Kritiken av waldorf behöver bli mer seriös för att kunna tas på allvar
♦ ♦ ♦ I föregående krönikor har vi tittat lite på den kritik av antroposofin i allmänhet och waldorfrörelsen i synnerhet som förekommit i Frankrike, USA och England de senaste åren. Sverige har också funnits med, kanske framför allt kritiken mot bristen på information om den antroposofiska bakgrunden som framförts av Alicia Hamberg. Denna kritik går att bejaka, den är konstruktiv.
Men syftet dessa kritiker har är sällan att medverka till en förbättring av waldorfpedagogiken. Tvärtom. Man ifrågasätter waldorfskolornas själva existens. Varför? För att man av olika anledningar känner sig sviken, lurad och manipulerad av de waldorfskolor man varit elev eller förälder i. Detta har skapat en bitterhet som hos vissa stegrats till ett nästan passionerat motstånd mot allt vad dessa skolor står för. Man ser därför som sin uppgift att varna för dem – och inte minst för antroposofin.
För undertecknad var det både märkligt och deprimerande i början att upptäcka de som med en sån fermitet och kraft förtalade antroposofin och waldorfpedagogiken. Var det verkligen så illa? Varför har jag inte märkt något av detta under min skolgång och senare umgänge med otaliga waldorfpedagoger? Dessa erfarenheter var totalt nya för mig. Men inte nog med det. Jag minns att jag tappade hakan över hur kritikerna samtidigt beklagade sig över att de fick mothugg från de som försvarade antroposofin och waldorfpedagogiken. Vilken fräckhet och vilka krokodiltårar, tänkte jag. Idag ser jag mer nyanserat på det hela. Kanske har antroposofiska ”försvarare” inte alltid uppträtt föredömligt.
Det är framför allt sekulära reduktionister som är aktiva, vilket gör att deras kritik många gånger grundar sig i en aversion mot allt `andligt´. Waldorfläraren Daisy Jane Powell (som vi skrivit om tidigare) tror deras antal är begränsat, kanske ett tiotal aktiva på internationell nivå – men på bloggar, hemsidor och i övriga sociala medier formulerar de sin kritik mot waldorf och antroposofin med stor emfas, år efter år.
De flesta antroposofer rycker på axlarna åt detta eftersom inflytandet på den offentliga debatten verkar vara ringa. Vilket reser frågor om hur representativa deras klagomål är för waldorfrörelsen i stort. Inskränker sig deras erfarenheter till några enskilda skolor eller kan man säga att de talar för en stor gruppering waldorfföräldrar? Själva vill de göra gällande att kritiken avser hela waldorfsystemet, men vilka belägg har de för detta? Inga alls, verkar det som då jag nyligen ställde tre frågor till Alicia Hamberg:
1. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför är medierna då så tysta?
2. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför tar inte föräldrar sina barn ur skolan i en omfattning som väcker uppmärksamhet?
3. Var finns belägg för kritiken? Hur många skolor har problem? Hur många föräldrar är missnöjda?
Dessa tre frågor är retoriska, det vill säga frågor där svaret är givet. Media ÄR knäpptyst, föräldrar TAR INTE ut sina barn ur waldorfskolor i stor omfattning, och kritikerna har INTE kommit med en uppskattning av omfattningen av missnöjet mot skolorna.
Avgörande för trovärdigheten är hur allmängiltiga problemen kan sägas vara för waldorfrörelsen i stort. Om man inte kan styrka kritiken av waldorfsystemet genom siffror – eller i alla fall ge en grov uppskattning av problemens omfattning – kommer kritiken uppfattas som gällande i huvudsak de enstaka skolor kritikerna har personlig erfarenhet av. Och därmed tappar anspråken på systemkritik sin relevans. Det är klart att waldorfskolor har problem – men det har alla skolor, oavsett skolform.
Övertygelsekraften hos kritikerna är bestickande. Pete Karaiskos i USA försäkrar att nästan varje waldorfskola i landet ”har dålig administration, saknar kommunikation, har en dold agenda, mobbar barnen (och deras föräldrar)”. Det är svårt att inte tro honom. ”Detta är inte isolerade företeelser, det gäller ALLA waldorfskolor”, skriver han, ”det är det genomgående drag som karakteriserar människors upplevelser av waldorf”. Och han tror inte det bara gäller amerikanska waldorfskolor. I England drar Melanie Byng mer radikala slutsatser: ”Waldorf är en dålig pedagogik, delar av (waldorf)pedagogiken är farlig”. För att nu ta några röster ur högen.
Melanie Byngs rakt upp och ned-diskvalificering av waldorfpedagogikens själva idé är vanlig i dessa kretsar. Man peppar varandra med allsköns hånfullheter om waldorfpedagogiken och antroposofin. Men raljerandet stärker knappast trovärdigheten utåt då det mer gränsar till näthat än seriös debatt. Detta är kontraproduktivt och isolerar kritikerna till en klubb för inbördes beundran.
Att waldorfskolorna döljer information om den antroposofiska bakgrunden, som kritikerna säger, har säkert fog för sig. Det är inte ärligt, menar man. Men samtidigt döljer samma kritiker beläggen för sin systemkritik. Det stannar vid påståenden. Avsikten är att vi ska tro dem på deras ord och ärliga blå ögon. Och Alicias svar på mina tre frågor går i stort sett ut på att förklara varför man inte kan besvara dem.
Detta är naturligtvis själva grundbulten i varför waldorfrörelsen inte bryr sig. Och ju mer kritikerna retar sig på detta, desto mer tappar de i trovärdighet. Med mer handfasta belägg för sin kritik skulle inte bara deras trovärdighet öka – oavvisligheten skulle tvinga waldorfrörelsen att agera. Det skulle vara en konstruktiv åtgärd för alla parter som skulle skapa en win-win-situation.
Johannes Ljungquist
Men argumenten vässades och idag framstår hon som något av en waldorfsk internrevisor, viktig för rörelsens självsyn. Hon säger sanningar som är för obekväma att vädra internt, som att man till exempel gärna ”håller undan” antroposofin för föräldrarna, att man ursäktar mobbning med att den är ”karmiskt relaterad”, och att många waldorflärare faktiskt inte kan motivera waldorfpedagogiken i enskildheter, och liknande.