Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I ett tevesamtal på sajten Det goda samhället diskuterar Lotta Gröning med Patrik Engellau och Jens Ganman om de politiska problemen i Sverige, problem som ingen låtsas om, varken politiker eller media. Det är en sak vad politikerna gör, men att media, vars uppdrag är att granska makten, istället spelar med är allvarligare, eftersom det ger allmänheten intrycket att allt väsentligt är som det skall vara.

Lotta Gröning jobbar som kolumnist på Expressen. Har tidigare jobbat på NSD och Aftonbladet.

Media har tappat sitt uppdrag och roten till dagens situation var den förödande decemberöverenskommelsen. Den bordlade demokratin, menar Lotta. I inget annat EU-land hade det varit möjligt med en sån här uppgörelse där man lägger demokratin åt sidan.

»Det var ingen i media som ifrågasatte uppgörelsen, de följde bara med för vi var inne i ett flöde där makten var viktigare än demokratin och det stora hotet var SD och Jimmie Åkesson.«

Att miljoner läste alternativmedia med en annan syn förändrade ingenting. Men jag tror folk börjar få nog nu – och där är media fortfarande inte med. Den svenska modellen finns inte längre, invandringen har förändrat situationen.

»Jag tror inte att svenskar är rasister, problemet är att media och politiker har utgått ifrån det – för det är enda sättet de kan förklara sina misslyckanden. När politiker ser att invandringspolitiken inte fungerar blir de förnärmade – detta är ju Sverige där vi gör allting rätt!«

Den italienska arbetskraftsinvandringen på 60-talet klarade vi för det var inte så många. De hade jobb och de var européer, liksom de jugoslaver som kom senare. Nu har vi en situation i skolan där en del barn aldrig har hållit i en penna blandade med svenskfödda och syrier som egentligen borde gå i en högre klass. Som klasslärare ska du klara detta. I vår skola i Norberg klappade två lärare ihop och fick åka ambulans till sjukhuset, säger Lotta.

Patrik Engellau är författare och har arbetat inom FN, SIDA och UD. Sedan 2015 ansvarig för debattsidan Det Goda Samhället.

Hur kommer man tillrätta med problemen? Deltagarna är ense om att Dan Eliasson måste bort, han är en politruk, ”en ideologisk grindvakt”. Sen skulle man ”nolla” några statliga verk som migrationsverket eftersom de inte klarar sitt uppdrag. Lotta:

»Såg en intervju där det framgick att de asylsökande inte får någon upplysning om lagar, bestämmelser och annan viktig information nödvändig för förståelsen av det land de kommit till. ”Vi har ingen skyldighet att samarbeta med andra verk” var svaret. De sitter där som en bubbla, en stat i staten.«

Det är administrationen och regelsystemet som är fel – och att man inte har något tjänstemannaansvar, det borde återinföras. En annan myndighet som borde nollas är SVT, som blivit en stor aktör som politiserar opinionsbildningen. Det finns så mycket maktmissbruk, det fungerar inte i en demokrati.

»Stenkastningen mot blåljuspersonal åtgärdas inte, vilket retar gallfeber på folk. Och SD växer. Efter terrordådet på Drottninggatan då de politiska partierna samlas för att råda får inte SD vara med. Vilket naturligtvis gynnar SD och man kan undra – hur stora vill man att SD ska bli?«

Jens Ganman, författare och journalist med ett förflutet på SR och SVT.

Hur tänker politikerna? Stefan Löfven verkar vara omgiven av identitetspolitiker och relativister och människor som säger att allt är bra och det som är dåligt ska du inte bry dig om. Även de andra partierna saknar markkontakt, de lyssnar inte på vanliga människor längre. Patrik Engellau:

»Partiledardebatten – jag orkar inte titta på den. Samma frågor, samma politiker, allting är förutsägbart. Jag knyter näven i byxfickan och går därifrån.«

I England har politiker debatter med vanligt folk som är upprörda och ställer dem till svars. Här förekommer inte detta. Våra politiker måste vara livrädda när de inte kan möta vanligt folk. Därför tystar de allt. Nästa val kommer resultera i ett parlamentariskt kaos där man kommer göra allt för att utesluta SD precis som förra gången. Utan att ifrågasättas av media – precis som förra gången.

Enskilda politiker granskas om de agerat omdömeslöst, varit korrumperade eller handskats vårslöst med restaurang- och taxikvitton. Men man granskar inte politiken, man utkräver inget politiskt ansvar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Hur definierar vi vad en invandrare är? Den mångåriga invandringen i Sverige börjar kräva en omdefiniering av begreppet, menar Marie Demker och Andreas Johansson Heinö i en artikel i DN. Kategorisering är makt, skriver de, och att dela in människor i grupper är maktutövning. Det är en förlegad syn på svenskhet att överdriva föräldrarnas födelseland med att beteckna att en individ har ”utländsk” bakgrund.

Kulturdepartementet beslutade i november 1998 att se över användningen av begreppet invandrare och andra-generationens invandrare i offentligt språkbruk. Man ville ”på ett annat sätt än tidigare utgå ifrån och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i det svenska samhället”. Resultatet blev begreppet utländsk bakgrund, vilket avser kulturarv och språk. Men ”romer, judar och samer med lång historia i Sverige ges paradoxalt nog en ”svensk” bakgrund samtidigt som de är tillförsäkrade specifika minoritetsrättigheter i kraft just av sin kulturella och språkliga särart”, påpekar de.

