Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Då Angela Merkel 2014 fördömde den islamkritiska organisationen Pegida för att ha ”fördomar, kyla och till och med hat i sina hjärtan”, kunde hon istället beskyllt salafisterna och andra radikala islamska yttringar för precis samma sak, menar Douglas Murray i sin bok The Strange Death of Europe. Att inte kritisera orsakerna utan vända kritiken mot de som reagerat på dem – kom att bli de europeiska makthavarnas förhållningssätt dessa krisår. Här hemma var det inte islamisterna som ansågs vara problemet utan islamofoberna.

Douglas Murray

På 1980- och 90-talet var det knappast någon som förutspådde att de första decennierna av det tjugonde århundradet i Europa skulle präglas av diskussioner om religion, menar Murray.

»Påståendet att diskussioner om blasfemi och dödsstraff för blasfemi återigen var att vänta i Europa, skulle allmänt ha betraktats som galenskap. Inte för att varningssignalerna saknades. Hur kunde de? Problemet var att de ständigt ignorerades.«

1989 dömdes författaren Salman Rushdie till döden av Irans ledare Ayatollah Khomeini för boken Satansverserna och Europa fick för första gången lära sig ordet fatwa. Vid det laget fanns en knapp miljon muslimer i England och Europa hade fått upp ögonen för de problematiska sidorna av denna världsreligion. Hur kom man till tals med dem? Som den brittiska regeringen sade sig: ”What number do I dial to get the Muslim community?”

1990 sa en muslimsk ledare i Holländsk radio, ”de som är motståndare till islam eller motsätter sig Allah och hans profet har ni tillåtelse att döda, hänga, slakta eller förvisa, som det står i Sharia”. Om inte förr förstod man nu att islam var inkompatibel med västerländsk kultur, helt enkelt för att man var motståndare till den. Trots detta låtsades det holländska samhället att dess egen tolerans skulle kunna samsas med islams intolerans.

Sen följde attacken nine eleven, mordet på Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali var tvungen att fly från Holland till USA, för att nämna bara några få islamrelaterade händelser. Sen visade det sig att en växande antisemitism orsakades av unga muslimer som invandrat från mellanöstern. Mellan 2013 och 2014 rapporterades 851 antisemitiska incidenter bara i Frankrike. Att invandrarna skulle ta med sig sina fientliga böjelser till landet de flytt till var uppenbarligen inget de styrande hade föreställt sig.

Sen kom historien med Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund med åtföljande dödshot som krävde livvakt dygnet runt. 2015 slaktades större delen av redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo av islamistiska terrorister. Trots flera decenniers tecken i skyn, från Rushdie-affären och framåt, hade makthavarna inte förutsett detta.

»Ingen av de som öppnat gränserna för massinvandring från tredje världen hade någonsin tänkt på det som en muslimsk fråga. Ingen var förberedd på möjligheten att de anlända kanske inte bara skulle bli svåra att integrera utan också ta med sig sociala och religiösa åsikter som andra minoriteter skulle få lida av på grund av bristande framsynthet. Ingen med inflytande hade förväntat sig att en uppgång i invandringen skulle leda till en ökning av antisemitism och övergrepp på homosexuella.«

Men myndigheterna fortsatte att mörklägga, skönmåla och argumentera mot de som var oroliga på grund av islamisters destruktiva handlingar. Vid ett muslimskt bombdåd i London 2007 sa Labour-politikern Jacqui Smith att det skulle vara fel att kalla attacken för ”muslimsk terrorism” eftersom terroristernas agerande skedde i strid med med deras tro. Hädanefter, sa han, vore det lämpligare att kalla dessa händelser för ”anti-islamisk aktivitet”. I Sverige förnekades ständigt att islamistiska terrordåd hade något att göra med islam, det var bara vanliga kriminella, och deras utrop Allahu akbar sa de bara för att de missförstått islam.

