Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Myriader människor föds till jorden, förtjänar sitt dagliga bröd i sitt anletes svett, kämpar mot fattigdom och sjukdom, begår alla tänkbara misstag, förlorar med åren den ena illusionen efter den andra, rycks slutligen bort. Släktled följer på släktled, i evighet upprepas samma historia. Mama, what is it all for?

Denna fråga ställde Mark Twains favoritdotter Susy till sin mamma då hon var bara sju år gammal. Och denna undran följer människosläktet. Även de som är präglade av vår tids reduktionistiska världsbild – och trots att förnuftets företrädare hela tiden beskäftigt upprepar intighetens logik: det finns ingen mening. Livet är en sexuellt överförd sjukdom som leder till döden är den mest krassa och illusionslösa formuleringen av denna uppfattning jag hört.

För märkvärdigare än så är det inte menar många. Man kan möjligtvis sträcka sig till att se en mening i att kroppen efter döden ”blir en del av kretsloppet” – som jordförbättringsmedel. Men andra  materialister som brottats med frågan ett helt liv, är inte längre så tvärsäkra. Förre Folkpartiledaren Per Ahlmark säger i en intervju att han slås av ”den våldsamma kontrasten mellan en människas inre rikedom och hennes löjliga obetydlighet”.

Han kan inte se en vidare existens efter döden. Men samtidigt:

”Jag har en överspänd uppfattning om människans storhet. För mig är det en så oerhörd sak att en människa finns. Det bor en sorts gud i människan, jag tror att vi lever i guds närhet. Eller att vi letar efter något som är så mycket större än vi att vi inte fattar det. Och medan vi letar inträffar detta – att inget finns kvar.”

Det vill säga att vi plötsligt dör och därför inte längre finns till. Ahlmark går – som så många med honom – med en ständig dödsångest .

Naturligtvis kan man aldrig få en vetenskapligt hållbar förklaring på vad som händer med existensen efter döden. Samtidigt är det bestickande hur lite man faktiskt analyserar. Det är som om man givit upp och så att säga lämnat frågan fri.  Vilket lett till att de flesta lever med en ogenomtänkt förmodan att livet är ett snabbt genomskådat fenomen. Det jag ser och erfar av tillvaron är det som existerar. Ingenting annat.

På denna ytliga analys baserar man hela sin livsåskådning. Man är till och med säker på att det inte finns något djup i existensen. I vetenskaplig forskning ägnas oerhörd tankemöda åt djupanalyser av naturvetenskapliga frågeställningar, men inför den kanske största frågan av alla – om något händer människan efter döden – stannar man i ett konstaterande att det inte går att veta. Och ändå finns det ju frågeställningar som skulle kunna vara tungt vägande i en omdömesbildning kring människans existens.

En sådan är iakttagelsen att samtidigt som kroppen obönhörligt åldras – gör inte själen det. Förutsatt att man får behålla hälsan.  Hur ofta hör man inte äldre människor säga att de fortfarande känner sig unga trots det fysiska åldrandet. Varför deltar inte själen – eller känslolivet – i kroppens åldrandeprocess? Det vore annars det naturliga, kan man tycka. Varför har själen inga ålderskrämpor? Denna iakttagelse ger den märkliga slutsatsen att själen verkar vara fristående från kroppens biologiska skeenden. Själen bryts inte ned med kroppen. Tvärtom får den ett allt rikare innehåll.

För den förändras hela tiden. Kunskap läggs till kunskap, intryck till intryck. Skillnaden mellan ungdom och ålderdom är att känslolivet mognat och att man har fått erfarenheter. I övrigt upplever man sig inte äldre. Hur förklarar en darwinist detta? Vad är den evolutionära idén? Varför är människans inre själsliv inte underställt övriga fysiska lagbundenheter? Hur kan själen på detta sätt i viss mån stå ”utanför” de fysiska livsprocesserna?