Den antroposofiska rörelsen är inte framtidsinriktad – den är värdekonservativ
Mummel i kön har i en rad krönikor kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen. Att reaktionerna varit förvånansvärt modesta hänger troligtvis ihop med ett kollektivt undermedvetande om det berättigade i denna kritik. Redan Rudolf Steiner sa nämligen att det finns en stor risk att mikaeliterna, det vill säga människor med en andlig och framtidsinriktad potential, inte uppmärksammar antroposofin för att den företräds på ett irrelevant sätt.
Detta vet man allmänt i rörelsen. Och som en följd av detta vårdas därför en klädsamt självkritisk hållning bland många antroposofer. Jag skulle tro att de flesta nog känner en otillräcklighet i förhållande till Steiners förväntningar på rörelsens förmåga att leverera. Att så få diskuterar detta inom rörelsen kan man därför fundera en del över. Kanske hänger det ihop med den letargi människor lätt hamnar i då man får allt serverat av en auktoritet i så många böcker att få hinner läsa dem alla.
Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism – kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin. Vi vill så gärna, men frågan är om vi är vuxna den kulturimpuls Rudolf Steiner skapade. Vi har en självuppfattning som om vi tagit studenten – men i själva verket är det väl frågan om vi ens lämnat dagis.
En gammal god vän menar att rörelsen i allt väsentligt är att betrakta som värdekonservativ – inte framtidsinriktad som vi antroposofer så gärna vill uppfatta det. Han uttryckte det som att vår tids antroposofi helt är präglad av rosenkreuzerströmningen, det vill säga den gamla ockultistiska traditionen – inte den mikaeliska strömningen med sin strävan till förnyelse och framtid präglad av tidsanden Mikael.
Den värdekonservativa framtoningen lockar inte mikaeliterna utanför den antroposofiska rörelsen – de ser bara småskurenhet och sekterism. Därför går de antroposofins dörr förbi – om de ens har märkt den. Steiners farhågor har i hög grad besannats.
Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.
Det finns naturligtvis mikaeliska initiativ även inom den antroposofiska rörelsen. Den egna Ekobanken (se bilden) är ett utmärkt exempel. Med sin tydligt etiska grund är den fortfarande en föregångare bland landets banker. Waldorfskolorna var i sin intention mikaeliska. Men med tiden har den värdekonservativa prägeln blivit allt tydligare. Kan waldorfskolorna längre kallas förnyare? Och den biodynamiska jordbruksmetodens ledande ställning inom ekologisk odling är idag ett minne blott. Men initialskedet var i allra högsta grad präglad av det mikaeliska.
Känslan av att den antroposofiska rörelsen i hög grad präglas av det förgångna blir alltmer besvärande. Att detta inte diskuteras inom sammanhangen gör inte saken bättre.
Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.
I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.