, eller skrivit klart blå.

Men det blir värre. I en artikel om ett besök i Nepal får vi ta del av en hejdlös parad av särskrivningar: Internet kafé, Skype samtal, telefon nummer, taxi chauffören (2 gånger) och boende konstruktioner. För att riktigt befästa den moderna tidens förflackning av det svenska språket ersätts ordet tillbringa (en tid) med ”spendera”, ett ord som förr bara användes i betydelsen spendera pengar. Vad är det för fel på det gamla hederliga tillbringa? Jag vågar satsa en femma på att artikelförfattaren inte är speciellt gammal. Det engelska språkets skrivregler tas alltmer över av den unga generationen.

I dessa missar märks avsaknaden av en ansvarig redaktör. ”Varje skribent ansvarar själv för sitt material” står det i redaktionsrutan. Med andra ord: tidningen saknar ledning. När ingen har ett övergripande ansvar för helheten uteblir gestaltningsförmågan. Var och en blir sig själv närmast. Tidningen saknar viljeriktning och jagkraft, den reduceras till en brevlåda för kollektivet, som en buss utan chaufför.

Ett annat uttryck för denna avsaknad av ansvar är att krångelsvenskan frodas ohejdat. Och här börjar det bli knepigt. Den som i nummer efter nummer visar upp sitt obegripliga finspråk är nämligen den förre redaktören själv. Normalt har ansvariga redaktörer en självklar ambition att bli förstådda, men här finns inte en tillstymmelse till pedagogiska intentioner, bara ett häpnadsväckande ointresse för begriplig svenska:

»I det ofullkomliga finns en kunskapsskatt. Tillgången ligger i att dessa förmågor på allvar kan erkänna och aktivera ett sinne för auktoriteten i dess fulla förnuftspotential. De blir till organ för förnuftets etiska dimension och för själva ordningen i kunskapen, dess framträdelseordning. Evolutionen tillförs genom denna tillgång en etisk byggsten som den begränsade kunskapskällan, föremålsmedvetandet, förblir stum inför.«

Framträdelseordning, föremålsmedvetande, är jag den enda som inte förstår? Man skulle kunna tro att skribenten citerar från skämtsajten AntroPrat Online där man kan kombinera antroposofklyschor till en önskad mix av språkblaj att pråla med utan risk att bli avslöjad, som till exempel i detta praktexempel:

De som är mikaeliter skulle ha modet att potentiera den praktiska metamorfosen, men då måste envar våga pröva att ha tilltro till det andliga tidsrummet. Talgestaltaren försöker visserligen metamorfosera den yttre själsutvecklingen, men har ännu inte försökt förstå den innerliga livsanden. Man måste nämligen först förverkliga den nutida Kristusprincipen och gripa den socialekologiska källan. Först då kan man uppleva det sanna vattenelementet och nå insikt om den verkliga känslosjälen.

Läsaren får själv bedöma vilken av de två texterna som är mest begriplig. De som är intresserade av en närmare presentation av sajten kan läsa här.

Vid sidan av det antroposofiska fikonspråket står ett annat fenomen – den  stela byråkratsvenskan som visserligen går att förstå men som är så uppstyltad och doftlös som läste man uppbördsverkets årsredovisning. Ett exempel på detta är Norrköpingsgruppen av Antroposofiska sällskapet som i sin presentation av sällskapets verksamhet på sid 28 inte visar någon som helst ambition att ge en intresseväckande – och begriplig – beskrivning :

Sällskapet har till syfte att bära en fri högskola för antroposofisk forskning. Denna högskola strävar efter att finna och formulera andliga lagbundenheter på olika verksamhetsområden, som de vanliga forskningsmetoderna eller tanke- och synsätten inte kommer åt.

Ett sällskap som ”bär” en högskola, hur ska en oinvigd förstå det? Avser begreppet högskola en högre utbildning av nåt slag? I så fall vilken? Och vad innebär att den är ”fri”? Antroposofisk forskning – vad är det? Hur gör man när man ”finner och formulerar andliga lagbundenheter”? Vad är andliga lagbundenheter? Formuleringarna framstår mer som en sammanfattning för antroposofer som redan vet än en begriplig text för vanligt folk.

