Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Att Mummel i kön under drygt fyra år kritiserat interna förhållanden inom den antroposofiska rörelsen är möjligen ägnat att förvåna en och annan. Kanske inte så mycket människor utanför – här ser man ju öppenhet och åsiktsfrihet som en självklar del av en demokrati – utan mer internt. Den fromma förhoppningen att dessa krönikor skulle stimulera en intern idédebatt framstår idag som naiv. Men det var i alla händelser intentionen.

Jag hade föreställt mig att de frågor som under åren dryftats bland antroposofer på tu man hand, eller vid lunchsamtal, om styrelsens funktion, bristen på en formulering av antroposofins särart, att en så stor del av medlemsavgiften går till Dornach, bekymret att allt färre ungdomar vill bli medlemmar och liknande – skulle kunna luftas i Mummel i köns hägn. Att denna diskussion skulle kunna äga rum mer allmänt. Så att vi kunde komma vidare en liten bit.

Men icke. Debatt har det blivit, även om bidragen mest verkar ha kommit från människor utanför rörelsen. Och just detta är nog vad människor ”innanför” fruktat, vilket jag förstått då jag samtalat med en av mina vänner.

För det är uppenbart att min kritik ses som ett svek inom rörelsen. Inte för att detta förvånar mig, jag har ju själv varit en del av denna protektionistiska attityd där all kritik ses som ”angrepp” som måste försvaras. Jag har under flera år skrivit otaliga insändare där jag försvarat antroposofin mot pingströrelsen och human-etiker. Där var det berättigat att tala om angrepp eftersom dessa rörelser är uttalade motståndare till allt vad antroposofin står för.

Det handlade här inte om kritik, eller ”granskning” som är human-etikers och likasinnades älsklingsutryck, här var intentionen att skandalisera och misstänkliggöra den antroposofiska rörelsen i det uttalade syftet att marginalisera den. Genom dessa förtalskampanjer profilerade man samtidigt den egna rörelsen både inåt och utåt. ”Det handlar om mission”, som pingströrelseprofilen Sigvard Swärd en gång uttryckte det. Två flugor i en smäll alltså. Att svara på detta kändes därför lite som en strid på liv och död. Och skulle den typen av angrepp uppstå idag skulle jag inte tveka att gå ut i strid igen.

Men Mummel i köns kritik av företeelser inom den antroposofiska rörelsen är inte ute efter att skada – den vill istället vara ett konstruktivt bidrag till en självsyn. Jag är ju fortfarande en del av rörelsen. Så bakom alla krönikor i ämnet ligger intentionen att få till stånd en diskussion kring uppenbara missförhållanden. Kan då inte denna debatt skötas internt, kan man fråga sig. Tyvärr, det är inte så det fungerar, och jag ska förklara varför.

En idealistisk rörelse består av människor som tillsammans osjälviskt arbetar för Saken. Det är det viktiga. Oförmåga, brist på begåvning och allehanda ofullkomligheter – allt är underställt den gemensamma upplevelsen att vi alla arbetar för samma sak efter bästa förmåga. Detta föder en stark solidariet. Vetskapen att alla gör sitt bästa, dessutom för det mesta oavlönade, gör det därför i praktiken omöjligt att kritisera ansträngningarna. Tvärtom röner medelmåttiga insatser uppskattning för att vederbörande ändå gör ett uppoffrande arbete.

Detta gör att problemen kvarstår. Visioner är sällsynta och fokus saknas. Rörelsen är inte bättre än de människor den består av eftersom en kraftfull och initiativrik ledning saknas.

Att föra fram kritik i en sån atmosfär låter sig inte göras. Det är ofint och anses vara ett tecken på dåligt omdöme. Man ses som okänslig och aggressiv och riskerar att inte tas på allvar. För att inte tala om det oerhörda i att man i sin kritik ifrågasätter andras omdöme och ”fria viljebeslut”. Att föra fram kritik av styrelsen för Antroposofiska sällskapet som jag gjort i Mummel i kön skulle vara otänkbart. Och det är knappast svårt inse att min kritik av fikonspråket i Forum skulle avvisas av redaktören. Han är naturligtvis övertygad om att det han publicerar är jättefint!

Att föra fram kritik internt, eller föreslå förändringar, leder ingen vart. Det saknas former för debatt inom rörelsen. Ett offentliggörande av problematiken är enda möjligheten. Intentionen är att i första hand antroposofer i förskingringen ska ha möjlighet att ta del av väsentliga frågeställningar som inte tas upp inom sammanhangen. Om en och annan utomstående blir intresserad, so what? Vad har vi att dölja? Jag förstår inte rädslan härvidlag. Antingen tycker man att allt är bra inom rörelsen, och då finns ju ingen anledning att förtiga detta, eller också är man missnöjd med sakernas tillstånd och då är det ju bra att det kommer upp i ljuset.

