Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

En av antroposofins mest centrala intentioner är strävan till tankeklarhet. Steiner gör detta tydligt i sina grundböcker och i skrifter som Grundläggande övningar och Tänkandets praktiska utbildning. Det förhållningssätt han där ger uttryck för har skapat ett bålverk mot allsköns flum, frälsningsläror och vidskepelse. Grunden för ett kunskapande inom det andliga området måste vara ett klart tänkande, menade han, så klart att det kunde kvalificera sig för ett rent vetenskapligt studium.

En del kan ha synpunkter på möjligheterna att utforska den andliga världen rent vetenskapligt, men oavsett detta är hans intention imponerande.

Och det finns bevisligen många i rörelsen som utvecklat detta tänkande på ett förtjänstfullt sätt. Dessvärre är det inte enbart dessa som skapat bilden av antroposofin i världen. Den dominerande imagen är en rörelse av intellektuella snobbar som i ett snårigt språkbruk yttrar dunkla djupsinnigheter. Vem som helst som frågat en antroposof vad antroposofi är vet detta. Det främsta medlet att kommunicera denna image är antroposofiska tidskrifter. Ett exempel är generalsekreteraren för det tyska sällskapet som i Forum 4/2011 recenserar utställningen See! Colour! i Järna förra sommaren. I en artikel beskriver han sina intryck från byggnaden Skyspace.

»Elementära begrepp i en andevetenskaplig antropologi blir så åskådliga för honom (betraktaren). Funktionerna hos den fysiska kroppen som instrument och hos astralkroppen som bärare av medvetande blir tydliga för honom. Båda förbinds av livskroppen som i ett medvetandetillgängligt skikt kan förstås som förnimmelsekropp. Förnimmelser ska i denna betydelse fattas som de allra första i medvetandet uppträdande hänvisningarna till varseblivningar som upplevelseinnehåll.«

Detta förtorkade, abstrakta språkbruk är sedan länge det gängse, inte minst bland ledande företrädare. Detta är bara ett av många exempel på att språket används som ett sätt att befästa en position i en sorts förståelsehierarki. Konsekvensen för den som inte omedelbart förstår är att vederbörande helt enkelt känner sig dum. Han/hon har uppenbarligen inte kommit så långt på den antroposofiska skolningsvägen. Denna språkbehandling inom antroposofiska kretsar har skapat ett sorts intellektuellt klassamhälle där en elit genom sitt språkbruk markerar den antroposofiska tankestilen som överordnad vardagsspråket.

Steiners uppmaning till att öva ett klart tänkande har i rörelsen med åren degenererat till en sorts elitistisk intellektualism, en skriande ironi med tanke på den ständiga förmaningen bland ledande att inte stanna vid ett ”ensidigt intellektuellt” betraktelsesätt. Troligtvis spelar antroposofins snobbiga framtoning en icke oväsentlig roll i rörelsens kräftgång. Vem kan ta på allvar någon som vill göra sig märkvärdig?

»Till en början kan en förändring av rums- och tidsförhållandet iakttas. Tid blir inte förträngt av rum, utan tid skapar rum: varseblivningsrum, upplevelserum, medvetanderum. Människan tar sig, ger sig, skapar tid i vilken hon kan existera. Det skapas plats för nytt människovara: Deltagande, medlidande, medvetet varande, verkligt människovara.«

Det är inte oförmåga som ligger bakom formuleringarna i ovan citerade textpassager. Författaren kan skriva enklare – han är nämligen pedagog. Men ledaren för världens största antroposofiska landssällskap anpassar sig till den rådande uppförandekoden. Som den tyske förläggaren anmärkte till den svenske pedagogen som skrivit förord till en bok om waldorfpedagogik: ”Es ist zu einfach!” Det var för enkelt, folk riskerade ju att förstå vad han menade.

Antroposofins praktiska resultat inom framför allt pedagogik, omsorgsvård, jordbruk och läkekonst har visat sig ha en stor folkpedagogisk potential. Den antroposofiska tankekulturen har det inte. Och vad värre är – den är kontraproduktiv.