Knappast ”en modern syn på antroposofi” som den nya portalen Ytterjärna Forum säger sig stå för.

Men ljuset i tunneln visar sig på sidan 25 under rubriken Internrevision. Trots den avskräckande rubriken serveras vi här uppfriskande ironi inför en av alla dessa antroposofismer som inte har något annat syfte än att få kreatören att glänsa. Att man beslutat att antalet ledamöter skulle minskas för att styrelsen skulle få mer ”spirituell precision” kommenterar internrevisorn så här:

»Uttrycket ”spirituell precision” är både spirituellt och oprecist. Det skall bli intressant att följa om framtidens internrevisorer kan finna några spår därav. Den nuvarande kan det inte, men vet egentligen inte vad han skall leta efter därvidlag.«

Att en gruppering skulle uppnå mer ”spirituell precision” bara för att antalet decimeras är naturligtvis trams. Den andliga fokusering som troligtvis avses kräver andra åtgärder, vilket internrevisorns sarkasmer antyder. Hans bitska kommentarer, som vi tidigare uppmärksammat, är mycket sällsynta i en rörelse så starkt präglad av konsensuskultur och konflikträdsla.

Kanske har denna lilla pärla slunkit igenom för att medlemsbladet Forum Antroposofi saknar ansvarig redaktör? I så fall något att glädjas över, i internrevisorns rapport finns i alla fall inga särskrivningar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I drygt två års tid har Mummel i kön ofta återkommit till Antroposofiska sällskapets bristande ledarskap, framförallt i Sverige (här ett exempel bland många). Man har styrelse, ordförande och generalsekreterare, men man  saknar förmåga att leda. Det är en handlingsförlamning som märks i bristen på idéer, initiativ och visioner. Mest anmärkningsvärt är kanske ointresset för den vikande medlemstillströmningen och andra tecken på en rörelse på tillbakagång. Denna nedgångsspiral har – trots att den pågått i decennier – aldrig varit föremål för analys, än mindre av åtgärder.

Man saknar förståelse för kraven på förnyelse och fortsätter med business as usual. Och låtsas som det regnar.

Det är därför med stor förvåning vi öppnar senaste Forum Antroposofi nr 3/13 och där får ta del av tankar kring nödvändigheten – av en förnyelse. Denna insikt är visserligen lätt maskerad med antroposofiskt finspråk som att ”de antroposofiska innehållen har förlorat i formkraft”, där Johannes Nilo vinklar antroposofins kris mest som en filosofisk fråga rörande form och innehåll.

»De innehåll som presenteras i skrifter och föredrag har […] inte en självklar kraft att frambringa nya former i sig som jag tror att de fortfarande hade på 30-, 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet, på 90-talet inte riktigt längre och framför allt inte så starkt idag […] Vi har former som spirituellt sett inte är täckta. Och vi har innehåll som inte har någon orientering, ingen fokus, ingen kropp, ingen klar tidsenlig form och det är konfyst och besvärligt och där börjar man bråka.«

På normalsvenska innebär detta att antroposofin (innehållet) och rörelsen (formen) är inne i en kris.

Nu är detta inte uttalat av någon representant för styrelsen för det svenska sällskapet. Utan av Johannes Nilo, chef för Rudolf Steinerarkivet vid Goetheanum i Basel, som på Antroposofiska sällskapets vintermöte i januari i Järna formulerade dessa tankar med anledning av sällskapets 100-årsjubileum. Men det faktum att han har en viktig post i världsrörelsens centrum och att hans synpunkter trycks i det svenska medlemsbladet är en tydlig markering att ett radikalt skifte i förhållningssätt ägt rum.

Vilket betyder att ledande företrädare för den svenska antroposofin inte längre hymlar med att sällskapet, rörelsen och antroposofin befinner sig i en kris. Detta har vi väntat länge på. Kors i taket.