För skulle det till äventyrs vara något man vill hålla tyst om – då är det verkligen viktigt att det kommer ut! Med tanke på att problem aldrig ventileras kan man till och med anta att ett präktigt avslöjande skulle vara rörelsens enda chans till förnyelse. Dessutom: Steiner var noga med att sällskapet skulle vara ”fullt offentligt”, som han uttryckte det. Det är i det ljuset jag ser Mummel i köns roll. Att hemlighålla våra problem är sekteristiskt.

Jag är helt enig med Steiner – därför är Mummel i kön fullt offentlig.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Att läsa antroposofiska texter är ibland en sällsam upplevelse. Kanske inte så mycket Steiners alster som hans efterföljares. Många – för att inte säga de flesta – texter har ett högstämt, pseudoakademiskt språk som inte sällan förfaller till ren byråkratsvenska. Troligtvis spelar dåliga översättningar från tyskan in – men i bakgrunden ligger tydliga avsikter att göra ett djupsinnigt intryck i största allmänhet. Pedagogiska ambitioner lyser helt med sin frånvaro, här gäller devisen ju krångligare desto bättre:

»Det ”levandegörande” i att gå en inre utvecklingsväg, som grundar sig lika mycket på oberoende omdöme som på insikten i förutsättningarna för antroposofin, hänvisar till ödets betydelse för de egna ansträngningarna. Först i förståelsen och emottagandet av det egna och den andres öde kan ett tolerant umgänge med meditation uppstå. Bara om jag själv inte lever i illusionen att det finns en för alla människor gällande ”skolningsväg” (redan ordet i singular är vilseledande) är det möjligt att gå de konkreta stegen självständigt och att ömsesidigt stödja varandra.«

Vad tycks? Förstod du på första genomläsningen? Då är du att gratulera, de flesta behöver två eller tre genomläsningar för att ta sig igenom denna svårighetsgrad.

Nästa steg för den noggranne är att klura ut enskildheter. Vad menas till exempel med ”konkreta” steg? Jag hade i min enfald trott att antingen tar man ett steg – eller också inte. Avsikten kanske är att undvika föreställningen att man menar någon sorts vaga steg. Eller att man stannar vid blotta föresatsen och aldrig kommer till skott. Dunkelt förefaller också uttrycket ”självständigt stödja varandra”. Existerar osjälvständigt stöd där man är tillsagd eller till och med tvungen att stödja? Kanske ett stöd uppkommet ur ett grupptryck? Och vad innebär ett ”tolerant umgänge med meditation”? Att man måste se upp så att man inte tappar besinningen och förgår sig mot sin meditation?

Det inledande citatet är hämtat från senaste numret av Forum (kvartalstidskrift för antroposofi) som kom i brevlådan strax efter vår egna betraktelse av problemen att gå  den antroposofiska skolningsvägen.  Artikeln vill rapportera om ett möte kring initiativet Goetheanum-Meditation-Initiative-Worldwide som syftar till

»främjandet och ett starkare synliggörande av ett meditativt utövande utifrån antroposofin. Detta var man (under mötet) eniga om, men man berörde med denna tematik ytterligare en insikt, som inte gjorde frågan enklare: Ett fält öppnades upp som det, för första gången på de senaste åren, blev möjligt att överhuvudtaget tala om och bakom vilket en decennielång underskottssituation dolde sig.«

Vilket översatt ungefär betyder att ledningen nu insett att skolningsvägen måste bli en central uppgift för det antroposofiska arbetet i världen. (Med det antroposofiska favoritbegreppet ”fält” menas område.). Det vill säga ungefär samma budskap vi hade i krönikan som är länkad här ovan. Det är naturligtvis glädjande att man äntligen ”berört en insikt” om detta snart hundra år efter grundandet av sällskapet, men eftersom initiativet startade för hela sex år sedan får man förmoda att det kommer dröja länge än tills ”underskottssituationen” är åtgärdad (här har man uppenbart inspirerats av EU-begreppet demokratiskt underskott).

Och återigen slås med kraft fast ”omöjligheten att ge en fast definition av antroposofisk meditation”. Av vilket man kan sluta sig till att man inte vill riskera vulgära förenklingar, utan tvärtom fortsätta att värna det komplicerade så att folk inte ska tro att antroposofisk meditation är en piece of cake. Den klassiska svårtillgänglighetsdogmen kan därför inte nog betonas. Men trots dessa överhängande faror djärves man ändå uttala ett försiktigt ”vi borde hjälpa varandra” eftersom ”det saknas rum för samtalet och institutionaliserade former för fortbildning av meditativa färdigheter” som man på sitt högtravande byråkratspråk vill formulera saken. Nå, bättre sent än aldrig.

Artikeln rapporterar att man i Holland inrättat meditationsverkstäder där man i 60 meditationskurser sen 2004 fått 800 människor att lära känna antroposofisk meditation. Detta är  en glädjande början. Verkligen. Äntligen. Vi får hoppas att önskan att hjälpa varandra så småningom ersätter den hittills rådande handlingsförlamningen i ”fortbildningen av meditativa färdigheter”. Eller för att uttrycka det mer officiellt:

»Det är viktigt att impulsen står i sammanhang och utvecklar sig i samarbete med det bestående arbetet samtidigt som den är fri till initiativ.«

Inte sant!