Ayaan Hirsi Ali

Liknande förhållningssätt var snarare regel än undantag hos den politiska eliten och media – och är så än idag. Hur har sådana intellektuella kullerbyttor varit möjliga? Troliga orsaker är okunnighet, man har inte förstått problemen islam för med sig, och att man därför inte vill erkänna sin inkompetens. Men framför allt att för liv och pina motarbeta främlingsfientlighet. Man har agerat politiskt korrekt, vilket är ett snyggare sätt att ljuga.

»Liksom politikerna visade media tvärs över Europa väldigt lite önskan att förstå eller offentligt yttra vad som var på gång. För tidningarna var det uppenbart – en kombination av rädsla, feghet och internalisering – införlivande – av hotet. Politikerna kunde inte erkänna problemet eftersom de var ansvariga för att de infört det i Europa.«

Holländska myndigheter berövade Ayaan Hirsi Alis medborgarskap för hennes kritik av islam, samtidigt som hon hade livvakt på grund av dödshot. Hon var tvungen att fly till USA. `Hon var troligen den första flyktingen från Europa sen Förintelsen´, som Salman Rushdie sa. Europa verkade tro att problemen med extremismen skulle upphöra om människor som påtalade dem försvann. Den inställningen råder fortfarande.

Nästa gång kommer en tredje avslutande artikel om The Strange Death of Europe.

♦ ♦ ♦ Drömmen om den obegränsade invandringen var länge en självklarhet för många, trots de gigantiska problemen de politiskt korrekta vägrade erkänna. Det som slutligen fick dem inse allvaret i situationen var frågan hur flyktingarna skulle integreras. För hur kan man bjuda in människor utan att erbjuda dem rimliga villkor? Det är det ena temat här i vår summering av rådande PK-hållningar som haft en genomgripande verkan på vårt samhälle (se de inledande krönikorna här och här).

Det andra rör fenomenet multikulti, nämligen föreställningen att människor från många kulturer skulle berika det svenska samhället. Det multikulturella samhället var ett begrepp de politiskt korrekta lanserade. Det lät fint och fann omedelbar acceptans. Först långt senare började avigsidorna bli tydliga.

Frågan om integrationen

”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti 2014. Sent omsider började enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal.

Anna Dahlbergs fråga var självklar: Hur ser planeringen ut för den omfattande invandringen? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år  – 80 000 hade nämnts för år 2015 – krävdes en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknade motstycke i historien – berörde oss alla. Ändå fick vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skrev redan den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det var förvånande hur oskickligt makten skötte invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten mörkade man det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – spelade med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt tystades ärendet ned och skambelades. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta stigmatiserades och deras heder ifrågasattes.

Kritik av invandringspolitiken uppfattades som kritik av invandrarna, vilket per automatik sågs som främlingsfientlighet och rasism. I dagarna skrev den norska redaktören Hilde Sandvik om detta, ett inlägg hon också framförde i Almedalen.

Argumentationen under denna skämmiga period i svensk presshistoria var undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan var det inte tal om, ämnet var tabubelagt.

Det är viktigt att inte glömma detta idag då alla är sysselsatta med de stora problem integrationen medfört. En bred debatt för länge sedan hade förändrat mycket och besparat oss många felsteg.

Idealiseringen av det multikulturella samhället

♦ ♦ ♦ Som alltid då det gäller politisk korrekthet är syftet att främja en idealiserad livshållning av generositet, framsynthet och fördomsfrihet. Hållningen är sällan realistisk, PK handlar framför allt om en strävan att förverkliga en vacker intention, en önskan att leva sina ideal. Så när invandringen började bli alltmer påtaglig blev frågan om förhållningssättet viktigt.

De oreflekterade reagerade med misstro och rädsla. Situationen kändes ovan. Men de politiskt korrekta ville för liv och pina inte gå i den fällan och bli betraktade som främlingsfientliga. De bestämde sig därför för en annan linje som var snyggare. Vi är inte bättre än dom, sade man sig. Vi måste respektera andras kulturella och etniska särart. Vad är det som säger att svensk kultur och sedvänjor är bättre?

