”Hur kan jag vara säker på att han inte tjallar på mig?”
Polisen i USA anhåller två män som båda två har en mindre mängd narkotika på sig, vilket normalt skulle ge dem ett års fängelse var. Men polisen har anledning tro att båda är knarklangare, vilket skulle ge dem vardera ett straff på 25 år. Problemet är att bevisen är otillräckliga, för fällande dom krävs att den ene vittnar mot den andre. När brottslingarna placerats i varsitt förhörsrum erbjuds de fri lejd om de avlägger vittnesmål om att den andre är knarklangare.
Men om båda vittnar på det här viset, kommer var och en av dem att få ett tioårigt straff. Erkänner ingen av dem någonting får de ett år vardera.
Det är nu scenariot i Fångarnas dilemma tar sin början. I varsin cell sitter de och tänker: ”Det är bäst för mig om jag tjallar. Om han håller tyst och jag inte säger något så får jag sitta inne i ett år. Men om den andra killen ändå läcker? Om jag i så fall också tjallar så får jag tio år, men om jag inte säger något så får jag sitta inne i 25 år och han blir frisläppt. Då har jag verkligen gått på en nit. Ifall jag hjälper honom genom att hålla käft – hur kan jag då vara säker på att han inte tjallar på mig?”
Det bästa resultatet för individen uppnås alltså genom att lura den andre och därmed gå helt fri. Det näst bästa resultatet uppnås genom att båda håller tyst och tillbringar var sitt år i fängelse. Ett sämre utfall är om båda tjallar och var och en får tillbringa 10 år bakom galler. Det allra värsta är om man luras i fällan att hålla tyst medan den andre pratar, vilket gör att man får tillbringa 25 år i fängelse.
Med andra ord: Om var och en av de båda fångarna gör vad som är bäst för honom själv kommer det att leda till en dålig utgång för bägge två. Att välja det bästa resultatet, d v s frihet, är uttryck för förnuftiga preferenser, men om båda var för sig söker uppnå sitt bästa resultat får båda faktiskt ett dåligt resultat. Samarbete är svårt när det inte finns någon kommunikation. Om båda kunde tala med varandra kanske de skulle kunna bli överens om att hålla tyst och därmed gemensamt uppnå den lägsta straffsatsen ett års fängelse.
Men då skulle i så fall ett nytt problem uppstå – förtroende och trovärdighet. ”Hur kan jag – efter att vi kommit överens om att vara tysta – veta att han inte säger till sig själv: ’Fint, nu vet jag att han är tyst – nu kan jag tjalla utan risk att åka dit!’ ”?
På motsvarande sätt gör avsaknaden av kommunikation och förtroende i den internationella politiken att staterna uppmuntras att sörja för sin egen säkerhet, fastän de just därigenom försätter andra stater i samma osäkerhet. ”Rusta inte upp er krigsmakt, så kommer vi inte att rusta upp vår”. Men kan man verkligen lita på detta? Problemställningen i Fångarnas dilemma används flitigt som exempel i internationell konflikthantering.
Eller som det framhålls i boken Att förstå internationella konflikter: ”Om en stat bygger upp sin egen styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin egen styrka för att skydda sig mot den första. Resultatet blir att vars och ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda otryggare. Det är ett resultat som verkar ironiskt, men ändå har ingendera parten handlat irrationellt.”