Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I media syntes nyligen en bild på en kvinnlig polisaspirant med hijab. Hon säger sig vilja inspirera andra kvinnor. Som om det enbart handlade om ett sjalmode vilket som helst där hijab bara skulle vara en piffig komplettering till polisuniformen. Som om detta plagg är något alldagligt och oproblematiskt och inte landets mest värdeladdade.

För så är det ju. Ingen annan kvinnlig polis skulle ersätta sin huvudbonad med en sjal. Denna polisaspirant gör det av religiösa skäl. Vilket väcker frågan: är det lämpligt att en representant för statsmakten  visar religiös tillhörighet i tjänsten? Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att i sin yrkesgärning exponera sin religiösa övertygelse?

När slöjan dessutom signalerar sympatier för fundamentalistisk islam och allt det som givit islam dåligt rykte i västvärlden framstår polisaspirantens agerande som omdömeslöst. Det gör denna huvudbonad  till något mycket mer än bara en chic accessoar − slöjan är själva sinnebilden för patriarkalt kvinnoförtryck och blir i praktiken ett förordande av ett omänskligt system.

Ska en polis verkligen exponera detta med sin uniform?

Den muslimska slöjan är det kanske tydligaste tecknet i vårt land på bristande integration, ett självvalt utanförskap och en tydlig vi och dom-hållning där man istället för att respektera andra förhållningssätt missionerar för den egna läran. Islam är den religion som borde gälla för alla, menar man i sin uttalade kulturimperialism. Slöjan synliggör denna hållning, ett uttalat statement att islam övertrumfar andra religioner, världsåskådningar och samhällssystem. Genom detta anspråk på hegemoni brister man i respekt för den svenska nationen.

Detta har delat Sverige i två diametralt skilda förhållningssätt.

Förhållningssätt 1 Muslimernas starka övertygelse i sina värderingar imponerar på svenskar med sin svaga nationella identitet. I sin osäkerhet är man beredd till omprövningar av den egna övertygelsen i en naiv tro att alla värdesystem är jämlika. Med en långt driven kulturrelativism bortförklarar man kvinnorepressionen i fundamentalistisk islam med att ”det är deras kultur”. Många kvinnor som inte är tvungna bär hijab i protest mot ”fördomar” och islamofobi. Likaså bortser man ifrån andra länders sharialagar med patriarkalt förtryck, piskstraff, stening, hederskultur och förbjuden homosexualitet. Det är ju deras kultur. Alla kulturer är bra utom den svenska.

Man betraktar all kritik av islam som islamofobi och rasism. Muslimer anses ha berikat Sverige och ses som skyddsvärda i en allmänt inkluderande hållning där man låtsas förstå det man inte förstår. Som den rektor som motsatte sig kommunens slöjförbud på skolan. Han ville låtsas att slöja på barn inte är ett problem. Han ville respektera andra sedvänjor, visa fördomsfrihet, inte ta ställning, inte polarisera. Inkludera till varje pris.

Förhållningssätt 2 Den andra delen av den svenska befolkningen har en annan upplevelse av muslimer. Man känner harm över det man upplever som en fräck självhävdelse hos många muslimer med en brist på respekt för svensk identitet. Man har med bestörtning iakttagit hur en främmande kultur under några få decennier armbågat sig in i det svenska samhället med kravlistor på särlagstiftning, ansiktsmaskering, bönestunder på jobbet, separata badtider, att inte handhälsa på kvinnor och böneutrop på moskéer.

Den känsla av attack mot svenska kärnvärden som man upplever i detta har stärkt hävdandet av en svensk nationell identitet. Man noterar muslimernas påpekande av vår brist på förståelse för islams alla påbud samtidigt som muslimerna själva visar ett häpnadsväckande ointresse för svensk egenart. Det är som om  våra seder och bruk inte tas på allvar. I minst tio år har slöjan förorsakat kontroverser, muslimska kvinnor har avvisats av arbetsgivare och ändå vägrar man kompromissa med svenska synsätt.

I det ena av de två förhållningssättet här ovan nedvärderas den svenska särarten, i det andra stärks den egna nationella identiteten. Och även om dessa förhållningssätt delat landet i två är det förhållningssätt 1 som de styrande förordar, trots att förhållningssätt 2 skapat ett politiskt parti med en valmanskår som blivit nästintill störst.

Polisuniformen är ett uttryck för värderingsfri neutralitet som står över politiska och religiösa uppfattningar. Betydelsen av begreppet uniform är likformig, enhetlig, standardiserad, likartad, samma. Att till dessa synonymer tillfoga personlig religiös övertygelse är en absurditet som skulle devalvera polisyrkets status.

Att de som bär hijab, niqab eller burka inte bryr sig om svenskarnas önskan att slippa religiös aktivism i det offentliga rummet är svårt att göra något åt. Men signalvärdet i att en svensk polis bär en religiös symbol i uniformen är betydande − och därmed oförenligt med uppdraget.

Johannes Ljungquist

Vi har de senaste decennierna sett hur en religiös kultur landat i vår vardag med buller och bång på ett sätt som saknar motstycke sen landet blev kristnat. Den islamska kulturens inträde har varit spektakulärt och på många sätt svårförståeligt för vårt sekulära synsätt. Man har i islams namn kapat passagerarplan och kört dem rätt in i skyskrapor. Man hyllar medeltida värderingar stadsfästa i något man kallar sharialagar – som vissa auktoriteter på fullt allvar vill ska gälla i vårt land. Man företräder en skrämmande kvinnosyn och dess konsekvenser i groteska kroppsmaskeringar, dotter- eller systermord, tvångsgiften eller könsstympningar. Oskyldiga teckningar och skönlitterära romaner förorsakar mordhot – allt i islams namn. Och så vidare.

Detta är inte småsaker för en sekulär europeisk demokrati. Inget man bara skakar av sig för att gå vidare som om inget har hänt. Det är en kulturchock som det tar tid att vänja sig vid. Något vi dagligen måste förhålla oss till vare sig vi vill eller inte.

Men det finns de som inte tillåter att det tar den tid det tar – nämligen kulturrelativisterna. De hånar dig för att du inte redan nu förstår. De spelar upp ett helt indignationsnummer där de ger dig ett namn – islamofob*. Att du inte skäms. Islams kultur är minsann inte sämre än vår och allt det där med elfte september, burkor, hedersmord och steningar av oskyldiga kvinnor är bara undantag. Den sanna och riktiga islam är from och de allra flesta muslimer är som du och jag. Allt det andra är verk av extremister – och såna finns i alla religioner.

I andra sammanhang kallas detta för förträngning. Det är som om dessa kulturrelativister inte ser skogen för bara trän. Det är som om terrordåd, hedersmord, kroppsmaskering och feodal kvinnosyn skulle vara det naturligaste i världen. De är förvånade att vi bryr oss. Allt är ju som det ska vara.

Det senaste exemplet på denna förträngning visas i boken Islamofobi av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Enligt en anmälan i SvD 20/11 betraktar Gardell islamofobin som ett utslag av växande fascism i Europa. Han menar att islamofobernas föreställningsvärld är en del av en islamofobisk kunskapsregim, det vill säga en uppsättning systematiserade fördomar.

Den modiga islamkritikern Ayaan Hirsi Ali blir i Gardells ögon bara en simpel karriärist som tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Och vår egen skarptänkare Dilsa Demirbag-Sten ser han som kanske den främsta företrädaren för landets islamofober (trots att hon betraktar sig själv som muslim!). Analysen verkar minst sagt tunn. Hur kommer det sig att islamofobin uppstått sådär helt plötsligt bara?

Den som tror att en intellektuell står för modig oavhängighet och tankereda får här se hur Gardell bara ylar med vargarna. Istället för att kraftfullt ta avstånd från de horribla värderingar som vidlåder den islamska kulturen tävlar han med de politiskt korrekta i förståelse och försvar för alla dessa groteskerier. Som om upplysningen aldrig existerat. Istället för att reda ut de verkliga orsakerna odlar han bara sin islamofobi-fobi.

Detta är ett intellektuellt svek.

*Islamofobi=omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer

Debatten kring burka och niqab bara växer. ”Europa är på god väg att `avslöjas´”, som en skribent uttryckte det. Förbud mot denna maskering har införts i Belgien, Frankrike, Tunisien, Italien, Singapore och Turkiet. I Spanien har man nyss röstat emot ett förbud, men frågan där är fortfarande varm, liksom i Tyskland, Schweiz (där man numer har förbud mot minareter), Holland, Österrike, Syrien, Danmark och Norge. Och Sverige – även om statsminister Reinfeldt ännu menar att ”det inte är rätt väg att gå”.

Troligtvis uttrycker han en allmän mening i landet idag. Kanske har han en majoritet bakom sig där. Men säkert är det inte, frågan verkar växa i angelägenhet och hans försiktiga formulering öppnar för ett förändrat förhållningssätt framgent.

