Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Senaste krönikans påstående att en muslimsk klädedräkt är ett religiöst-politiskt manifest, kommenterades på Facebook av en bekant:

»Du menar det där med att det är för många muslimer i Sverige och att det vore bättre om de löste sina problem hemma i Långtbortistan?«

Han var sarkastisk. Enligt Nationalencyklopedin är sarkasm ett yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik – en extra bitsk och nedvärderande form av ironi. Wikipedia betecknar begreppet som ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på.

Sarkasmer är en effektiv metod att tysta motståndare – eftersom man inte behöver sakskäl. Däremot förutsätts ett visst överläge för att fungera optimalt, som här att åsikten överensstämmer med den politiskt korrekta klassens hållning i frågan. Då är man på säker mark, min väns brist på argument blir då knappast ifrågasatt. Och budskapet är tydligt: Johannes är en av de där främlingsfientliga. Att detta antagande inte stämmer med verkligheten gör ingenting – ingen kan syna hans kort.

Problematiseringen av hijaben räcker nämligen för denna slutsats. Enligt denna logik har jag diskvalificerat mig själv. Jag har fel attityd. För att understryka detta publicerar han en illustration på Facebook bestående av två bilder, den ena som visar kristna som bildar ring till skydd för muslimer som ber på Tahrir-torget under den egyptiska revolutionen, den andra som visar muslimer som gör det samma till skydd utanför en kristen kyrka. Med åtföljande text:

»Peace is the truth they’re trying to hide from you. We could all live in peace. For real. Let the world know that you’re aware of the real truth. Let others know the truth.«

Som om inte detta flummiga new agebudskap skulle räcka lägger han till en personlig kommentar:

»Detta sker också och det är möjligt om vi vill se det ske.«

Eller med andra ord: Man bör inte analysera hijab-plagget. Det är tabu. Det är inte comme il faut att diskutera möjliga orsaker till de reaktioner på hijab-klädsel som aktualiserats i debatten just nu. Han lägger locket på. Istället jamsar han på temat visioner om en bättre värld där alla lever i endräkt. Och hans argumentation är i stort sett all you need is love. Med detta goddag yxskaft-argument förtiger han att det finns några problem.

Men att tala flum istället för fakta döljer inte att vi har en flodhäst i vardagsrummet. Alla känner till problemet men ingen talar talar om det. Ingen vågar, för de som gör det kan vänta sig efterräkningar från de politiskt korrekta.

Johan Akelius, kolumnist i Aftonbladet, intervjuas i den norska nättidningen Minerva om bakgrunden till denna svenska mentalitet.

»En del av denna politiska korrekthet består av en rädsla för att de spänningar som skapas av invandring skall bli mer inflammerad och ge värre utslag än de gör idag. Det kan jag förstå. Men jag tror inte det är en bra idé att vara rädd för att beskriva känsliga fenomen, inkluderat etnicitet, för ett problem försvinner sällan om man förtiger det, bara om man lär känna det.«

Hakelius menar att vi i Sverige har ett extremt behov av att inte vara oeniga. Djup oenighet upplevs som smärtsam. Man kan inte riktigt släppa det och acceptera existensen av oenigheten. Man vill hitta en kompromiss som alla accepterar – för att sen frysa ut de som bryter mot denna konsensus. Vilket i sin tur förstärker samhörigheten mellan dem som är införstådda med hur allt fungerar.

Det är så det ser ut. Den som inte anpassar sig till spelets regler mobbas. Hakelius igen:

»I Sverige har vi ingen strategi för att hantera ojämlikhet. Vi har aldrig behövt det, eller trott att vi behövde det. Men nu är vi ett samhälle där vi måste ta itu med skillnader hela tiden. Det handlar inte bara om invandringen, utan många andra områden i kulturdebatten – kön, sexualitet, och andra områden. Man kan inte längre säga ”HBT”-personer, man måste säga ”HBTQ”-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-människor), och säger man inte så blir man betraktad som lite suspekt för att man inte har tagit hänsyn till ”Q”. Detta känner vi igen från andra länder men det är värre i ett land som Sverige där man lyfter dylika ganska perifera frågor in i centrum av den politiska debatten medan man förpassar de centrala frågorna till periferin. Vi diskuterar om en glass som heter ”Nogger” är rasistisk och använder pronomenet ”hen” för att inte framstå som könsdiskriminerande, och ingen vågar påpeka att detta är dumma och oviktiga frågor.«

Vill man diskutera detta offentligt blir man missförstådd, för mottagarna är blockerade av den rådande konsensuskulturen, vilket gör att det man säger uppfattas som något annat. Problematiserar du hijabslöjan uppfattas du som främlingsfientlig och rasist. Det är bara att hacka i sig.