Paradoxalt alltså. Och osakligt. Författarna anser därför att ”ju förr vi svenskar, oavsett våra föräldrars födelseland, befrias från denna av myndigheter påklistrade gruppidentitet, desto bättre”. Men ”vad är problemet”, replikerar Karim Jebari, doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. ”När vi ser en person inordnar vi denna person i en kategori – medvetet eller omedvetet. Vi rasifierar* människor – medvetet eller omedvetet.” Och han är snabb att slå fast att det naturligtvis inte existerar biologiska raser, däremot ”socialt konstruerade raser”.

»Om någon är blond och blåögd anses denna person vara vit, vilket vi alla är överens om. Att raser finns innebär bara att vi är mer eller mindre överens om vilka som tillhör (godtyckliga) grupper som vi kallar för “raser” eller “etniciteter”.«

Uppfattningen att det existerar mänskliga raser har vi för längesen lämnat. Att nu återinföra begreppet, även om innebörden är annorlunda, kan tyckas verklighetsfrämmande. Men trots att det knappast kommer att accepteras menar Jebari att det är viktigt. Rastänkandet är ett faktum, oavsett om vi erkänner det eller inte.

»Så länge som vi tänker och agerar utifrån andra medborgares (socialt konstruerade) rastillhörighet måste officiell statistik reflektera detta. Ras är helt enkelt en extremt viktig aspekt av den sociala verklighet som präglar relationer mellan människor i Sverige. Om den offentliga statistiken inte reflekterar detta så kan vi inte heller förstå Sverige och de problem som finns i Sverige.«

Jebari håller med Marie Demker och Andreas Johansson Heinö om att begreppet “utlandsfödd” inte är ett socialt relevant begrepp. Han menar att när vi ser en medborgare som Jimmie Åkesson eller Loreen tänker vi inte “utlandsfödd” eller “svenskfödd”. Vi tänker i termer av “etnicitet” eller “ras”. Men Karim Jebari håller inte med dem om att statistik baserad på etnicitet skulle vara farligt.

»Att registrera medborgarnas rastillhörighet är rådande praxis i länder som Kanada och USA. Denna typ av uppgifter skulle vara oerhört värdefull för att förstå och kvantifiera rasismen i Sverige – precis på samma sätt som vi studerar skillnader mellan män och kvinnor för att kvantifiera könsdiskrimineringen.«

Man kan tycka att Jebaris nylansering av rasbegreppet kan kännas både märklig och svårsmält. Men kanske inte så verklighetsfrämmande man i förstone kunde tänka sig. Nyligen har nämligen det socialt konstruerade rasbegreppet exponerats i sammanhang man minst kunnat ana  – i antirasistiska kretsar. Jorge Londoño, vice förbundsordförande Rädda Barnens Ungdomsförbund skriver i Nyheter 24:

»Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s k  antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om.« 

Uttalandet är häpnadsväckande. En uttalad antirasist uttrycker rasistiska värderingar om ”vita” inom den antirasistiska rörelsen. Han får visserligen mothugg av Erik Helmerson i DN:

»Jorge Londoño, tycks tillhöra den lilla men ytterst högljudda grupp antirasister som anser att hudfärgen är avgörande för någons rätt att uttala sig om rasism. Att vita debattörer ska stå tillbaka. Inte för att deras åsikter är mindre välargumenterade utan på grund av något de inte kan göra något åt: sin hudfärg.« 

Men Jorge Londoño är inte ensam om denna ”omvända” rasism. Amie Bramme Sey, programledare på radiostationen Metropol, påstår i Nyheter 24 att ”vita” är annorlunda än ”svarta”, och att ”vita” inte har möjlighet att förstå svarta människor.

»Genom att enbart låta vita skribenter komma till tals har Expressen enbart skapat en plattform för vita kvinnor att återberätta kvinnans vardag. Vad händer när Expressen enbart låter vita kvinnor komma till tals? Jo, vi får läsa om kvinnans vardag ur en vit människas perspektiv. Kan en vit kvinna återberätta en svart kvinnas vardag? Nej, det kan hon inte. Det är som att låta en man återberätta en kvinnas vardag. När Expressen låter åtta vita kvinnor ge sitt perspektiv på kvinnans vardag osynliggör de tusentals andra kvinnors perspektiv.« 

Generaliseringarna är grova. Att inte själv ha upplevt vad det är att vara utsatt för fördomar innebär naturligtvis inte att man saknar förmåga skildra dem. Med Anne Bramme Seys synsätt skulle en journalist inte kunna beskriva en dödsdömds erfarenheter för att vederbörande själv inte är dödsdömd. Det är klart att en vit kvinna kan återberätta en svart kvinnas vardag. Det handlar bara om journalistisk kompetens. Det finns inget som säger att en svart automatiskt skulle skriva bättre om de svartas situation än en vit.

För att summera: En filosof vid KTH vill registrera medborgarnas rastillhörighet, precis som nazisterna på 30-talet. En antirasist visar sig i själva verket vara rasist, liksom en programledare på en radiostation som anser att vita inte har samma perspektiv som svarta. 

Ja ni läste rätt. Rasismen har tagit en oväntad vändning.    

                                                                                                               Johannes Ljungquist