Islams förtryck och vår välmenande aningslöshet
Jag anser att islams underkuvande av kvinnor är det största hindret för muslimska samhällens integration och utveckling i väst.
Detta är en central formulering i Ayaan Hirsi Alis bok Nomad, nyss utgiven i pocket. Hennes förvåning och besvikelse över västvärldens undfallenhet inför detta är märkbar. Hon menar att våra välmenta insatser snarare blivit en del av själva problemet.
Genom att skjuta upp eller i bästa fall förlänga anpassningen till ett modernt samhälle – med hjälp av illusionen om att det går att hålla fast vid ett stambeteende och samtidigt lyckas som samhällsmedborgare – så stänger mångkulturalismens förespråkare in kommande generationer i ett ingenmansland av moraliska värden. Det kläs i en empatisk och överseende språkdräkt, men är i själva verket en grym form av rasism.
Hirsi Ali menar att västvärldens skolor och universitet valt en i många fall ”överseende” attityd till invandrarelevers tro, seder och bruk. Genom denna missriktade hövlighet undviker man att konfrontera trosföreställningarna bland muslimska barn och deras föräldrar. Läroböckerna slätar över islams fundamentalt orättfärdiga regler och beskriver det som en religion med ett fredligt budskap. Man borde istället återgå till att utveckla förmågan till kritiskt tänkande – hur ohövliga somliga människor än kan komma att uppfatta slutsatserna.
Det är vid det här laget uppenbart för de flesta att muslimska invandrare skapar specifika sociala problem i de europeiska länder de flyttar till, och att det ofta handlar om att kvinnor blir förtryckta på europeisk mark. Kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen.
Enligt vad som står i Koranen och sharialagarna är det uppenbart att män och kvinnor inte är jämlika. Muslimska kvinnor anses vara fysiskt, emotionellt, intellektuellt och moraliskt underlägsna männen – och de har färre juridiska rättigheter. Koderna för heder och skam må vara stamrelaterade och förislamska till sitt ursprung, men de är idag en väsentlig del av den islamska kulturen och religionen.
Värdet av en kvinnas vittnesmål i rätten har preciserats till hälften av mannens. Till och med i ett våldtäktsfall är offrets vittnesmål bara värt hälften så mycket som våldtäktsmannens. Den muslimska faderns auktoritet över döttrarna är jämförbar med en feodal härskares auktoritet över de livegna, menar Hirsi Ali. Genom äktenskapet överförs auktoriteten till flickans make och i förlängningen till hans far. Ett bröllop är en pakt män emellan som medför framtida tjänster och gentjänster.
Både Koranen och hadhiterna instämmer i att kvinnans medgivande till giftermålet inte är nödvändigt – bara hennes vägledare går med på det.
Koranen lär ut att en man har rätt att stänga in sin hustru – ända tills hon dör, om han så vill. Om hon begår ”en grovt oanständig handling” skall fyra vittnen tillkallas för att bekräfta detta och sedan ska hon stängas in i sitt hem ”tills döden befriar henne eller Gud visar henne en väg ut”. Västvärlden vet detta, men gör inget:
När välmenande västerlänningar, som ivrigt förespråkar respekt för minoriteters religion och kultur, ser mellan fingrarna med denna medeltida kvinnosyn för att ”hindra samhället att stigmatisera muslimer”, så förnekar de otaliga muslimska flickors rätt att slita sig loss från föräldrarnas kultur. De lever då inte upp till vårt demokratiska samhälles ideal och värderingar och skadar just den sårbara minoritet som de eftersträvar att skydda.