Eva Cooper, ledarskribent och kulturvetare, har också kommenterat den starka konsensuskulturen i Sverige. ”[Man] säger inte emot. Man väljer hellre att vara tyst. Eller så spyr man ut etter och galla på nätsidor som Avpixlat.”

Sverige har blivit ett delat land. Vi har fått en polarisering mellan eliten och allmänheten. Ledarskribenten Ivar Arpi skrev i SvD häromdan att en undersökning har visat att så många som 64 procent av befolkningen tror att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Det är ett allvarligt förtroendetapp. Men dessvärre en naturlig reaktion på ett hycklande etablissemang som inte låtsas om problem de har framför näsan.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

”Nationalistiska idéer både kan och bör kritiseras, men det förutsätter att vi börjar med att erkänna hur präglade vi alla är av dem”,  skriver Andreas Johansson Heinö i tidskriften Axess (2/12). Det är ett både överraskande och djärvt uttalande i ett mentalitetsklimat där nationalism betraktas som ond, dess idéer ohållbara och dess utövare farliga*.

Vad menar karln? Jo att invandring och globalisering försvaras  med hänvisning till vilken nytta den har för den egna nationen, vilket i sig är ett uttryck för en omedveten nationalism.

»Mångkulturalismen, som i sin kollektivistiska variant handlar om att uppgradera etniska identiteter till semi-nationella institutioner, används i flera länder för att bekräfta den egna nationens godhet. I Sverige har denna självbild införlivats, vilket förklarar varför innehållslösa fraser som ”vi gillar olika” har kunnat få en sådan slagkraft.«

Företrädare för multikulturalismens idé vill se nationella minoriteter som i princip vilka svenska intressegrupperingar som helst.  Deras kulturer och sedvänjor har samma existensberättigande som de urgamla svenska. Kanske det till och med finns ”bättre” kulturer än den svenska. Samtidigt är vi alla präglade av den svenska majoritetskulturen med sina värderingsföreträden och mentalitetsmönster som uppfattas som självklara normer. I detta sakernas tillstånd spelar media en avgörande roll.

Mediernas karaktär av nationsbyggande var stark, speciellt förr i tiden. Dagstidningar, radio och tv har alltid varit ett kraftfullt  inslag i den mentala infrastrukturen. Nationen fogas samman genom att individer från olika landsdelar och sociala klasser tar del av samma nyheter, underhållningsprogram och väderprognoser. Detta var förr också den självklara inkörsporten för invandrare i det svenska samhället. Ett land, en Hyland, en Stenmark.

Parabolantennerna ändrade detta mönster. Nu blev det möjligt för invandrare att ha daglig kontakt med hemlandets lokala nyheter. Och med de sociala medierna möjliggörs direktkontakt med familj och vänner på hemorten. Detta förstärker den nationella identiteten. Med Facebook, Skype och Twitter kan man umgås med sina landsmän varje dag oavsett vilket del av världen man lever i.

Av samma orsaker har även den svenska nationalismen stärkts. Wikipedia definierar nationalismen som ”en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen.” Denna definition är egentligen inte kontroversiell, den bara sammanfattar det troligtvis de flesta svenskar uppfattar som ett normalt förhållningssätt till Sverige. Därför är egentligen de flesta av oss nationalister i praktiken. Även politiskt korrekta kulturrelativister, eftersom definitionen på intet sätt utesluter respekt och intresse för andra kulturer. En nationalist är inte liktydigt med en som ogillar andra nationaliteter. Eller invandring.

Prioriteringar och synsätt i vårt land har en utpräglat svensknationalistisk karaktär. Den starka solidaritet med andra kulturer som många hyser är mer ett ideal än praktisk verklighet, för i vardagslivet är det sämre med multikulturalismen. Detta märks kanske tydligast i vårt umgänge med media. Andreas Johansson Heinö igen:

»Den svenska Twittergemenskapen är därför i högsta grad en svensk gemenskap. Det är svenska angelägenheter som diskuteras. Sällan refereras eller retweetas från andra länder. Influenser från dansk, norsk eller finsk debatt är lika sällsynta på Twitter som i den svenska bloggosfären. Det är den svenska majoritetsnormen som utgör den självklara referensramen.«

Det pratas OM, men sällan MED multikulturella grupperingar. Twitter och i viss mån Facebook både illustrerar och bidrar till att upprätthålla nationsgränserna. Något annat vore svårt att tänka sig. Vi agerar alla mer eller mindre omedvetet ur ett svenskt perspektiv. Vårt tänkande är starkt influerat av svenska begrepp, synsätt och mentaliteter. Vi är alla nationalister.