Nu skulle inte detta kungörande tas på allvar i antroposofiska kretsar om det inte kläddes i det sedvanliga intellektualitetsjäktande fikonspråk som är regel i dessa sammanhang. Och då vi tidigare glatt våra läsare med sanslösa exempel på detta kan vi inte låta bli att släppa lös Johannes Nilos språksnobberi en gång till:

»Det som krävs för att knäcka det här problemet att hitta nya former och nya innehåll och en ny konkordans mellan dem, det är ju egentligen att man måste disidentifiera sig, man måste lösa sig från sin egen identifikation med speciella innehåll och sin egen identifikation med det här arvet och den här formkanonen. Det gäller att hitta ett neutralt iakttagande, ett reflektivt förhållande till dem och även gentemot sig själv, annars kan jag inte lösa mina identifikationer med de där innehållen. Och det måste också vara möjligt – och det här är något som kräver lite mod – att disidentifiera sig från Rudolf Steiner själv.«

Markeringarna i texten är mina. Varken svenska akademins ordlista eller Wikipedia har med ordet disidentifiera, men det torde kunna ersättas med det mer begripliga objektivera. Begreppet formkanon finns inte heller i SAOL och på Wikipedia får man gå omvägen via begreppet kulturell kanon för att förstå att Johannes menar former som auktoriteter inom området menar har påverkat samhället. Konkordans visar sig helt enkelt betyda samstämmighet.

Men det som träder fram genom dessa språkdimmor är ändå ett radikalt budskap. Antroposofin, sällskapet (med sin styrelse) och den antroposofiska rörelsen har fastnat i gamla tankeformer och föreställningar. Den antroposofiska ”kulturimpulsen” präglas av rutin och brist på förnyelse. Och som en konsekvens av detta har medlemstillströmningen avtagit, utbildningar och jordbruk lagts ned och Antroposofiska sällskapet håller på att dö sotdöden, för att ta några exempel.

I det samtal som Johannes Nilo inlett, och som redogörs för i Forum-artikeln, kommer som alltid i såna här sammanhang de obligatoriska frågorna om vad Antroposofiska sällskapet har för uppgifter. Behövs det alls – och i så fall varför? Dessa ständigt återkommande frågeställningar är i sig ett bevis på att sällskapet inte behövs. Vem behöver en förening som inte har uppgifter? Så enkelt är det ju. Att man ännu efter årtionden inte kan se sina uppgifter betyder ju att de inte finns. Ett konstaterande som inte kan uppfattas som något annat än en inkompetensförklaring av sällskapet.

Men en sak är säker. I alla förklaringar till varför det blivit så här måste den kvasiakademiska framtoningen inta en inte oväsentlig roll. Visserligen får Johannes Nilos krångelsvenska betraktas som extrem, men han är långtifrån ensam. Antroposofiskt språkbruk har alltid präglats av en fisförnämitet som stått i vägen för en bredare folklig förankring.

Och nu då? Ja, det är väl ingen som tror att Johannes Nilos analys kommer att förändra något. Inte ens han själv tror det. Inte för att han är uppgiven över att sällskapet inte gör något – tvärtom, det är helt i sin ordning tycker han – utan för att han menar att ansvaret ligger hos varje enskild medlem. Ja ni läste rätt. Det bristande ledarskapet för Antroposofiska sällskapet skall inte ställas till svars  – det är de enskilda medlemmarna som ska ta föreningen ur krisen.

För Antroposofiska sällskapets ledning, trots att den har både styrelse, ordförande och generalsekreterare, förväntas inte ta något ansvar i denna nedgång, är Nilos uppenbara konklusion. För eftersom styrelsen saknar uppgifter kan den heller inte ses som ansvarig för vare sig antroposofin eller rörelsen. Logiken är lika glasklar som överraskande.

Har man någonsin hört talas om att det är medlemmarnas ansvar om en föreningsstyrelse är inkompetent? Men för Johannes Nilo är detta helt i sin ordning:

»Jag tror inte vi ska ställa för mycket prognoser, för det lönar sig inte. Då förlorar vi bara tid, utan viktigt är att vi arbetar vidare. Framför allt var och en för sig själv, det tror jag är viktigt. Det finns saker man måste sköta själv och det vi sköter gemensamt, det ordnar sig på andra sätt.«

Många jag talat med skakar på huvudet och menar att Antroposofiska sällskapet vid det här laget är bortom all räddning. Och att vi troligtvis bör glädjas åt detta – för först när botten är nådd kan något nytt uppstå.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist