Hellre Kristensamfundet än den kristna trosbekännelsen
♦ ♦ ♦ Som antroposof betraktar jag mig nästan automatiskt som kristen. Om man kan säga så. Men de flesta som hör detta missförstår mig. Jag är inte religiös i vanlig mening och tillhör inte någon kyrka. Jag betraktar Kristus som ett högt andligt väsen, det nav mänskligheten rör sig kring och den urbild människan strävar efter att förverkliga. Ett sådant synsätt saknas enligt min mening hos statskyrka, frikyrka, katolicism eller andra av mig kända kristendomsutövare.
Förutom Kristensamfundet då. ”Antroposofernas kyrka” som detta lilla samfund brukar benämnas. Jag tillhör inte detta samfund och går inte på deras gudstjänster. Men eftersom jag betraktar mig som frihetligt kristen har jag i bestämda livsskeden tagit del av deras sakrament som jag känner överensstämmer med mitt antroposofiska synsätt. Jag är döpt, konfirmerad och gift, liksom jag har bevistat begravningsceremonier där. Våra barn är också döpta där.
Mycket sällan har jag bevistat gudstjänster i traditionellt kyrkliga sammanhang. Då har det gällt vänners giftermål, begravningar och dop och handlat om förhållandevis korta tillställningar koncentrerade kring det mer praktiska så att säga. I Sverige är bäst att tillägga.
Det var därför något av en chock att bevista dopet av mitt norska barnbarn för ett halvår sedan i den vackra lilla byn Stamnes i norska Hordaland. Där var dopet bara en liten del av en massiv liturgi som pågick timvis. Så kändes det i alla fall. Församlingen hade vid inträdet i kyrkan fått sig tilldelat stenciler med hela liturgin – det vill säga gudstjänstordningen – ordagrant nedtecknad så att man kunde läsa innantill allt som sades, var församlingen skulle resa sig och när den skulle sätta sig. Prästen läste samma text. Inga överraskningar, inget spontant uttryck av engagerad formuleringskonst eller vittnesbörd om egna upplevelser, om man undantar predikan.
Då sonen, som är medlem av domkyrkokören i Bergen, sjöng påsknattsmässan i Bergens domkyrka härförleden (t h), var mina intryck likartade. En massiv innantilläsning av en förtryckt text under minst en och en halv timme med avbrott för sång – också förtryckt. Den goda idén med att alla deltagare hade varsitt tänt ljus i den nedsläckta kyrkan gav en fin stämning, men dämpade knappast känslan av förstelnad religiös rutin. Som om allt innerligt formaliserats och allt liv flytt sin kos. Kvar fanns bara en själlös liturgi.
Så kändes det i alla fall för mig. Som en antikverad kvarleva av en religiös yttring som mist sin giltighet i vår tid. Åtminstone för de flesta. Men det är en sak. En annan är den kristna trosbekännelsen som unisont lästes av alla. Den blev jag direkt illa berörd av. Är det detta man menar med kristendom, tänkte jag, det är ju förskräckligt. Här fastläggs hur man skall förhålla sig för att betraktas som ”riktig” kristen. Det lät som ett diktat formulerat i någon sorts stalinistisk dogm. Det frihetliga förhållningssättet var som bortblåst.
”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”
Den kristna trosbekännelsen utvecklades ett par hundra år efter den första kristna kyrkan som en reaktion mot att trons innehåll började spreta åt olika håll och det blev strid om innehållet. Den fick sin slutliga form ca 700 e. Kr. Detta är förståeligt. Mindre begripligt är hur dessa dogmer definierar kyrkan ännu i vår moderna tid. Denna text gör kristendomen till ett museum, bristen på förnyelse är skriande.
Trosbekännelsens gudsbegrepp för tankarna till Dorés bibelillustrationer eftersom man reducerar alltings upphov till en gubbe med skägg. Och att en helig ande gjort barn med Maria som fött Jesus – som blivit ”vår Herre” – hur kan man förstå det? Beskrivningen avser naturligtvis ett andligt skeende men bildspråket kommer från en materialistisk föreställningsvärld som skymmer budskapet. Möjligen var detta adekvat för hundratals år sedan, men definitivt inte idag. Vi kan klaga på de hopplöst föråldrade förhållningssätt som kommer till uttryck i Koranen, men är den kristna urkunden så mycket bättre?
Otaliga nära döden-upplevelser har visat att Kristus inte dömer som det står i trosbekännelsen, den dömande instansen är du själv. Och reinkarnationstanken växer sig starkare ju mer tiden går. Trosbekännelsen är förlegad, det enda jag håller med om i den är påståendet om det eviga livet. Men som det står där – och i Bibeln i övrigt vad jag förstår – förklaras inte vad detta innebär, hur det fungerar, vilket är nödvändigt för att få ett vettigt förhållningssätt till det.
New Age är – oavsett vad man tycker om fenomenet – ett uttryck för ett behov av uppdaterade tankar om det hinsides. Liksom antroposofin – även om den också har stelnat i sina former. Men jag menar ändå att antroposofin och Kristensamfundets förhållningssätt är ett stort kliv på väg mot en moderniserad kristendom.
Johannes Ljungquist