Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Ayaan Hirsi Ali tror att det är möjligt att befria den muslimska tanken. Och hon berättar i boken Nomad om ett nyligen igångsatt projekt att utreda Koranens historia. Hur kom den till? När skrevs den och av vem? Var kommer Koranens historier, legender och principer ifrån? Hur kan man avgöra Koranens autenticitet? Detta arbete är oerhört viktigt, menar hon, för om den muslimska tanken frigörs och muslimer godtar tanken att Koranen skrivits av en kommitté under tvåhundra års tid efter Muhammeds död skulle den heliga bokens skrivskydd kunna plockas bort.

”Döda de otrogna”, ”alla som inte tror kommer att bestraffas i all evighet”, ”slå din hustru om hon inte lyder” och ”piska den som begår äktenskapsbrott”, är alla citat från Koranen. Ayaan:

Om muslimerna skulle få hjälp att omvärdera islams grundvalar, så kanske de skulle kunna erkänna att Muhammeds exempel har sina brister, att ingenting i Koranen är perfekt eller sant, och att doktrinen skulle kunna anpassas så att det blev mentalt mindre plågsamt att försöka tillämpa den i ett modernt samhälle.

Hon är övertygad att de flesta muslimer förfäras över de våldsdåd som begåtts i deras religions namn. Deras reaktion på terrorismen är alltid densamma: Nej, det kan inte vara sant. Terroristerna har lagt beslag på min religion. Jag tycker det är fel att döda och lemlästa människor. Min religion är en fridfull religion; den lär mig att vara medlidsam. Detta beror på att de flesta muslimer inte är helt orienterade i Koranen, hadhiterna eller någon annan helig islamisk skrift. Auktoriteten hos de ”milda” texterna om religionsfrihet upphävs av verserna som kom till Muhammed senare, när han var bättre utrustad och hans anhängarskara hade vuxit sig större.

Hon skulle önska att fritänkande ateister skulle mobilisera sig för att bekämpa hotet från radikala islamister, men inser att upplysningens arvtagare är hopplöst splittrade i synen på hur man ska handskas med islam.

Många samtida västerländska tänkare har omedvetet och olyckligt låtit jämlikheten och yttrandefriheten styra in dem på det undfallande spåret, och även på de bästa och mest framstående universiteten lämnar man plats åt islams försvarare på höga positioner. Det finns ingen enande kraft, ingen gemensam syn på hur man ska hantera detta hot. Tvärtom avfärdas vi som ser hotet med öppna ögon som panikmakare.

”Om jag får välja lever jag mycket hellre i ett kristet än i ett muslimskt land”, skriver Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att dagens västerländska kristendom är mer human, mer återhållsam och mer öppen för kritik och debatt än islam. Dagens kristna bild av Gud är mer godhjärtad och mer tolerant mot avvikande åsikter. Men den viktigaste skillnaden mellan de båda civilisationerna är möjligheten att finna en väg ut. En person som väljer att överge sin kristna tro blir visserligen utesluten ur församlingen, men ingen kommer att göra honom eller henne illa. Muslimska avfällingar – människor som lämnar tron som t ex Ayaan Hirsi Ali – ska dödas.

Så vad kan man göra, frågar sig Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att det krävs en världsomfattande kampanj mot värderingar som tillåter sådana här brott. Kulturer som stödjer att kvinnor förnekas rätten att bestämma över sina egna kroppar och som inte skyddar dem mot den värsta sortens fysiska misshandel måste pressas till reformer. Länder som understöder sådana kulturer bör inte behandlas som respektabla medlemmar av världssamfundet. En ordentlig internationell insats måste till för att mäta och dokumentera våldet mot kvinnor – i land efter land – och för att blottlägga den verkliga omfattningen av kvinnors oförsvarliga lidande.

Men än mer angeläget, menar hon, är att feminister förhindrar att en främmande förtryckarkultur slår rot i väst genom att uppmärksamma och motarbeta att döttrar plockas ur skolan för att giftas bort och att de regelbundet bestraffas och övervakas.

Början på den islamska reformationen har ett namn – Ayaan Hirsi Ali. Och den som läser Nomad slutar att vara islam-kramare. Den berövar effektivt alla illusioner i ämnet hos kulturrelativister och politiskt korrekta av den enkla anledningen att hon vet vad hon talar om.

Visst är det bra att integrationsministern och företrädare för kristna, muslimer och judar  skriver en artikel ihop där de tillsammans uppmanar oss alla att bekämpa trakasserier mot judar och muslimer i vårt land. ”De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar”, skriver de.

Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.

För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.

Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:

Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.

Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.

Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.

Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.

Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.