Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Den nydarwinistiska materialismen har länge kritiserats från olika utgångspunkter. Men ingen har ännu lyckats skapa en grund som skulle kunna leda till en bredare omvärdering av denna förhärskande världsbild. Därför studsar man till över en understreckare i SvD i början på året där en bok av filosofen Thomas Nagel recenseras. Han menar nämligen att denna regerande världsbild är ”felaktig”.

Recensenten Nicklas Lundblad skriver att

»[Nagel] närmar sig vår världsbild med en kritiskt granskande blick och pekar på svagheter i den som han anser är så betydande att vi kommer att bli tvingade, och bör, överge den till förmån för ett annat och större forskningsprogram som försöker hantera dessa svagheter.«

Nagel menar att det nämligen finns vad han kallar nyckelfenomen i världen som är så viktiga att världsbilden måste kunna förklara dem. Om inte måste vi överge den. Just like that. Men – och detta är viktigt i sammanhanget – världsbilden måste grundas i en ”naturlig ordning” och ha en så stor förklaringskraft som möjligt och kunna täcka in så mycket som möjligt i vår värld. Och inte negligera nyckelfenomenen.

Vad betraktar han då som nyckelfenomen?

Det första är medvetet liv. Avsaknaden av en godtagbar förklaring för hur liv spontant uppstått ur intet – tagit språnget från kemi till biologi – är en sak, men kombinerar vi det med bristen på en förklaring av den subjektiva upplevelsen av att vara medveten hamnar vår världsbild i ett ohållbart läge. Som det nu är saknas en bra förklaring av hur liv uppkommer ur intet, menar Nagel.

Han tillbakavisar de existerande teorierna om medvetandet som olika tillstånd hos hjärnan liksom  han anser att det inte existerar några övertygande förklaringar till varför den subjektiva upplevelsen av att vara medveten skulle vara ett resultat av evolutionen. (En aspekt av detta har vi tidigare behandlat här.) Men  medvetet liv inte bara existerar, utan

»detta medvetna liv kan faktiskt också förstå universum – universum är förståeligt – och det i sig är ett mysterium för vår moderna vetenskap. Och en världsbild som inte förmår förklara medvetet liv i ett förståeligt universum måste till sist överges.«

Men om medvetet liv inte är ett tillstånd i hjärnan, vad är det då? Nagel har inget svar på detta, han menar att det är just detta forskningsprogram han vill ska utvecklas. Men han erbjuder skisser och idéer, som till exempel att medvetandet, lika litet som gravitationen, kan förklaras i termer av något annat än sig själv. När vi kallar ett fenomen grundläggande är det för att det är omöjligt att ytterligare reducera. Detta har vi gjort med gravitationen. Här hittar man inga andra förklaringar än att den är, den existerar.

Likadant med medvetandet. Trots forskning under mycket lång tid har vi misslyckats i att förklara den subjektiva upplevelsen av att vara medveten. Det framstår helt enkelt som ett grundläggande fenomen i universum. Är det därför verkligen möjligt att ha en världsbild som med tystnad förbigår denna upplevelse, frågar han sig.

Det sista nyckelfenomenet Nagel föreslår är värde. Tror vi verkligen att livet är en slump, att medvetandet är olika tillstånd i hjärnan och att det inte finns några verkliga moraliska värden? Vi kan tydligt känna skillnad på rätt och fel så existensen av värden måste täckas in av världsbilden för att den ska anses vara duglig.

Nagel tror inte hans tankar i ämnet riktigt håller måttet, men han är i alla händelser övertygad om att dagens materialistiska och nydarwinistiska världsbild är ohållbar.

Där är det nog åtskilliga som håller med honom.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

I Darwins idé om kampen för tillvaron överlever de djur som bäst lyckas anpassa sig till omgivningen. Detta gör de genom specialisering. Men människan är den minst specialiserade av alla andra arter. Hur har hon då kunnat inte bara överleva, utan också breda ut sig på de andras bekostnad genom en strategi av icke-specialisering? Frågan ställs i en artikel av Daniel Håkanson i november 2002 av Forum för antroposofi i en anmälan av boken Der Erstgeborene. Mensch und höhere Tiere in der Evolution av Jos Verhulst.

Ytterligare en fråga anmäler sig.  Djurens specialisering har utvecklats under stora tidsrytmer – innebär det då att människans brist på specialisering gör henne mer primitiv? Vi vet naturligtvis att det inte är så, men hur kan vi då förstå detta paradoxala fenomen? Som lök på laxen ägnar sig människan de första tjugo åren av livet åt lek och lärande – inte åt jagande efter föda som de andra arterna. Hur har det varit möjligt att trots detta kunna uppnå världsherravälde?

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 14

Frågan som Verhulst ställer sig är om denna icke-specialisering i själva verket är ett uttryck för att människorna är mer lik primaternas* gemensamma förfader än någon annan primat. Har aporna i själva verket utvecklat sig från en människoliknande urform och inte tvärtom? Innebär det att djuren vidareutvecklat former som hållits tillbaka hos människan? Om vi skulle ”rulla filmen baklänges” – skulle då de övriga primaterna bli alltmer människoliknande?

Om nu människan ”hållit tillbaka” utvecklingen och specialiseringen till förmån för bibehållandet av sin allsidighet, har hon då stått stilla i utvecklingen och ser likadan ut som sina förfäder? Om inte, vad är det då hon har utvecklat istället för specialiseringen?

Dessa frågeställningar ses märkligt nog som en oviktig sidoknorr i de traditionella evolutionsteorierna.

En ap-baby är till sin kroppsform väldigt lik en vuxen människa, speciellt huvudet. Ju mer apan växer, desto mer skjuter hak- och munpartiet fram nästan karikatyrartat. Den mänskliga gestaltens väsentliga anatomiska kännetecken är dess allmänt fosterliknande drag i en evolutionsutveckling som är ”återhållen” jämfört med apornas som är mer ”framåtskridande”. Människan lämnar i princip inte den för alla primater gemensamma fosterformen.

Det verkar alltså som om människans utveckling fördröjs och skjuts upp genom att drag från fosterutvecklingen bibehålls. Under evolutionens gång utsätts en del kroppar för ett specialiseringstryck, de måste specialiseras för att överleva. De i denna grupp som inte utvecklar livsdugliga former dör ut. De livsdugliga bildar vartefter de olika djurarterna.

Av någon anledning ”skyddas” en annan del av kropparna från specialiseringstrycket och kan bibehålla och vidareutveckla den från början givna allmänna formen. Det är människans förfäder. Man kunde visualisera detta i en bild där människans utvecklingslinje är stammen och djuren de grenar som växer ut från denna stam. På sätt och vis kan man därför säga att djuren har utvecklats ur människan – inte tvärtom.

Vi har en fixering vid att orsakerna alltid måste komma före verkan (orsak – verkan) på grund av att vårt resonerande förnuft fungerar på detta sätt. Vi söker ständigt orsaken till de fenomen vi möter i det förgångna. Men Verhulst menar att de lagbundenheter som ligger bakom människans evolution ligger i en för förnuftet obekväm riktning: Verkan kommer före orsaken.

Eller uttryckt på ett annat sätt: Det framtida slutmålet är en kraft som verkar in i nuet och det förgångna.

Frågan är om vi inte övervärderar sambandet orsak – verkan. Vi kan till exempel i varje äggcell se något från början obestämt och odifferentierat utveckla sig till en individ. Råder inte det omvända sambandet även här? Är det inte så att vi övervärderar genernas ”orsakande” betydelse i individens utformning?

*Primat – herredjur, högre stående djur