Har islamistisk fundamentalism inget att göra med islam?
♦ ♦ ♦ Förra krönikan med rubriken Det är absurt att påstå att IS inte representerar islam gav upphov till en diskussion på Facebook. Att säga att islamistisk fundamentalism har att göra med islam är fortfarande långt ifrån en självklarhet för många. Även antroposofer.
Redan i början på diskussionen undrade man om jag är islamofob, vilket numer är en närmast obligatorisk fråga till den som har synpunkter på the religion of peace. Men islamofobi betyder enligt Wikipedia rädsla, hat, rasism eller fördomar riktade mot muslimer och islam. Och trots att jag försäkrat att så inte var fallet blir den efterföljande replikväxlingen ändå präglad av fobofobi, (rädsla för fobier), för oavsett försäkringar om motsatsen blir en islamkritiker närmast automatiskt betraktad som islamofob. Även av antroposofer.
Islam står nämligen över över all form av kritik verkar det som. Och att all terror inspirerad av islam ingenting har att göra med islam är en lika vanlig som märklig inställning.
Denna smått absurda dogm kommer också att prägla replikskiftet med några antroposofer. Jag får veta att ”IS är en yttre manifestation av ett inre tillstånd”, vilket låter som en typisk antroposofisk floskel avsedd att ge intryck av djupare förståelse av ämnet, liksom ”IS är en bild av människans nuvarande tillstånd”. Och resonemanget utvecklas vidare.
»Du gör det mycket enkelt för dig själv genom att du identifierar ”problemet” som skapat av några andra, i detta fall (de mörkhyade) muslimerna. Du ser inte att du med dina förenklingar, där du ivrar för militära lösningar på alla problem, själv varit med att skapa det fenomen som vi känner som IS.«
Att muslimerna var mörkhyade var nytt för mig, liksom min påstådda vurm för militarism. Men att jag sedan varit en av dem som skapat IS måste betecknas som närmast sensationellt, särskilt med tanke på att jag inte vetat om det. Som förmodad islamofob är jag van vid sådana förhastade slutsatser. Folk blir lätt upphetsade. Men det kommer mer. ”Du delar in klotet i nationer bebodda av olika etniska grupper. Det är en grov och mycket förenklad världsbild.” Så nu vet vi – det finns inga länder, bara människor.
En annan antroposof blandar sig in i replikväxlingen och menar att jag borde ”ta tag i [m]in egen kultur istället för att försöka klassificera andra som problematiska”. Vilket är en något kryptisk formulering. Ta tag i sin egen kultur, hur gör man det? Jag tolkar det som att jag inte borde kritisera islam eftersom det är en religion som är oantastbar. Och nu kommer ett förtydligande av dogmen om islams ofelbarhet från vår huvudaktör:
»Genom att du skapar en koppling mellan [IS]-människorna och islam, och i och med att du ser dem som islams rättmätiga representanter, implicerar detta en sannolikhet för att själva religionen islam är omänsklig och barbarisk. Islam är då en mörk, demonisk kraft som må bekämpas med alla medel.«
Irshad Manji
Att jag sagt att IS representerar en del av dagens islam – inte är rättmätiga representanter för islam – är en distinktion vår aktör inte mäktar uppfatta. För det är ändå en viss skillnad. Men det kan vara svårt att hålla isär grejerna – även om man är antroposof. Sedan är det inte jag som ”skapar en koppling” – den finns redan där. Eller som den kanadensiska feministen och muslimen Irshad Manji svarar på frågan vad som är problemet med islam idag:
»Muslimer. VI är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. (…) Jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.
Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.«
Precis som vår indignerade antroposof. Han borde ta del av intervjun med Irshad Manji här. Eller läsa vad en annan egyptisk-amerikansk muslimsk feminist, Mona Eltahawy, har att säga i ämnet. Om jag är extremist enligt vår upprörda antroposof-fobofob är jag i alla fall i gott sällskap.
Johannes Ljungquist