Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv
Jaget är den stora grejen i antroposofisk verklighetsförståelse. Det högre, eller det bättre jaget skulle man kanske säga i dagligt tal, menandes en mer fördelaktig och mer kontrollerad sida av en själv. En sorts objektiv instans. Som kontrast har vi det lägre jaget som väl står för våra låga drifter och allsköns undermedvetet grums. Men antroposofen utvidgar begreppet högre jag till en sorts andlig identitet. Den du egentligen är bakom din nuvarande personlighet, helt enkelt den instans som ligger bakom intentionen att inkarnera. Men det högre jaget stannar vid ett begrepp, det är normalt ingen erfarenhet.
Personligheten är något annat. Det är den samling karaktärsdrag och böjelser som är förutsättningen för den nuvarande inkarnationens ödesväg. Din nuvarande själ helt enkelt. Som snitslar levnadsloppet, där din mentalitet är ditt öde. Din personlighet gäller bara detta liv, hur särpräglad och unik den än kan verka.
Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv. Att man känt och tänkt annorlunda, haft andra intressen, annan tycke och smak. Och troligtvis ett annat kön. Men jag känner personer som kommer ihåg detta och där de kunnat utröna orsaker till skeenden och förhållanden i sitt nuvarande liv. Numera kan förresten vem som helst genom lätt hypnos bli försatt i upplevelser av tidigare liv, vilket hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Civilisationsutvecklingen försiggår på flera plan.
Förhållandet mellan det högre jaget och personligheten är intressant. Får personligheten dagliga (omedvetna) impulser från sitt högre jag? Eller är det högre jagets uppgift klar i och med konstruktionen av livskartan? Är jagkärnan opersonlig eller har den personlighetsdrag? Ett gemensamt drag i alla nära dödenupplevelser är ju ”välkomstkommittén” av tidigare avdöda anhöriga som möter upp inför den förmodade hädanfärden. Där är personligheterna tydligt markerade och direkt igenkänningsbara. För att detta skall vara möjligt måste de framträda som de personligheter man minns dem som.
Kanske är detta en övergående fas för de som avlider. För sen upplöses personligheten och väsenskärnan – jaget – träder fram. Kläderna hängs in i garderoben och du står där naken. Och personlighetens livserfarenheter införlivas med jaget. Tillsammans med utfallet av livsvägen, det vill säga det man inneburit för sina medmänniskor, skapas förutsättningarna för den nya inkarnationen. Ödesväven fortsätter. Men innan dess går vi enligt Steiner igenom ett antal sfärer eller tillstånd i den andliga världen som förberedelse för nästa inkarnation.
Sen har vi skyddsängeln och frågan om dess förhållande till det högre jaget. Antagligen samarbetar de. Även om det är svårt att veta på vilket sätt. Skyddsängelns funktion är gåtfull. Ett väsen vars uppgift är att skydda en människas livsväg på jorden – men på vad sätt? Inte mot olyckor och sjukdom i alla fall, eftersom människor ständigt råkar ut för detta. Ej heller sorg och smärta. Är uppgiften att skydda inkarnationsvägen, själva projektplanen, så att de stora linjerna fullföljs? Hursomhelst – för personligheten sker detta helt i det fördolda. Vi får ingen kvartalsrapport om utfallet av vår livsplan.
Och det är något att ständigt grubbla över – det sammansatta i det mänskliga väsendet som det kommer till uttryck i medvetandet. Du har ett dagsmedvetande och ett drömmedvetande. Och medvetandet vid nära dödenupplevelser som inte är platsbundet. Det vanliga livet med rum och tidsdimension är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”, menar hjärnfysiologen Eben Alexander efter sin nära dödenupplevelse. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån.
Många oklarheter således. Men de uppgifter som kommer från stora invigda som exempelvis Steiner känns ändå trösterika. Och jag skulle inte nödvändigtvis betrakta dem som trosläror, även om tron är en stark ingrediens. Jag ser dem helt enkelt som mer trovärdiga än den materialistiska världsbilden, som har ett paradoxalt drag av ologiskhet. Livet och världen har ingen mening är ju deras övertygelse. Så lite diplomatiskt uttryckt är väl valet av endera åskådningen helt enkelt en fråga om läggning.
Och i båda fallen finns angelägna frågeställningar.