Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Den vanliga uppfattningen – särskilt utomlands – är att svenskar är kollektivister. Men hur kan medborgarna i ett land där begrepp som ”solidaritet”, ”gemenskap” och till och med ”socialism” är så vanliga i den politiska retoriken vara så slutna, så måna om sin självständighet och så försiktiga med att släppa andra människor in på livet?

Sanningen är att Sverige är bebott av hypermoderna och historiskt sett ytterligt autonoma individer, menar författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa? Vad som kännetecknar det svenska samhället mest av allt, menar de, är inte kollektivism, utan en allians mellan stat och individ som på ett enastående sätt förlöst individen från beroendet av familjen och civilsamhällets välgörenhet. Idéhistorikern Peter Antman:

Få välfärdsstater är lika konsekvent uppbyggda kring idén om individuell autonomi som Sverige. Nästan alla våra välfärdssystem är kopplade till den enskilda personen, inte till familjen eller till arbetet som är så vanligt i andra västländer.

Jämlikheten är det allt överskuggande begreppet här. Den centrala aspekten på jämlikheten är just individens oberoende. Endast oberoende människor kan mötas som likar. Denna logik har följaktligen lett till att svensken idag står i en direkt relation till staten – befriad från sina medmänniskor vad gäller pengar och tjänster. Det sociala skyddsnätet finns där, oavsett individens relation till sin familj, släkt, grannar, arbetsgivare eller välgörenhetsinstanser.

Den svenska modellen har växt fram ur en insikt: Intima relationer inom familjen och med vänner inom den lokala gemenskapen kan ha bedrägliga konsekvenser därför att den beroendeframkallande kärleken subtilt men obevekligt urholkar friheten. Och detta visar sig vara en allmän uppfattning. Undersökningar visar att äldre svenskar värdesätter sin egen självständighet; de vill gärna umgås med barn och barnbarn, men inte av tvång. De föredrar `intimitet på avstånd´. Enbart när man är självförsörjande kan man lita på att man är älskad av andra. Men denna starka betoning på individuell autonomi har också kritiserats.

Statens övertagande av traditionella mellanmänskliga förpliktelser driver på utvecklingen mot ett alltmer kallt och kärlekslöst samhälle. Den institutionaliserade omsorgen ersätter de band mellan människor som varit förutsättningen för intimitet och närhet.

Den svenska välfärdsstaten är inte en lösning uppifrån, påtvingad av fanatiska socialingenjörer, som många analytiker utomlands ofta tror. Impulsen till uppbrott från täta familje- och andra band inom det civila samhället har tvärtom varit folkligt förankrad och kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet snarare än alienation. Författarna kallar detta för den svenska statsindividualismen.

Svenskens förhållande till staten har en form som författarna kallar ett slags ”parlamentarisk diktatur” i den meningen att den enskilda individen inte kan åberopa en motpol till staten vare sig inom det politiska systemet eller inom det civila samhället som t ex det amerikanska, där en domstol kan pröva och förkasta lagar som t ex strider mot mänskliga rättigheter. Det finns ingen egentlig rätt för den enskilde att effektivt driva sin sak mot staten.

En konsekvens av det jämlikhetssträvande som resulterat i den nya genusordningen med den långt drivna kvinnliga emancipationen – är att också männen befriats. Tidigare var de underhållsskyldiga gentemot hustru, barn och föräldrar. Det kom på dem att ensamma försörja familjen. I statsindividualismens era har staten trätt in i mannens ställe för att garantera tryggheten och han kan i stor utsträckning komma och gå som han vill. Statsindividualismen har befriat mannen från hans traditionella roll som familjens överhuvud, försörjare och beskyddare.

