Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ »När naturvetenskapen väl hade mätt upp allt i den ”yttre” materiella världen ansåg Newton och samtidens andra forskare att de visste allt som man kunde veta. De utelämnade medvetandet. Varför skulle de ta hänsyn till det? Det gick inte att avgränsa och mäta. Det gick inte att väga. Alltså kunde det inte vara verkligt.«

Orden är Eben Alexanders i boken Vägvisaren till himlen som vi anmälde i förra krönikan.

Medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta det – ungefär som vattnet är för fisken. Medvetandet är själva grundvalen för existensen. Men detta enkla faktum är samtidigt det svåraste att forska i. Ingen i forskarsamhället hade tidigare en blekaste aning om vad medvetande är. Men i början på förra seklet tog man nya steg i frågan.

Werner Heisenberg (1901-1976)

»På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Medvetandet var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment. Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade att bli åsidosatt.«

Nicola Tesla (1856-1943)

Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet. ”Observationer stör inte bara det som ska mätas – de producerar det också”, säger den spanske fysikern Ernst Pascual Jordan. Grundarna av kvantmekaniken Werner Heisenberg, Louis de Broglie, James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den subatomära världens funktion. Eller som neurofysiologen Sir John C Eccles formulerade det:

»Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse… vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.«

Den världsberömde uppfinnaren och elektroingenjören Nicola Tesla var inne på samma spår.

»Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.«

Max Planck (1858-1947)

Eben Alexander menar att vetenskapen förr eller senare måste öppna sig för möjligheten att det finns en ny, radikalt annorlunda bild av hur världen är beskaffad. Två av hans läkarkollegor vågade inse att ”mening är någonting konkret, nämligen ett språk som finns i den andliga världen. Att en annan värld försöker kommunicera med oss, och att ju mer vi lyssnar, desto mer kommer vi att förstå.”

Alexander, tidigare anhängare av en krass vetenskapsreduktionistisk världsbild, blir under ett livshotande sjukdomsförlopp invigd i de stora världshemligheterna. Då han berättar om dessa möts han av misstro av etablissemanget. Trots att han fortfarande är vetenskapsman. Men tiden är ännu inte mogen att uppfatta hans vittnesmål som trovärdiga. Det krävs en annan tidsanda.

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

En av föregångarna uppträdde redan på 1700-talet. Den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg var den första moderna forskare som behandlade himlen som en verklig plats och den förste som försökte kartlägga den. Han ägnade resten av livet att studera och katalogisera de andliga världar som han upptäckt, lika omsorgsfullt som han tidigare hade studerat den fysiska världen. En annan var naturligtvis Rudolf Steiner. Båda betraktade sina rön som vetenskapliga.

Men detta kan samtiden inte acceptera. ”Vetenskapen har gjort det omöjligt att känna optimism inför vilka vi är och vart vi är på väg”, som Eben Alexander säger. Den rådande världsåskådningen, scientismen, säger att det inte existerar någon mening, att vi är här av en slump och att vi är betydelselösa sandkorn i ett universum som inte bryr sig. Det är intressant vilken kontrast till barnets uppfattning av världen som en meningsfull helhet, beskriven av den skotske poeten Edwin Muir:

»Jorden, husen och alla människors liv hänger ihop med himlavalvet, som om himlen passade perfekt ihop med jorden, och jorden med himlen (…) en mer total harmoni mellan allt än vi någonsin kommer att återuppleva.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna. 

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Men antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Jaget är den stora grejen i antroposofisk verklighetsförståelse. Det högre, eller det bättre jaget skulle man kanske säga i dagligt tal, menandes en mer fördelaktig och mer kontrollerad sida av en själv. En sorts objektiv instans. Som kontrast har vi det lägre jaget  som väl står för våra låga drifter och allsköns undermedvetet grums. Men antroposofen utvidgar begreppet högre jag till en sorts andlig identitet. Den du egentligen är bakom din nuvarande personlighet, helt enkelt den instans som ligger bakom intentionen att inkarnera. Men det högre jaget stannar vid ett begrepp, det är normalt ingen erfarenhet.

Personligheten är något annat. Det är den samling karaktärsdrag och böjelser som är förutsättningen för den nuvarande inkarnationens ödesväg. Din nuvarande själ helt enkelt. Som snitslar levnadsloppet, där din mentalitet är ditt öde. Din personlighet gäller bara detta liv, hur särpräglad och unik den än kan verka.

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv. Att man känt och tänkt annorlunda, haft andra intressen, annan tycke och smak. Och troligtvis ett annat kön. Men jag känner personer som kommer ihåg detta och där de kunnat utröna orsaker till skeenden och förhållanden i sitt nuvarande liv. Numera kan förresten vem som helst genom lätt hypnos bli försatt i upplevelser av tidigare liv, vilket hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Civilisationsutvecklingen försiggår på flera plan.

Förhållandet mellan det högre jaget och personligheten är intressant. Får personligheten dagliga (omedvetna) impulser från sitt högre jag? Eller är det högre jagets uppgift klar i och med konstruktionen av livskartan? Är jagkärnan opersonlig eller har den personlighetsdrag? Ett gemensamt drag i alla nära dödenupplevelser är ju ”välkomstkommittén” av tidigare avdöda anhöriga som möter upp inför den förmodade hädanfärden. Där är personligheterna tydligt markerade och direkt igenkänningsbara. För att detta skall vara möjligt måste de framträda som de personligheter man minns dem som.

Kanske är detta en övergående fas för de som avlider. För sen upplöses personligheten och väsenskärnan – jaget – träder fram. Kläderna hängs in i garderoben och du står där naken. Och personlighetens livserfarenheter införlivas med jaget. Tillsammans med utfallet av livsvägen, det vill säga det man inneburit för sina medmänniskor, skapas förutsättningarna för den nya inkarnationen. Ödesväven fortsätter. Men innan dess går vi enligt Steiner igenom ett antal sfärer eller tillstånd i den andliga världen som förberedelse för nästa inkarnation.

Sen har vi skyddsängeln och frågan om dess förhållande till det högre jaget. Antagligen samarbetar de. Även om det är svårt att veta på vilket sätt. Skyddsängelns funktion är gåtfull. Ett väsen vars uppgift är att skydda en människas livsväg på jorden –  men på vad sätt? Inte mot olyckor och sjukdom i alla fall, eftersom människor ständigt råkar ut för detta. Ej heller sorg och smärta. Är uppgiften att skydda inkarnationsvägen, själva projektplanen, så att de stora linjerna fullföljs? Hursomhelst – för personligheten sker detta helt i det fördolda. Vi får ingen kvartalsrapport om utfallet av vår livsplan.

Och det är något att ständigt grubbla över – det sammansatta i det mänskliga väsendet som det kommer till uttryck i medvetandet. Du har ett dagsmedvetande och ett drömmedvetande. Och medvetandet vid nära dödenupplevelser som inte är platsbundet. Det vanliga livet med rum och tidsdimension är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”, menar hjärnfysiologen Eben Alexander efter sin nära dödenupplevelse. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån.

Många oklarheter således. Men de uppgifter som kommer från stora invigda som exempelvis Steiner känns ändå trösterika. Och jag skulle inte nödvändigtvis betrakta dem som trosläror, även om tron är en stark ingrediens. Jag ser dem helt enkelt som mer trovärdiga än den  materialistiska världsbilden, som har ett paradoxalt drag av ologiskhet. Livet och världen har ingen mening är ju deras övertygelse. Så lite diplomatiskt uttryckt är väl valet av endera åskådningen helt enkelt en fråga om läggning.

Och i båda fallen finns angelägna frågeställningar.