Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Det är behjärtansvärt. Men det är 60 minuter som skakar privatekonomin. En timme på Rudolf Steinerskolans årliga basar är inte bara en göteborgstradition utan också en orgie i avgifter för knäck, bivax och hemkörd hudsalva”, skriver Idag GT/Kvällsposten i ett bildreportage från basaren på Rudolf Steinerskolan i Göteborg 18/11 1994 – återgivet av Medlemsbladet i mars 1995.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 8

”Rudolf Steiner låter som nåt som Ingvar Kamprad såg upp till på 40-talet. Aber nein. Rudolf var en österrikisk tänkare som gick till de sälla antroposofmarkerna redan 1925.” Reportern hinner inte gå många steg förrän han har ”waldorfiglar över hela plånboken”.

”Jag lyckas undvika att köpa ett handrullat bivaxljus, åker på en mugg brända mandlar à fem spänn, dras ned i spöklabyrinten, men flyr av rädsla för att utsättas för eurytmispöken, torskar på pepparkakshuslotteriet och springer med andan i halsen in i ett klassrum där skolbyggprojektet finns som modelldröm. Den enda ickekommersiella oas jag hittills hittat.

Ska du inte köpa den där, hojtar flickorna och pekar på ett något bränt pepparkakshjärta som dinglar framför näsan på mig. Jag skyller på en ovanlig form av allergi och kontrar istället med den naturliga testfrågan: Vet ni vem Rudolf Steiner är? Tjejerna tittar förvånat på varann. Men går ni inte här på skolan? fortsätter jag. Tjejerna tittar förbryllat på mig och erkänner att de går i fyran och femman.

Men då måste ni väl veta vem gamle Rudolf är? Tjejerna tittar förskräckt på varann och konfererar. Till slut har de enat sig om ett svar: Det var väl han som byggde det här huset va?”

Roliga historier om antroposofer är få, men de som trots allt existerar pekar på typiska mentalitetsfenomen  inom rörelsen. Som dessa korta glimtar kring antroposofins komplexitet och antroposofers anspråksfullhet som är hämtade från några nummer av Medlemsbladet från början av 1990-talet:

Rudolf Steiners böcker är inte så lätta att förstå för alla. Därför går Sven en kurs som ska introducera boken Vetenskapen om det fördolda för deltagarna. Efter kursen frågar en vän: ”Nå, vad har kursen givit dig?” Sven tänker efter lite och svarar: ”Jag är lika förvirrad som förut, men på ett högre plan.”

En mor som var mycket stolt över sina båda söner frågade Rudolf Steiner vilka personer de hade varit i ett tidigare liv. Utan att blinka svarade han: ”Schiller och Goethe!”

Och så var det antroposofen som märkte att han började uppnå konkreta resultat med sina andevetenskapligt baserade drömtolkningar. Hans meditativa arbete började bära frukt, hans drömmar blev mer och mer levande. En kväll hade han en stark upplevelse. Han drömde att han deltog i ett antroposofiskt grupparbete – då han plötsligt vaknade och upptäckte att han faktiskt gjorde det.

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.

Antroposofins textoceaner är det få som kommer att läsa allt av. Men det är tryggt att det finns. Och Steiner överraskar och stimulerar oss. Alltid nya perspektiv. Men vad lite man kan! Och vad mycket andra verkar ha läst! Dessa skriftlärda som verkar ha allt klart för sig, som har svaren på så mycket. Visserligen ofta osmält – mer utantilläxa än personlig insikt. Men i alla fall orienterade.

Men jag kände två personer som faktiskt hade läst allt som givits ut av Steiner (idag över 300 band!). Jörgen Smit naturligtvis, han hade ju byggt upp en position som uttolkaren av de antroposofiska perspektiven – kanske mer än någon annan. Att läsa Steiners samlade verk var ju hans jobb, de var förutsättningen för hans imponerande föredragsverksamhet.

Den andre var Ragnar Lundin som jag lärde känna i slutet på sjuttitalet. Han hade varit lite vild som ung. Åkte runt i Europa med sin Harley Davidson, kom till Dornach, sålde HD:n och köpte Steiners Gesamtausgabe för pengarna. Det där imponerade storligen på oss på tidskriften Balder i Järna. Man kunde vara tuff rebell och samtidigt jätteseriös antroposof! Han kom som en stormvind och satte pli på oss unga entusiastiska hippies då han samlade oss till en antroposofisk studiegrupp – iklädda kostym! Vi som normalt var långhåriga jeansfreakar. Han sa att det underströk allvaret och seriositeten i studiet.

Han hade naturligtvis rätt. Stämningen var högtidlig, ja nästan andäktig. Jag tror vi studerade Grundstensmeditationen. Första gången talade vi bara om första ordet – människosjäl. Associationerna var oändliga. Vi var helt tagna av Ragnar. Han var en levande uppslagsbok. Karismatisk. Han omkom i en motorcykelolycka 35 år gammal, och jag minns att jag tänkte att han lämnade oss i slutet av femte sjuårsperioden. Innebörden av detta funderade jag mycket över.

Men sekterismen ligger där alltid och lurpassar på oss antroposofer. Som Walter Liebendörfer sa – ”i det ögonblick Steiner dog stelnade hela impulsen”. Då föddes steineristerna – de osjälvständiga beskyddarna av ARVET. Det var detta Steiner fasade för – bristen på självständighet. Där antroposofin inte blir hjälpande livsverktyg utan facit.

Vilket på inget sätt är svårt att förstå. Att greppa antroposofin är inte gjort i en handvändning och Steinercitaten finns ju alltid där som en räddare i nöden – varför chansa? Men det är steineristerna som idag angrips av våra motståndare. Det började redan för över tjugo år sedan då human-etikerna (nuvarande humanisterna) kritiserade antroposofin utifrån föreställningen att antroposoferna var osjälvständiga fundamentalister.

Kanske var analysen relevant då det gällde steineristerna – men inte då det gällde alla de som åstadkommit det vi brukar kalla för kulturimpulsen. Hur skulle detta värdefulla kunnat skapas om alla varit testuggande steinerister! Motståndarna underskattar oss ofta därför att de läser Steiner som fan läser Bibeln. De har ingen pejling på hur antroposofin företräds idag. Det antroposofska förhållningssättet, eller – vågar jag säga – den moderna antroposofin.

Men vad skiljer antroposofin idag från den på Steiners tid? Kan vi se det, kan vi formulera detta? Jag tror det är en stor skillnad – inte bara för att synen på ”raserna” är totalt annorlunda. Utan för att väldigt många människor har fått erfarenheter som inte fanns då. Och att många tankar inspirerade av antroposofin har genomträngt världen sen dess. Det måste ha gjort stor skillnad.

Efter en rad dynamiska och expansiva decennier inspirerade av den karismatiske och initiativrike Arne Klingborg synes den antroposofiska rörelsen ha imploderat i håglös rutin och brist på identitet och orientering. Uppbyggnadsfasens entusiasm och offervillighet har övergått i trötta konventionella tankesätt och strukturer där den ursprungliga kreativiteten mer framstår som minnen än realiteter. Rörelsen har blivit gammal.

Låt oss betrakta något av det som föreligger.

Antroposofin – ideologin bakom de praktiska verksamheter som satt tydliga avtryck i det svenska samhället – saknar identitet och formulerad egenart. Dess komplexa världsbild sönderfaller i en rad tolkningsmodeller som snarare förvirrar än tydliggör bilden av antroposofin. Därför blir världsåskådningen inte bara svårgripbar för allmänheten – frågan är om antroposoferna själva förstår antroposofin.

En förklaring kan vara att den antroposofiska världsbilden fungerar som något av ett folkuniversitet där rikedomen i det nästan oöverskådliga materialet gör att en formulering av identitet och egenart upplevs som nästintill irrelevant. Det finns inget krav på förståelse för egenarten för att kunna botanisera i denna kunskapsbank. Man läser och läser och för många är detta ett livsprojekt. Man talar därför i antroposofiska kretsar ofta om det som det ständiga seminariet.

Detta gör att antroposofen sällan kan redogöra för sitt engagemang på ett för en utomstående begripligt sätt. Omdömet blir ofta fragmentariskt, allmänt eller svårförståeligt. Men från ledande håll har detta aldrig upplevts som något problem och därför har inga åtgärder vidtagits.

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Antroposofiska Sällskapet

Att Antroposofiska Sällskapet framstår som rena pensionärsklubben föranleder heller inga analyser. En växande majoritet av äldre medlemmar brukar annars vanligtvis vara ett bekymmer av rang i vilken förening som helst. Det innebär ju att tillflödet av yngre långsamt stryps och att rörelsens överlevnad är i fara.

Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?

Mycket känns uppenbart. Till exempel otydlig identitet och funktion, precis som hos antroposofin som sådan. Vad är sällskapet, vad gör det och varför ska man bli medlem? Amnesty, Röda korset och Greenpeace är lätta att stödja med ett medlemskap för att det är omedelbart klart vad de står för. Vad antroposofin står för är däremot okänt för de flesta. Denna brist på tydlig igenkänningsfaktor ger en identitetslöshet där allmänheten inte kan relatera till de unika värden den antroposofiska rörelsen skapat. Bristen på betydelsebärande identitet torde därför spela en avgörande roll för medlemstillströmningen.

Så även medlemsavgiften. Varför betala 1200 kr om året? För detta får man i princip inget mer än en medlemstidning. Att många trotjänare ändå betalar av solidaritetsskäl lockar knappast den nytillkomne. Man klarar sig gott ändå. Man vill inte binda upp sig. Och varför betala så mycket till utlandet? Är Steiners idé om medlemsfinansiering av ”världssällskapet” fortfarande relevant? Varför över huvudtaget betala mer än ett par-tre hundra om året?

Man kan också fråga sig om den av Steiner institutionaliserade umgängesformen för antroposofiska studier – grupparbetet – fortfarande är i takt med tiden. Oerhört mycket har hänt sen början på förra seklet när denna typ av sammankomster kändes självklara. Idag utvecklas nya former för samverkan, framförallt bland ungdomar.

Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl. Varför är svårt att förstå.