År 2004 var en miljon av Sveriges invånare födda utomlands,  varav 75 procent hade sitt ursprung i ett icke-nordiskt land. Enligt European World Values Study har det därför uppstått stora skillnader mellan de flesta immigrantgrupper och de i Sverige infödda när det gäller synen på religion, familj och traditionella värden. De menar därför att det finns en stor risk för hårda motsättningar  mellan vår starkt sekulära, emancipatoriska majoritetskultur och religiösa, familjekonservativa minoriteter, framförallt muslimska. Men det finns också resultat som pekar i en annan riktning:

Sverige utmärker sig inte bara när det gäller sekularism och svag familjeideologi, utan även genom en större tolerans gentemot andra kulturer och en positiv syn på invandring. Man kan naturligtvis hävda att denna vidsynthet är en läpparnas bekännelse, ett tecken på en svensk strävan att alltid vara politiskt korrekt.

Miljöpartiet bildades i slutet av sjuttitalet i Tyskland som Die Grünen. Det var inte ett vanligt parti. Namnet visade att vi här inte hade att göra med traditionella gruppegoistiska syften eller ideologier. Det blev snart klart att bakom värnandet av miljön låg en uttalad samhällskritik som bottnade i en vädjan till vårt samvete.

Förutom bekymret över missbruket av miljön luftades ett antal områden som manade till besinning: Man vill verka för social och global rättvisa, kretsloppsekonomi, ickevåld, djurrättigheter och civil olydnad.

Man ville förnya formerna för traditionell partipolitik och avböjde därför att definiera sig som ett höger- eller vänsterparti. En traditionell partiledare var inte aktuell, det valdes istället två språkrör, en man och en kvinna. Man introducerade en ledigare klädkod och en utpräglat feministisk ton. I början var det inte ovanligt att kvinnliga miljöpartister ammade mitt under brinnande partimöte. Ett parti med en attityd.

Hela ansatsen var anti-establishment. Intrycket i början var en kulturell rörelse som valt den politiska plattformen som ett sätt att nå ut. En kulturimpuls som antroposofer brukar kalla det. Därför var det inte konstigt att det bland initiativtagarna till partibildningen i Tyskland fanns antroposofer.

Så till antroposofernas tidigare samhällsengagemang inom skola, vård och omsorg kunde med Miljöpartiets intåg på banan läggas partipolitiska ambitioner. För även om antroposofer återfinns inom alla partigrupperingar kom Miljöpartiet att betraktas som något av ett antroposofparti. I antroposoftäta Ytterjärna är det speciellt tydligt i och med att MP där är största parti.

När detta är sagt ligger det nära till hands att fråga om MP är ett tregreningsparti. På tjugotalet lanserade nämligen Rudolf Steiner en samhällssyn som han kallade tregrening, en närmast anarkosyndikalistisk idé om att samhället inte bara består av staten och kapitalet, utan en tredje makt – civilsamhället eller kulturlivet.

Denna tredje gren i samhällsträdet handlar om oss som skapande kulturvarelser, det som identifierar oss som enskilda individer i en kulturkontext. Här föds idéerna, här finns kunskaperna, här vårdas våra ideal, myter, vår identitet som människor. Kulturen är samhällets smörjmedel. Det är här samhället börjar.

Steiner menade att när betydelsen av denna tredje gren blir uppenbar kommer den att få en lika stark representation som politiken och ekonomin nu har. 1919 agiterade han för idén, som väckte viss genklang både i det styrande skiktet liksom i proletära kretsar i dåtidens Tyskland.

Idag har civilsamhället ingen formell representation. Det finns överallt och syns därför inte. Dess egenart har inte formulerats, vilket gör det otydligt. Därför är det bara det politiska och ekonomiska som som styr. Vi lever i ett tvågrenat samhälle.

Denna samhällsutopi har stötts och blötts i antroposofkretsar i snart ett sekel nu. Man ”tregrenar” sina organisationer och aktiviteter, man har en tregrenad människobild (tanke, känsla, vilja) som ligger till grund för både waldorfpedagogiken och den antroposofiska medicinen. Men tregreningen som samhällsmodell har man inte lyckats etablera i tidens idéklimat.

Om man nu inte ska betrakta MP som ett försök. Troligtvis var det en av avsikterna – i alla fall i början. Idag är det mera tveksamt.