Med dina fingrars lystna egg mig riv…
Ett pekoral är en text skriven av en som vill men inte kan. Till skillnad från de flesta som inser sina begränsningar inom skrivkonsten saknar pekoralisten självinsikt. Aningslöst publicerar han sig och i diskrepansen mellan ambitionen och den egna oförmågan uppstår en ofrivillig komik – som författaren själv inte uppfattar.
Ingen vill betraktas som pekoralist eftersom man naturligtvis tror att det man skrivit är bra. När Arthur Hazelius, grundaren av Skansen i Stockholm, skrev sina högstämda rader i guld på sex stentavlor vid en av Skansen-entréerna, visste han inte att de av senare bedömare kunde uppfattas som pekoral. Ett pekoral klassificeras därför nästan uteslutande av andra. Försåvitt man som signaturen Touchstone på bloggen Argus.nu inte stöter på en allvarligt syftande dikt från de egna ungdomsåren:
Världen försvinner en dag
Det kommer vi inte ifrån
Men då tar Herren hem hela sitt lag
Med hjälp av sin enfödde son
Västgötaklimax är ett begrepp som ofta sätts i samband med ett pekoral. Någon har karakteriserat det som en spänd förväntans upplösning i intet. Detta kan illustreras av en dikt skriven av Erik Ofvandahl (1848-1949, han blev 101 år!), en av de mest framstående pekoralisterna och grundaren av Ofvandahls konditori i Uppsala:
Om vi tillbaka blicka
på vördade fäders sed
de oss en hälsning skicka
hur de stodo i fosterländskt led;
hur de manligt sin plikt fullgjorde
och sedan sin mage smorde.
Inte precis Tranströmer-klass om man säger så. Nationalencyklopedin betecknar pekoralet som ”ett litterärt verk kännetecknat av den icke avsedda komiska effekt som uppstår ur kontrasten mellan författarens aningslösa banalitet och hans misslyckade ansträngningar att imitera en högstämd eller högtidlig stil”. Wikipedias definition är ”en text som är allvarligt syftande, men som genom framförallt stilbrott eller att man använder felaktiga ord och uttryck, oavsiktligt får en komisk verkan”. Något dikten Simuppvisningen, även den av Erik Ofvandahl, är ett utmärkt exempel på:
Kling klingeliklang
Jag vill ta mig en tjang:
En flicka som står där på badhustak!
Som man kan skåda båd´ fram och bak!
Men det finns också något man kan kalla avsiktliga pekoral. I Grönköpings Veckoblad, som i sin stil syftar till att konstruera pekoral, publiceras då och då dikter av ”ortens store diktare Alfr-d V-stl-nd”, som t ex denna:
Livet rymmer mången försakelse,
Men då och då även en bakelse…
Trots svårigheten i att härma naivitet och oförmåga har tidningen en trogen läsekrets. Kanske för att det bakom artiklarnas karaktär av småborgerlig 1800-tal döljer sig nutidsaktuella skeenden. Kändiseri, inrikespolitik och världshändelser förvandlas av tidningen till provinsiella oförargligheter.
Pekoral skrivs inte bara av män. Tyra Norrman (1902-1942) ägde en sybehörsaffär i Malmö. Hennes diktsamling Dikter utkom 1931, men uppskattades inte av omgivningen (vilket är en vanlig reaktion på pekoral). De första stroferna i hennes dikt ”Jag…” kan ge oss en aning om varför:
Jag älskar allt så mycket,
så mycket att jag tror att jag kommer att gå åt!
Men det finns ett och annat
som jag älskar mer än annat.
Det eviga livet är av mig så innerligt dyrkat,
sommarens lätta världar likaså
– och vissa män äro nu en gång
något skönare än andra.
Men även skrivarproffs kan skapa pekoral. Det visade Willy A:son Grebst (1875-1920) som var journalist och tidningsman. Förutom dikter skrev han reseskildringar, novellsamlingar och ”underhållningsromaner”. Den mångomtalade prydheten vid förra sekelskiftet hindrade inte att hans dikter i huvudsak var erotiskt orienterade, som i dikten Med Dina fingrars lystna egg mig riv, som vi här återger början på:
Med dina fingrars lystna egg mig riv…
Mitt kött trånar att pinande öppnas av Dig.
Mitt livs heta, röda blod vill rinna för dig.
Det doftar rusande starkt mitt livs blod.
Drick O, Älskade! O, drick därav!
Det gör Dig yr, inte sant?
Det är ju eld…
De starka känslorna går inte att ta fel på samtidigt som de förhöjer den komiska effekten. Ett klockrent pekoral. Avslutningsvis en liten vers av den store ryske författaren Pusjkin, publicerad på Latinbloggen. Den är inte ett pekoral, men har på sätt och vis lånat något i stämningen…
Nu är det redan vinterkyla
och fälten silverglans har fått…
(Här väntar man sig rimmet yla,
och se, där kom det som ett skott!)
Där inte annat anges är citaten hämtade från antologin Jullen på världshavet. Svenska pekoralister i urval.