Det berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism
Författaren Maria Sveland skrev nyligen en uppmärksammad artikel i DN om hur hon blivit ”politiskt deprimerad” av det politiska klimatet i landet. Artikeln är intressant inte bara för att den lanserar ett nytt begrepp utan för att den visar en gryende självinsikt hos en representant för det politiskt korrekta etablissemanget. Heder åt denna bekännelse, sånt är alltid smärtsamt.
Bekännelsen innebär dock inte att hon på något sätt gör avbön, den gryende självinsikten handlar mer om att motståndet mot hennes ståndpunkter är mer kompakt än hon känt till. Därför är hon modstulen – även om de gamla ryggmärgsreflexerna finns kvar.
En sådan är frågan om invandringen. Hon ser ett Aktuellt-reportage om att Borlänge det senaste året tagit emot 350 flyktingar från Somalia, varav hälften analfabeter, ”vad nu det har med saken att göra”, som hon anmärker. I ett senare debattprogram betecknas det som ”ett problem och misslyckande”, att ta emot ”en så svårintegrerad grupp som Somalier”. Detta gör henne upprörd. Och hon skriver förtrytsamt: ”Plötsligt är det en sanning att somalier är en svårintegrerad grupp”.
Här visar hon upp den politiska korrektheten i sin prydno. Att ett problem är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. En politiskt korrekt erkänner inte vissa fakta officiellt därför att de är tabu. Den politiskt korrekte måste först korrigera sanningen så att den låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk för att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.
De lössläppta sanningar Maria Sveland upplever i kulturdebatten gör att hon får ”värk i magen”. Jo så skriver hon. Det är en häpnadsväckande ärlig bekännelse läsarna får ta del av. Och det räcker inte med detta. Det hon får mest ont i magen av är ”antifeminismen” som hon ger några förskräckande exempel på där hon associerar Breiviks massmord med kritiken mot feminismen.Hon talar om ”hatet mot feminismen” som om hon ännu inte förstått problemet med hur den företrätts. Som om hon inte ser att en bred allmänhet sedan länge tröttnat på de radikalfeministiska överdrifterna.
Som om hon glömt uttalandet för några år sedan på bästa tv-tid om att ”män är djur”, en lika chockerande som häpnadsväckande syn på det manliga släktet. Eller det tragiska förhållningssättet till den hederskultur som drabbar kvinnor i vissa invandrarkulturer i landet. Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Sånt är svårt att glömma.
Radikalfeministen Hanna Olssons syn på det berömda styckmordet är ett annat exempel på hur den feministiska ideologin förmörkat omdömet. Hon ser detta rättsfall som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle präglat av mäns hat mot kvinnor. Läkarna var i hennes ögon självklart skyldiga av rent klassmässiga skäl. De var ju män. De var överklass. Och den mördade tillhörde samhällets lägsta klass. Vilka mer bevis behövs?
Men att som Maria Sveland kalla dessa och andra reaktionerna på de feministiska överdrifterna för hat är att ta i, för då skulle en stor del av befolkningen hata feminismen. Och det är knappast rätt. Det är bara det att radikalfeministernas alla absurda påståenden retat många. Naturligtvis gör de det. Och att hävda tokigheter tillräckligt länge får sina konsekvenser. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver i DN: ”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.
Detta blir alltmer tydligt för var och en. Det fullt berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism. Att de vänsterradikalas mångåriga hegemoni över det svenska kulturlivet är hotat är troligtvis ett riktigt antagande. Nyligen angreps det av författaren Bengt Ohlsson i en uppmärksammad artikel i DN. ”Det känns så hopplöst och iskallt just nu,” citerar Maria Sveland en vän. Man kan väl hoppas att detta är ett uttryck för ett mer allmänt uppvaknande hos kulturvänstern. Låt oss välkomna dem till verkligheten.