Med den inställningen köpte man hela paketet av patriarkala synsätt, unken kvinnosyn, urgamla hedersbegrepp och klanmentalitet. Alla kulturer är lika bra, sade man. Detta försvarade man sedan med näbbar och klor. Men det tjusiga i multikulti visade sig ha en baksida.

Många lever i föreställningen att multi-kulti bara är ett bejakande av en mångfald av människor från olika länder. Men det är inte vad begreppet står för. Det multikulturella samhället gäller inte enskilda människor, det avser kulturer. Begreppet innebär nämligen att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Det är en inställning som försvårar integration eftersom kulturer inte kan integreras, bara individer. Att betrakta ett klansamhälle som jämbördigt med en västerländsk demokrati försvårar enskilda människors assimilation i det svenska samhället. Och – inte minst viktigt – vår inhemska kultur trängs undan och förminskas till utländska kulturers fördel.

Detta kallas kulturrelativism. Ingen kultur är bättre än någon annan. Synsättet är motsägelsefullt. Problematiken kan sammanfattas i tre frågeställningar.

1. Skall en demokratiskt grundad tolerans innefatta andra kulturers intolerans?
2. Skall multikulturella värden ha samma ställning som en modern demokratisyn?
3. Skall en västerländsk moraluppfattning jämställas med en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn? De politiskt korrekta har svarat ja på den frågan.

Människorättskämpen Ayaan Hirsi Ali har svarat nej. Alla människor är jämlika, men inte alla kulturer och religioner. En kultur som anser att kvinnor bör få bestämma över sina egna liv är bättre än en kultur som stympar flickors genitalier, stänger in dem bakom en slöja – eller piskar dem eller stenar dem för att de blivit förälskade.

Som vanligt framstod de politiskt korrektas synsätt som ohållbart. För att inte säga hycklande.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Att komma ut som bekännande feminist har idag blivit så vanligt att de som inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring, eller som författaren och journalisten Katarina Wennstam formulerar det i en krönika i SvD:

»2014 framstår det som så urbota korkat och otidsenligt att inte vara feminist. Som att man sitter och klipper med ögonen i mörkret inne i en grotta så långt från den verklighet som alla mammor, döttrar, mormödrar och systrar lever i.«

Katarina Wennstam

Att jag vägrar kalla mig feminist gör jag av goda skäl. Wennstam sätter likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Som om det vore samma sak. Hon menar att om du inte är feminist är du emot jämställdhet mellan könen. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan.

Att flertalet feminister verkar ovetande om denna feltolkning är det mindre problemet. Man kanske inte tycker distinktionen är så kinkig i en rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter. Det är därför inte heller den tyngst vägande orsaken till att jag aldrig skulle kalla mig feminist. Det finns större problem för oss som vägrar kalla oss feminister. Eller närmare bestämt fyra.

1. Mannen är kvinnans motståndare 

Vill du ha status som feminist kan du inte bara stanna vid åsikten att kvinnan bör vara mannens jämlike – du måste se honom som en motståndare. Även om en del feminister inte ser det så ligger det implicit i hela den feministiska rörelsens attityd. Du förväntas bekämpa allt du tycker är fel i hans beteende, synsätt, privilegier och sätt att förhålla sig. Det är det viktiga. Feminismen är i första hand en intresseförening för kvinnor men har med åren utvecklats till en aggressiv kampideologi där män betraktas som orsak till det mesta som är dåligt i världen.

Nu vet ju var och en – även feminister – att detta inte är en sanning i vanlig mening. Det är i bästa fall en grov överdrift gränsande till ren lögn. Men i sin tendensiösa avsikt tjänar denna hållning ett högre syfte – att tydliggöra kvinnornas långvariga underläge. Och en feminist blygs inte tillstå att det också ligger en klar revanschlusta och inte så lite hämndinstinkt bakom. Liksom att trendkänsliga manliga feminister i sin tur upplever ett betydande skuldkomplex. Deras feministiska engagemang är en form av senkommen botgörelse.

Att manipulera sanningen har därför blivit själva utgångspunkten för feminismen, vilket gjort den till överdrifternas och förvanskningarnas ideologi.

2. Feminismen demoniserar män

Alla krig börjar med en demonisering av motståndaren där lögn och överdrifter är en förutsättning för att vinna över tvehågsna. Detta visar exemplet Putins agerande i Ukraina. I den feministiska ideologin gäller därför att etablera uppfattningen att mannen – det vill säga alla män – är ett problem. Uttalandet ”män är djur” av en militant feminist har redan blivit klassiskt. Lögnen att mannen till sin natur är ond är själva grundbulten inom feminismen.

Exemplen på demoniseringen av män är flera. För ett par år sedan menade en kvällstidning att ”alla män” är skyldiga till den brutala våldtäkten i Steubenville i USA, en teater i Stockholm satte upp SCUM-manifestet av manshataren Valerie Solana som uppmanar till lemlästning av män, och norska och svenska radikalfeminister föreslog i en skrivelse till den norska regeringen att kriminalisera det de kallade för ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, för att ta några exempel.

3. Omdefiniering av könsbegreppet

Feminismen har lanserat ett begrepp – könsmaktsordning – som betyder att män innehar makten i familj och samhälle, vilket innebär att ägandet fördelas så att kvinnor får en mindre andel och att deras insatser och egenskaper nedvärderas. Men det är inte bara kvinnan som är förtryckt, de sexuella minoriteterna är det i ännu högre utsträckning. Att uppvärdera HBTQ-personers status är en nödvändighet i en modern demokrati och har därför ett brett stöd.

Denna analys känns invändningsfri. Men feministerna driver frågan längre, och nu blir det komplicerat.

Man vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. De har till och med lanserat begreppet genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion. Det vill säga en föreställning att känslan av könstillhörighet inte alltid stämmer med den fysiska verkligheten. Många män känner sig som kvinnor och tvärtom och könsbyten är numera ingen ovanlighet. Tanken är att det borde vara upp till var och en att kalla sig vad man vill. Könet är det man vill att det ska vara.

Denna hållning hos en minoritet kan möjligtvis på sikt accepteras av en majoritet. För att hjälpa till har de feministiska genusteoretikerna därför lanserat en teori som är illa underbyggd. Om könet är en konstruktion måste det innebära att könsrollsmönstret präglas i barndomen av föräldrar och omgivning, säger de. Könsidentiteten är därför inte biologiskt utan kulturellt betingad. Man uttalar därför som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Könstillhörigheten är inlärd.

Genusvetenskapen anser därför att man bör behandla barn könsneutralt. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. På vissa håll har detta drivits långt. Paulina Neuding kommenterar i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

Denna genusvetenskapliga teori tillbakavisas av en medicinsk expert. Det problematiska med genusvetenskapen är nämligen att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapliga teorier går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Men denna förmodan har inte gått att bevisa, det är bara en idé grundad i en ideologi.

Detta visades med önskvärd tydlighet i en norsk tv-dokumentär. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv.

Att genusvetenskapen är oseriös är naturligtvis pinsamt – inte minst för feminismens rykte. Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Trots att man haft lång tid att utveckla sig på är dagens feminism paradoxalt nog en omogen rörelse.

4. Feminismens svek mot muslimska kvinnor 

Feminismen vill tydliggöra och bekämpa patriarkatet. Detta är säkert en viktig uppgift, men det märkliga är att de struntar i de patriarkala mönstren i stora delar av islam och andra hederskulturer – både utomlands och nationellt. Detta är tragiskt men framför allt obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara.

Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Denna hållning är oförlåtlig och en stor black om foten för en seriös feminism.

