Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa  Hur uppnår man kunskap om högre världar,  där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.

Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen  med tiden som rätt diffus.

För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.

Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.

Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:

En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.

Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet?  Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.

Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!

Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.

Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?

Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.

”Antroposofiska sällskapet har för närvarande problem med att finna sitt jag. De vet inte riktigt hur det ska vara.”

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talat – eller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”

♦ ♦ ♦ Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Det var han som formulerade uppgifterna. Det var han som formulerade uppgifterna. Efter hand förklingar hans impuls utan att vi egentligen summerat vad den kommit att innebära. Utan gemensamma rådslag om framtida riktlinjer. För är det inte så han skulle ha gjort?

Arne inbjöd oss alltid att vara delaktiga. Istället lunkar det bara på som om inget hänt. Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Kanske är det just detta fantasilösa business as usual som utgör själva markören för paradigmskiftet. Troligtvis behöver vi tid att rätt värdera.

Sedan länge är vi inne i ett krasst samhällsklimat där vår strävan rådbråkas i en normaliseringsprocess som hotar att beröva oss det vi kom hit för: inspirationen, idealismen, offerviljan. Mitt i allt det vanliga kan det slå en att vi faktiskt hade förmånen att få vara i paradiset en stund. Idag är vi upphunna av de grå männen.

Men en epoks höjdpunkt måste med nödvändighet följas av en nedgång. Och även här finns uppgifter. Bakvattnet behövs också, det ger perspektiv. Att normaliseringen resulterat i konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är en oundviklig följd av vår brist på format. Men detta är också karma.

Man kunde önska att rörelsen igen skulle få en kraftfull och karismatisk person att inspirera oss. Men många avvisar denna önskedröm. ”I vår tid”, säger de som har läst sin Steiner, ”ska man inte ha den gamla sortens ledare. Uppgiften för framtiden är ett ledarskap på kollegial nivå”. Med framtid menar man egentligen nu. Men det är svårt att se att vi idag plötsligen skulle vara mogna att i en sorts masskollegium leda antroposofin in i framtiden. Steiners utsaga om framtidens ledare måste rimligtvis tolkas mer principiellt och då avse mer utvecklade människor.

Dessutom var Arne långt ifrån en traditionell ledartyp. Genom att definiera påtagliga ideal vi kände igen fick han oss att dra åt samma håll. Känna att vi alla deltog. Ingen av oss kommer i närheten av den förmågan idag. Landskapet är ett helt annat. Stigarna är upptrampade, den kreativa atmosfären ersatt av alltmer fastställda rutiner.

Men kanske har vi större problem. Vi har till exempel ännu inte lyckats formulera antroposofins egenart, vilket gör den obegriplig för offentligheten. Man kan inte uppfatta själva idén antroposofi som tankefigur. Därför är den i praktiken non existent, man ser bara en gruppering med ett namn man inte förstår innebörden av.

Man kan undra varför vi under alla dessa år inte prioriterat frågan. En obekväm teori är att vi själva inte förstått de väsentliga dragen i antroposofin. Förstår man inte kan man heller inte förklara för andra. Tanken är inte så orimlig som den verkar. Antroposofins massiva mångfald och brist på sammanfattningar gör den svåröverskådlig.

Det råder delade meningar om vad antroposofi är därför att vi inbördes ännu inte enats om antroposofins identitet. En del menar att antroposofi är en skolningsväg, andra att det är en vetenskap, ytterligare några att det är en världsåskådning. Arne t ex föreslog `livskonst’. Dessutom finns en utbredd föreställning bland antroposofer som avvisar en enhetlig beskrivning av antroposofi. Man menar att otydligheten är bra eftersom den visar på bredden och ger var och en frihet att själva avgöra hur antroposofin skall förklaras. En ”sanktionerad” beskrivning av egenarten skulle beröva oss möjligheten till egna formuleringar.

En sådan hållning gör inte antroposofin precis lättillgänglig. Av den som trots allt intresserar sig krävs en avsevärd ansträngning att ”komma åt” antroposofin. Till bilden hör ointresset i ledande kretsar för medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet. Den förhållandevis låga tillströmningen av medlemmar är inget som föranleder analys. Inga självkritiska samtal om tänkbara orsaker, än mindre förslag till åtgärder.

Medlemsantalet är en icke-fråga. Man anser det otillbörligt att ingripa i människors fria val genom att på något sätt göra vägen in i våra sammanhang enklare. Det betonas att medlemskap i Antroposofiska Sällskapet är en privat angelägenhet. Från ledande håll ser man ingen anledning att underlätta den processen. Orsaken kan man fundera mycket över.

Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande. Detta är fortfarande en känslig materia som ännu inte anses mogen att diskutera i den konsensuskultur som så starkt präglar vårt antroposofiska samtalsklimat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist