Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I drygt två års tid har Mummel i kön ofta återkommit till Antroposofiska sällskapets bristande ledarskap, framförallt i Sverige (här ett exempel bland många). Man har styrelse, ordförande och generalsekreterare, men man  saknar förmåga att leda. Det är en handlingsförlamning som märks i bristen på idéer, initiativ och visioner. Mest anmärkningsvärt är kanske ointresset för den vikande medlemstillströmningen och andra tecken på en rörelse på tillbakagång. Denna nedgångsspiral har – trots att den pågått i decennier – aldrig varit föremål för analys, än mindre av åtgärder.

Man saknar förståelse för kraven på förnyelse och fortsätter med business as usual. Och låtsas som det regnar.

Det är därför med stor förvåning vi öppnar senaste Forum Antroposofi nr 3/13 och där får ta del av tankar kring nödvändigheten – av en förnyelse. Denna insikt är visserligen lätt maskerad med antroposofiskt finspråk som att ”de antroposofiska innehållen har förlorat i formkraft”, där Johannes Nilo vinklar antroposofins kris mest som en filosofisk fråga rörande form och innehåll.

»De innehåll som presenteras i skrifter och föredrag har […] inte en självklar kraft att frambringa nya former i sig som jag tror att de fortfarande hade på 30-, 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet, på 90-talet inte riktigt längre och framför allt inte så starkt idag […] Vi har former som spirituellt sett inte är täckta. Och vi har innehåll som inte har någon orientering, ingen fokus, ingen kropp, ingen klar tidsenlig form och det är konfyst och besvärligt och där börjar man bråka.«

På normalsvenska innebär detta att antroposofin (innehållet) och rörelsen (formen) är inne i en kris.

Nu är detta inte uttalat av någon representant för styrelsen för det svenska sällskapet. Utan av Johannes Nilo, chef för Rudolf Steinerarkivet vid Goetheanum i Basel, som på Antroposofiska sällskapets vintermöte i januari i Järna formulerade dessa tankar med anledning av sällskapets 100-årsjubileum. Men det faktum att han har en viktig post i världsrörelsens centrum och att hans synpunkter trycks i det svenska medlemsbladet är en tydlig markering att ett radikalt skifte i förhållningssätt ägt rum.

Vilket betyder att ledande företrädare för den svenska antroposofin inte längre hymlar med att sällskapet, rörelsen och antroposofin befinner sig i en kris. Detta har vi väntat länge på. Kors i taket.

Nu skulle inte detta kungörande tas på allvar i antroposofiska kretsar om det inte kläddes i det sedvanliga intellektualitetsjäktande fikonspråk som är regel i dessa sammanhang. Och då vi tidigare glatt våra läsare med sanslösa exempel på detta kan vi inte låta bli att släppa lös Johannes Nilos språksnobberi en gång till:

»Det som krävs för att knäcka det här problemet att hitta nya former och nya innehåll och en ny konkordans mellan dem, det är ju egentligen att man måste disidentifiera sig, man måste lösa sig från sin egen identifikation med speciella innehåll och sin egen identifikation med det här arvet och den här formkanonen. Det gäller att hitta ett neutralt iakttagande, ett reflektivt förhållande till dem och även gentemot sig själv, annars kan jag inte lösa mina identifikationer med de där innehållen. Och det måste också vara möjligt – och det här är något som kräver lite mod – att disidentifiera sig från Rudolf Steiner själv.«

Markeringarna i texten är mina. Varken svenska akademins ordlista eller Wikipedia har med ordet disidentifiera, men det torde kunna ersättas med det mer begripliga objektivera. Begreppet formkanon finns inte heller i SAOL och på Wikipedia får man gå omvägen via begreppet kulturell kanon för att förstå att Johannes menar former som auktoriteter inom området menar har påverkat samhället. Konkordans visar sig helt enkelt betyda samstämmighet.

Men det som träder fram genom dessa språkdimmor är ändå ett radikalt budskap. Antroposofin, sällskapet (med sin styrelse) och den antroposofiska rörelsen har fastnat i gamla tankeformer och föreställningar. Den antroposofiska ”kulturimpulsen” präglas av rutin och brist på förnyelse. Och som en konsekvens av detta har medlemstillströmningen avtagit, utbildningar och jordbruk lagts ned och Antroposofiska sällskapet håller på att dö sotdöden, för att ta några exempel.

I det samtal som Johannes Nilo inlett, och som redogörs för i Forum-artikeln, kommer som alltid i såna här sammanhang de obligatoriska frågorna om vad Antroposofiska sällskapet har för uppgifter. Behövs det alls – och i så fall varför? Dessa ständigt återkommande frågeställningar är i sig ett bevis på att sällskapet inte behövs. Vem behöver en förening som inte har uppgifter? Så enkelt är det ju. Att man ännu efter årtionden inte kan se sina uppgifter betyder ju att de inte finns. Ett konstaterande som inte kan uppfattas som något annat än en inkompetensförklaring av sällskapet.

Men en sak är säker. I alla förklaringar till varför det blivit så här måste den kvasiakademiska framtoningen inta en inte oväsentlig roll. Visserligen får Johannes Nilos krångelsvenska betraktas som extrem, men han är långtifrån ensam. Antroposofiskt språkbruk har alltid präglats av en fisförnämitet som stått i vägen för en bredare folklig förankring.

Och nu då? Ja, det är väl ingen som tror att Johannes Nilos analys kommer att förändra något. Inte ens han själv tror det. Inte för att han är uppgiven över att sällskapet inte gör något – tvärtom, det är helt i sin ordning tycker han – utan för att han menar att ansvaret ligger hos varje enskild medlem. Ja ni läste rätt. Det bristande ledarskapet för Antroposofiska sällskapet skall inte ställas till svars  – det är de enskilda medlemmarna som ska ta föreningen ur krisen.

För Antroposofiska sällskapets ledning, trots att den har både styrelse, ordförande och generalsekreterare, förväntas inte ta något ansvar i denna nedgång, är Nilos uppenbara konklusion. För eftersom styrelsen saknar uppgifter kan den heller inte ses som ansvarig för vare sig antroposofin eller rörelsen. Logiken är lika glasklar som överraskande.

Har man någonsin hört talas om att det är medlemmarnas ansvar om en föreningsstyrelse är inkompetent? Men för Johannes Nilo är detta helt i sin ordning:

»Jag tror inte vi ska ställa för mycket prognoser, för det lönar sig inte. Då förlorar vi bara tid, utan viktigt är att vi arbetar vidare. Framför allt var och en för sig själv, det tror jag är viktigt. Det finns saker man måste sköta själv och det vi sköter gemensamt, det ordnar sig på andra sätt.«

Många jag talat med skakar på huvudet och menar att Antroposofiska sällskapet vid det här laget är bortom all räddning. Och att vi troligtvis bör glädjas åt detta – för först när botten är nådd kan något nytt uppstå.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Mummel i kön har i en rad krönikor kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen. Att reaktionerna varit förvånansvärt modesta hänger troligtvis ihop med ett kollektivt undermedvetande om det berättigade i denna kritik. Redan Rudolf Steiner sa nämligen att det finns en stor risk att mikaeliterna, det vill säga människor med en andlig och framtidsinriktad potential, inte uppmärksammar antroposofin för att den företräds på ett irrelevant sätt.

Detta vet man allmänt i rörelsen. Och som en följd av detta vårdas därför en klädsamt självkritisk hållning bland många antroposofer. Jag skulle tro att de flesta nog känner en otillräcklighet i förhållande till Steiners förväntningar på rörelsens förmåga att leverera. Att så få diskuterar detta inom rörelsen kan man därför fundera en del över. Kanske hänger det ihop med den letargi människor lätt hamnar i då man får allt serverat av en auktoritet i så många böcker att få hinner läsa dem alla.

Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism – kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin. Vi vill så gärna, men frågan är om vi är vuxna den kulturimpuls Rudolf Steiner skapade. Vi har en självuppfattning som om vi tagit studenten – men i själva verket är det väl frågan om vi ens lämnat dagis.

En gammal god vän menar att rörelsen i allt väsentligt är att betrakta som värdekonservativ – inte framtidsinriktad som vi antroposofer så gärna vill uppfatta det. Han uttryckte det som att vår tids antroposofi helt är präglad av rosenkreuzerströmningen, det vill säga den gamla ockultistiska traditionen – inte den mikaeliska strömningen med sin strävan till förnyelse och framtid präglad av tidsanden Mikael.

Den värdekonservativa framtoningen lockar inte mikaeliterna utanför den antroposofiska rörelsen – de ser bara småskurenhet och sekterism. Därför går de antroposofins dörr förbi – om de ens har märkt den. Steiners farhågor har i hög grad besannats.

Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet  är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.

Det finns naturligtvis mikaeliska initiativ även inom den antroposofiska rörelsen. Den egna Ekobanken (se bilden) är ett utmärkt exempel. Med sin tydligt etiska grund är den fortfarande en föregångare bland landets banker. Waldorfskolorna var i sin intention mikaeliska. Men med tiden har den värdekonservativa prägeln blivit allt tydligare. Kan waldorfskolorna längre kallas förnyare? Och den biodynamiska jordbruksmetodens ledande ställning inom ekologisk odling är idag ett minne blott. Men initialskedet var i allra högsta grad präglad av det mikaeliska.

Känslan av att den antroposofiska rörelsen i hög grad präglas av det förgångna blir alltmer besvärande. Att detta inte diskuteras inom sammanhangen gör inte saken bättre.

I början tror man att de flesta antroposofer är invigda. Och man hoppas att det inte märks att man själv är en ”vanlig” människa. Så stor är respekten för antroposofin. Känslan av att på något sätt vara ovärdig sporrar till självdisciplin. Man mediterar sig blå och tar verkligen itu med sin positivitetsövning för att bearbeta sitt i grunden kritiska sinnelag. Med tiden kan nog en viss kultivering av själslivet märkas – åtminstone tycker man det själv. Man odlar höga ideal genom att förkovra sig inom filosofi, existentialism, kristologi, konst och historia.

Att ett seriöst förhållningssätt gentemot antroposofin förädlar karaktären kan man väl förmoda. Men att antroposofer därför skulle vara invigda är att ta i. Efter några decennier i rörelsen känns det snarare som att de i stort sett är som folk är mest. Med några extraordinära undantag.

Kan man förmoda att detta var Steiners avsikt då han introducerade antroposofin? Skulle han idag nickat gillande åt utvecklingen inom den antroposofiska rörelsen? Jag har svårt att tro det. Överallt i hans texter är ambitionsnivån hög och förtroendet för lärjungarnas andliga potential orubblig. Han förväntade sig mycket, men många menar att det fanns tecken – särskilt på slutet av hans liv – att han upplevde att dessa förväntningar inte infriats.

Men detta behöver ju inte betyda att han därför betraktade sin gärning som misslyckad. Man kan förmoda att det viktigaste var att antroposofin hade introducerats. Oavsett hur den mottagits var den ett faktum att räkna med. Alla praktiska verksamheter inom odling, vård och omsorg har ändå haft en stor betydelse – utan högt ställda andliga krav på enskilda. Att hans egen generation inte hade den nödvändiga mognaden var kanske en besvikelse, men han hade en plan B – framtidens människor. Fast frågan är om inte detta i själva verket var plan A.

Han talade själv om att hans generation antroposofer var ”förtrupp till förtrupperna”, vilket något avdramatiserade förväntningarna på personlig andlig utveckling, samtidigt som det gav lärjungarna en känsla av exklusivitet. Huvuduppgiften var att bereda marken för det som skall komma.

Steiners generation och generationen efter har i mångt och mycket tagit emot hans antroposofi som en receptsamling där man lydigt följer doseringar och tillagningstider. Kanske en naturlig följd av det överväldigande intryck en sådan personlighet som Steiner gav. Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.

Detta är inte dåligt. Det är en nödvändig början. Vi måste bara förstå detta och inte bli nedslagna för att vi inte lyckats nå de andliga höjder vi förväntat av oss själva. Vi ingår visserligen bara i förtruppen, men en viktig sådan. Nästa inkarnation är vi förberedda och kan verka på ett helt annat sätt. Rimligtvis.

Rudolf Steiners antroposofi erbjöds världen i god tid innan den av en framtida mänsklighet kan realiseras som en kraftfullt förnyad humanism. Den antroposofiska idén kräver tid att mogna. Den osjälvständiga receptantroposofi som dominerar i vår tid måste i framtiden omvandlas till en mer mogen livskonst. Detta måste Steiner ha räknat med.