Ayaan Hirsi Ali

Den muslimska kvinnorättskämpen Ayaan Hirsi Ali uppmanar oss att utmana och bekämpa den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

»Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.«

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Feminismen uppfattas idag bara som ett namn på jämställdhet mellan könen. Det är okunnigt. Man borde ta feminismen på större allvar. Det gör jag. Därför Katarina Wennstam kan jag omöjligt kalla mig feminist. Det är ett för belastat begrepp. Men jag är givetvis för kvinnans jämställdhet med mannen – det räcker gott tycker jag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras”, skriver Anna Ardin på One Sweden och sex andra undertecknare på Brännpunkt i SvD 21 juli. Det är en häpnadsväckande önskan med tanke på de senaste decenniernas folkvandringar som saknar motstycke i historien. Hur kan man tro att ett massmord på en norsk ö i ett slag skulle upphäva känslan av rädsla och misstro i breda folklager inför de stora och snabba folklivsförändringarna i landet?

En skickligt genomförd integrationspolitik hade naturligtvis dämpat oron över de problem massinvandringen fört med sig av främlingskap, arbetslöshet, sysslolöshet, bostadsbrist, svårförståeliga religions- och kulturmönster och kriminalitet.  Istället uttrycker tyckareliten förvåning och förtrytsamhet över de fördomar och rasism oron givit upphov till. Och de oroliga hånas för att de inte håller med om dogmen att det inte existerar några problem.

Ardin är upprörd över att ”dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om”. Som om invandringsrelaterade frågor är så betydelselösa att man inte behöver tala om dem. Som om hon inte  inser de implikationer det starka inslaget av främmande kulturer fört med sig i det svenska folkhemmet. Här intar fenomenet islam givetvis en särställning.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord (enligt Ayaan Hirsi Ali begås merparten i islams namn) och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar.

Det är en märkligt naiv hållning. Fördomsfritt lagda människor kan naturligtvis skilja på islamistisk terror och fromheten i den muslimska religionen. Men även en stor del av de fredliga anhängarna av islam ansluter sig till ett i våra ögon helt osannolikt uråldrigt patriarkalt moralsystem. Detta har numer blivit vardag i vårt land. Och med  attentatet på Drottninggatan, mordförsöken mot Lars Vilks och allehanda hot mot svenska tidningar i samband med Muhammedteckningarna har även terrorn kommit till Sverige. Varför viftas detta problemkomplex ständigt bort som irrelevant? Hur kan man tycka att det är konstigt att detta leder till räddhågsenhet och fördomar?

Att de flesta har långt kvar till den fördomsfrihet Ardin med flera tar som självklar visade den från Etiopien adopterade komikern Marika Carlsson. I radioprogrammet Sommar nyligen ironiserade hon över de ständiga frågorna om hennes ursprung. ”Från Lund”, svarar hon sanningsenligt på frågan varifrån hon kommer. ”Jamen jag menar URSPRUNGLIGEN” är då standardsvaret. Är man svart är man utlänning, är signalen. Vilket visar att mörkare hudfärger ännu inte finns med i den svenska självbilden. Och hur skulle de kunna vara det? För bara ett halvt århundrade sedan var andra hudfärger än den vita mycket ovanliga i vårt land. Sånt här tar tid. Men Ardin är otålig:

»I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandare är, eller om vad muslimer tycker.«

I sin förtrytsamhet över existensen av fördomar förväxlar Ardin politiskt korrekta deklarationer från statsmakten med en konkret verklighet. Men man upphäver inte främlingsfientlighet och rasism genom att fördöma den. Man bara skuldbelägger och förstärker den. Och vem tjänar på detta? Inte de som mobbas i alla fall. Och knappast heller de politiskt korrekta som bara ökar klyftan till de som känner oro inför de stora förändringarna landet befinner sig i.

Visst kan man tycka att rasister och främlingsfientliga överdriver problemen med invandringen. Men lika sant är att tyckareliten underskattar samma problem eftersom man inte tar hänsyn till grunderna för främlingsfientlighetens uppkomst. Det är oseriöst. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet är viktigt, men det minsta man kunde begära av organisationer som One Sweden, Unga humanister, Ungdom mot rasism, Svenska muslimer och andra undertecknare av artikeln, är att de grundar sitt arbete på en korrekt analys.

Först genom att visa förståelse för rädslan – inte förkasta den – kan vi på sikt förändra den.

”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

                                                                                                             Johannes Ljungquist