”Svaret blev ett kusligt, strävt, omänskligt vrål”
Det var en mörk natt utan stjärnor, men det skarpa ljuset från affären hjälpte mig att få en ganska god uppfattning om omgivningarna. Blas´ hus låg alldeles i närheten och jag skyndade på mina steg. Då lade jag märke till en mörk skepnad, en människa, som antagligen satt nedhukad till vänster om mig vid vägkröken. Ett ögonblick trodde jag att det kanske var någon från festen som gått innan mig. Personen ifråga tycktes uträtta sina behov vid vägkanten. Det verkade underligt. Människorna här i samhället brukade söka sig ut i täta buskage för att uträtta sina naturbehov. Jag tänkte att vem det än kunde vara, så måste han vara berusad.
Jag kom fram till vägkröken och sa Buenas noches. Svaret blev ett kusligt, strävt, omänskligt vrål. Håret reste sig bokstavligen på ända över hela kroppen. En stund stod jag som förlamad. Sedan började jag gå fort. Jag kastade en snabb blick. Jag såg att den mörka silhuetten rest sig halvvägs upp, det var en kvinna. Hon var kutig, och gick några meter framåtböjd, sedan började hon hoppa. Jag började springa, medan kvinnan hoppade som en fågel vid sidan om mig, och höll jämna steg med mig. När jag hunnit fram till Blas´ hus, hoppade hon tvärs över vägen framför mig och vi nästan snuddade vid varandra. Jag tog ett skutt över det lilla torra diket framför huset och brakade in genom den bräckliga dörren.
– Du borde ha vetat hur allvarligt det var så snart du såg att skuggan befann sig till vänster om dig. Du borde inte ha sprungit heller.
– Vad skulle jag då ha gjort? Stått stilla?
– Rätt. När en krigare möter sin motståndare och motståndaren inte är en vanlig människa, så måste han gå i ställning. Det är det enda som gör honom osårbar. Du har nu haft ditt tredje möte med din värdiga motståndare. Hon följer efter dig i väntan på ett svagt ögonblick hos dig. Hon fick dig nästan den här gången.
Många har läst Castaneda. Avsnittet ovan, som gjorde ett starkt intryck på mig då jag läste det på 70-talet, finns i boken Resan till Ixtlan. Det handlar om en invigning i mexikanska naturmysterier. För den som läst Steiners redogörelser för kristna invigningar är detta något skrämmande, nästan demoniskt. Boken genomsyras av mörka, magiska skeenden med ofta destruktiva följder.
Carlos Castaneda var på 60- och 70-talet en bästsäljande författare till tolv böcker. Castaneda, som var antropolog, hävdade att hans böcker inte var fiktion. Trots detta betraktades Resan till Ixtlan, utgiven 1973, som ”inte etnografiskt korrekt” av etnologer som istället klassificerade boken som ett skönlitterärt verk.
Castaneda träffade don Juan (vishetsläraren i böckerna) 1960 vid en busstation i Nogales, Arizona, där han upptogs som lärling i shamansk visdom. Denna bekantskap skulle ta honom på en andlig resa som han sedan redovisade i böcker som kom att säljas i tiotals miljoner exemplar världen över.
Han ingav hopp för de som misstrodde den moderna civilisation som drivit människor från sin andliga och sanna natur. De gamla shamanerna vet vägen, var hans budskap. Visst var visdomen tung att bära, menade han, de upplevelser som kantade det hela kunde göra en galen, men på det hela taget var den värld don Juan visade på mycket rikare än vår vardagsvärld med dess materialism och banalitet.
– Din kropp visste att något var galet, och ändå tilltalade du henne. Det var förfärligt. Man får aldrig yttra ett ord till sin motståndare vid sådana här sammandrabbningar. Så vände du ryggen åt henne. Det var ännu värre. Sedan sprang du iväg från henne och det var det värsta du kunde ha gjort! Tydligen är hon inte så skicklig. En trollkarl värd namnet skulle ha mejat ned dig på fläcken, i samma sekund som du vände ryggen till för att löpa.
Dessvärre har Castanedas böcker såvitt bekant inte tryckts om, och de är svåra att hitta på bibliotek.