*Nationalism ska inte förväxlas med chauvinism som betecknar en överdriven och fanatisk patriotism.

Gatan har intagits av tjocka halsdukar, virade flera varv – oavsett årstid – och vattenflaskor med sugmunstycke (företrädesvis nyttjat av unga kvinnor). Och överallt trasslas med sladdar från mobiler för musiklyssning. Det är som om man vill effektivisera alla transportsträckor genom att göra flera saker samtidigt – sommartid kan man se unga föräldrar till och med motionsspringa med barnvagn och hörsnäcka. Tre flugor i en smäll.

Gällivarehänget har funnits med ett tag med en envetenhet som ter sig obegriplig för oss som är mer old school. Skillnaden mot forna tiders ofräscha A-lagares outfit är att översidan av kallingarna nu ska synas – även under badbyxorna på sommarstranden.  En annan företeelse som intagit gatubilden är kaffekoppen – ofta i papp med suglock. En del snitsare har egna i metall. Och överallt bär man på sina laptops – eller iPads. Det mejlas, surfas och facebookas i bussar, tåg och tunnelbanor. För barn som fötts med en iPhone i handen måste det vara obegripligt att det för bara sjuttio år sedan var vanligt med hem utan telefonförbindelse.

Detta är en tid av förändringar – något som blir väldigt påtagligt för en som varit med ett tag.  En äldre generation med långtidsperspektiv noterar med storögd förundran alla tidsmarkörer. Nu måste man sätta på sig en fånig hjälm när man cyklar och reflekterande jackor när man går i mörkret. I vinterns kyla är numer de flesta hundar ekiperade i skräddarsydda plagg efter hundstorlek och hållplatsutropen på bussar, pendeltåg och tunnebanor är i dessa dagar välartikulerade och GPS-styrda.

Förr talade invandrare dålig svenska, nu är de så många att invandrarsvenska blivit en dialekt som även sverigefödda talar. Och från affärsbiträden och programledare i tv hör man ständigt detta ha en bra dag, ytterligare ett uttryck från USA som också välsignat oss med en ny helg – Halloween. För att inte tala om alla nya ord som kommit den senaste tiden.

För oss excerpister (nyordsjägare) är Språktidningen oundgänglig. Senaste numret listar 2010 års nya ord. Vulkanutbrottet på Island har givit begreppen inaskad (att inte kunna ta sig hem p g a vulkanutbrottet), askänkling (parallell till gräsänkling) och den försnillande Röda korschefen gav oss ett nytt ord för sjukligt penningbegär: guldsot.

App är ett nybildat ord som definivt är att räkna med i fortsättningen. Det är förkortning för applikation, d v s ett program som laddas ned från nätet till en mobiltelefon. Skandalen i Bjästa har gett upphov till det nya verbet bjästa, som betyder att ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret.

Ett perfekt nyord sägs vara ett som alla genast förstår, börjar använda och har nytta av. Tamkött kan ju vara ett sådant – tänkt att vara ett motsatsord till viltkött, fulsprit (smuggelsprit) ett annat. Att facebooka, i olika stavningar har väl nästan blivit etablerat nu. Det betyder att skriva på Facebook. Till detta kommer begrepp som facerape (om att ta över en annan persons Facebooksida) och facebookfest (fest för många personer som man får kännedom om via Facebook).

Fotspårsturism är begreppet för den nya formen av turism där man besöker platser som exempelvis förekommer i en bok. Kaffeflicka – ny betydelse: Ung kvinna som bjuds in ”som något sött till kaffet” på herrmiddag. Lågbudgetbröllop kallas numera plånboksbröllop. Överbudspolitik kallas tobleronebolitik och stupstockspolitik innebär en socialförsäkringspolitik som anses hård mot sjuka människor.

Det är bara att beväpna sig med rödpenna nästa gång du läser tidningen – och skicka fynden till Birgitta Lindgren på Språkrådet!