Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin
Antroposofin är inte en religion, säger vi. För religion handlar om dogmer och fastställda trossatser. Det är ett system, en lära där den fria tanken underordnar sig trons regler. Antroposofin däremot är en sökandets väg mot ”andliga realiteter” där vi fritt tar del av andevetenskapliga sanningar som vi förhåller oss till lika strängt prövande som en vetenskapsman.
Detta är vår generella självbild. Antroposofin är en sorts högre vetenskap, en andlig vetenskap, skulle de flesta antroposofer mena.
Men visst är antroposofin en tro. Åtminstone i sina väsentliga delar och mycket mer än något annat. Det är knappast så att man kommit till antroposofin via vetenskaplig prövning där argument och sakförhållanden kritiskt skärskådats. Många berättar istället att de upplevt någon form av igenkännande, som om antroposofin talar till dem i en sorts förlängning av deras eget tänkande. I den intresseprocess som sedan tar vid växer en övertygelse som med tiden blir till ett grundmurat förtroendet. Eller tro – vad är egentligen skillnaden?
Men frågan är om inte den förhärskande världsåskådningens anhängare också är troende. De har visserligen inte genomgått en omvändelseprocess, men deras förtroende för det rådande paradigmet är obegränsat till den grad att begreppet tro verkar vara på sin plats. De har inte kämpat för sin tro, inte tvivlat, utan helt okritiskt övertagit sin uppfattning om världssammanhangen från föräldrar och auktoriteter inom vetenskap och forskning. Genom födsel och ohejdad vana. Och de stärks dagligen i sin tro av den stora församling vi kallar allmänheten.
Med så många stödjande församlingsmedlemmar behöver de inte sväva i tvivelsmål – deras tro är så stark att de betraktar det som närmast ofattbart att man kan tro något annat än det de tror på. För de som har en annan världsbild kan denna hållning uppfattas som arrogant, kanske till och med fanatisk. Deras verklighetsbegrepp är så snävt WYSIWYG (What You See Is What You Get) och ändå – hur kan de vara så säkra? En del – som t ex humanisterna – är renodlade fundamentalister, rena trostalibaner. De hånar och förföljer med religiös övertygelse företrädare för andra trosriktningar .
Som till exempel antroposofer. Men dessa har inte råd att vara lika självgoda. De har luttrats av en oförstående omgivning tillräckligt länge för att inta en ödmjukare hållning.
Till skillnad från WYSIWYGarna som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull. Och kan en meningsfull världsbild vara annat än glädjefylld? Antroposofin är ingen religion, däremot tror jag man kan säga att de flesta antroposofer har ett religiöst förhållande till den.