Slöjdebatten är vildvuxen. Många kolumnister och tidningsskribenter har inte förstått laddningen i den heltäckande slöjan. De ser den bara som ett exotiskt sätt att klä sig och ondgör sig därför över att debatten alls existerar. Vem som helst ska väl för sjutton få klä sig hur dom vill!  Varför ska man förbjuda ett klädesplagg?

En besläktad ståndpunkt är de som säger ”idag är det heltäckande slöja som förbjuds, i morgon sikhernas turbaner och sedan är det kanske kortkorta kjolar”. Det är en ologisk argumentation. Varken turbaner eller kortkort har varit föremål för allmän debatt. Det västerländska modet är idag så extremt att ingen bryr sig. Det provocerande och hotfulla i att täcka ansiktet är anledningen till debatten – inte den fotsida dräkten som sådan.

En docent i civilrätt menar att man inte kan förbjuda burkan för att kvinnan förtrycks (SvD 22/7). Man borde istället göra något åt förtrycket. Visst, men den heltäckande slöjan är både en symbol för förtrycket och ett förtryck i sig, så det borde rimligtvis börja där.

Kulturrelativisterna och de politiskt korrekta förstår inte heller upprördheten över den heltäckande slöjan. De menar att den är en del av muslimernas kulturtradition. Vilka är vi att ifrågasätta den? frågar de. Med vilken rätt sätter vi oss till doms över dem? Är vår kultur på något sätt bättre än deras? Nej de har samma rätt att klä sig på sitt sätt som vi har på vårt sätt, säger företrädare för detta synsätt.

Sen har vi alla de som diskvalificerar slöjförbuden i Europa för att bärarna är så få (!): ”Burkan är en skenfråga och helt betydelselös”, säger islamologen Jan Hjärpe med anledning av Belgiens nyss införda slöjförbud. ”Landet har bara 200 burkabärare.” Men just detta visar ju laddningen! Lagen är inte mindre berättigad för att det nu bara finns ett par hundra som drabbas av den. Med tiden kommer  fler.

De starkaste argumenten för förbudet mot heltäckande slöja – som också åberopats då förbudslagarna tagits – är att den försvårar identifiering. Man vet inte vem personen är, kan inte se den man har framför sig. Detta är problematiskt i normalt arbets- och vardagsliv. Vissa anför att den heltäckande klädseln kan utnyttjas av manliga terrorister som kan röra sig fritt tungt beväpnade utan att det märks.

Här några argument som anförts i förbudslagstiftningen i några länder:

• Frankrike: ”Staten har en skyldighet att skydda kvinnor då de utsätts för tvång eller övertalas att bära heltäckande slöja. Detta kan göras genom att motarbeta stereotypa könsroller och diskriminering”.
• Holland: ”Lagen är ett förbud mot kläder eller huvuddukar som gör att den som bär dem inte helt kan identifieras”.
• En kanton i Schweiz: ”Heltäckande slöja symboliserar mäns makt över kvinnor, samt hindrar beslöjade kvinnor från att integreras i det schweiziska samhället. Burka och niqab är inte förenligt med våra lokala traditioner och en kvinna med heltäckande slöja `lever i ett fängelse´”.
• Singapore: Förbjudet att bära slöja i skolan, även om många kvinnor bär den utomhus.
• Turkiet: Här finns en rädsla att sharialagar skall införas och slöjan är där en symbol för detta. Den förknippas starkt med förbud och tvång. Slöjförbudet har därför en bred folklig förankring.
• Belgien: ”Alla människor på allmänna platser ska visa sitt ansikte”, sägs i lagtexten. Böter eller i värsta fall fängelse kan bli straffet för de som väljer att bära heltäckande slöja på allmän plats.

Amnesty säger att slöjförbudet är ett brott  mot rätten till yttrande-och religionsfrihet, det kan försvåra integrationen och få en stigmatiserande effekt för muslimer. Yttrandefriheten? Vad har slöjan med rätten att tala fritt? Och bruket att bära slöja finns inte stipulerat i Koranen säger de som vet. Att det skulle försvåra integrationen är också ett märkligt påstående – om något är stigmatiserande är det slöjan.

Även bland europeiska muslimer finns ett motstånd mot heltäckande slöja. Shaaz Mahboob från organisationen Brittiska muslimer för en sekulär demokrati säger att burka och niqab ”varken har en plats i islam eller i västliga samhällen”.

– Den gör personen helt anonym under samtal med andra och förolämpar män som inte tros kunna se en kvinna utan att bli attraherad. Heltäckande slöja har heller ingen religiös grund.

Ett svenskt slöjförbud är en politisk fråga som bara kan bli aktuell om det finns en stark opinion. Det skulle inte förvåna om en sådan finns. Valet kan bli en fingervisning.

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.