Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Att läsa antroposofiska texter är ibland en sällsam upplevelse. Kanske inte så mycket Steiners alster som hans efterföljares. Många – för att inte säga de flesta – texter har ett högstämt, pseudoakademiskt språk som inte sällan förfaller till ren byråkratsvenska. Troligtvis spelar dåliga översättningar från tyskan in – men i bakgrunden ligger tydliga avsikter att göra ett djupsinnigt intryck i största allmänhet. Pedagogiska ambitioner lyser helt med sin frånvaro, här gäller devisen ju krångligare desto bättre:

»Det ”levandegörande” i att gå en inre utvecklingsväg, som grundar sig lika mycket på oberoende omdöme som på insikten i förutsättningarna för antroposofin, hänvisar till ödets betydelse för de egna ansträngningarna. Först i förståelsen och emottagandet av det egna och den andres öde kan ett tolerant umgänge med meditation uppstå. Bara om jag själv inte lever i illusionen att det finns en för alla människor gällande ”skolningsväg” (redan ordet i singular är vilseledande) är det möjligt att gå de konkreta stegen självständigt och att ömsesidigt stödja varandra.«

Vad tycks? Förstod du på första genomläsningen? Då är du att gratulera, de flesta behöver två eller tre genomläsningar för att ta sig igenom denna svårighetsgrad.

Nästa steg för den noggranne är att klura ut enskildheter. Vad menas till exempel med ”konkreta” steg? Jag hade i min enfald trott att antingen tar man ett steg – eller också inte. Avsikten kanske är att undvika föreställningen att man menar någon sorts vaga steg. Eller att man stannar vid blotta föresatsen och aldrig kommer till skott. Dunkelt förefaller också uttrycket ”självständigt stödja varandra”. Existerar osjälvständigt stöd där man är tillsagd eller till och med tvungen att stödja? Kanske ett stöd uppkommet ur ett grupptryck? Och vad innebär ett ”tolerant umgänge med meditation”? Att man måste se upp så att man inte tappar besinningen och förgår sig mot sin meditation?

Det inledande citatet är hämtat från senaste numret av Forum (kvartalstidskrift för antroposofi) som kom i brevlådan strax efter vår egna betraktelse av problemen att gå  den antroposofiska skolningsvägen.  Artikeln vill rapportera om ett möte kring initiativet Goetheanum-Meditation-Initiative-Worldwide som syftar till

»främjandet och ett starkare synliggörande av ett meditativt utövande utifrån antroposofin. Detta var man (under mötet) eniga om, men man berörde med denna tematik ytterligare en insikt, som inte gjorde frågan enklare: Ett fält öppnades upp som det, för första gången på de senaste åren, blev möjligt att överhuvudtaget tala om och bakom vilket en decennielång underskottssituation dolde sig.«

Vilket översatt ungefär betyder att ledningen nu insett att skolningsvägen måste bli en central uppgift för det antroposofiska arbetet i världen. (Med det antroposofiska favoritbegreppet ”fält” menas område.). Det vill säga ungefär samma budskap vi hade i krönikan som är länkad här ovan. Det är naturligtvis glädjande att man äntligen ”berört en insikt” om detta snart hundra år efter grundandet av sällskapet, men eftersom initiativet startade för hela sex år sedan får man förmoda att det kommer dröja länge än tills ”underskottssituationen” är åtgärdad (här har man uppenbart inspirerats av EU-begreppet demokratiskt underskott).

Och återigen slås med kraft fast ”omöjligheten att ge en fast definition av antroposofisk meditation”. Av vilket man kan sluta sig till att man inte vill riskera vulgära förenklingar, utan tvärtom fortsätta att värna det komplicerade så att folk inte ska tro att antroposofisk meditation är en piece of cake. Den klassiska svårtillgänglighetsdogmen kan därför inte nog betonas. Men trots dessa överhängande faror djärves man ändå uttala ett försiktigt ”vi borde hjälpa varandra” eftersom ”det saknas rum för samtalet och institutionaliserade former för fortbildning av meditativa färdigheter” som man på sitt högtravande byråkratspråk vill formulera saken. Nå, bättre sent än aldrig.

Artikeln rapporterar att man i Holland inrättat meditationsverkstäder där man i 60 meditationskurser sen 2004 fått 800 människor att lära känna antroposofisk meditation. Detta är  en glädjande början. Verkligen. Äntligen. Vi får hoppas att önskan att hjälpa varandra så småningom ersätter den hittills rådande handlingsförlamningen i ”fortbildningen av meditativa färdigheter”. Eller för att uttrycka det mer officiellt:

»Det är viktigt att impulsen står i sammanhang och utvecklar sig i samarbete med det bestående arbetet samtidigt som den är fri till initiativ.«

Inte sant!

Vi fortsätter vår rekapitulering av året 2011 och hur det avspeglade sig på vår Facebook-sida (se första avsnittet här).

23 februari 2011. Rudolf Steinerseminariets bibliotek rensas på böcker som magasineras på annan plats. Vem som vill kan plocka på sig kvarlämnade titlar. Orsaken är en genom åren alltmer avsomnad låneaktivitet. Detta väcker starka känslor hos gamla seminarister. ”Ännu en tragisk händelse på Järnaslätten”, utropar Geirr i Norge. ”Först avvecklas ett livaktigt seminarium och nu biblioteket! Jag tycker detta är en skam och ett hån mot alla goda människor som donerat sina boksamlingar dit. Jag känner mig både arg och besviken på handhavandet av arvet efter de som la in hela sitt liv och sin kraft i att bygga ett antroposofisk kraftcentrum i Nordeuropa.”

”Om det inte finns böcker att låna i självaste antroposofiska högborgen Järna är det riktigt illa ställt med antroposofin”, anser Olle. Örjan menar att ”det är en skandal att Seminariets en gång starka antroposofiskt-akademiska status försvagas ännu mer. Säkert ett tidens tecken, och lokalerna behövs etc. Om inte särskilt länge kommer seminariet inte `behövas´ alls med den hållningen”. ”Även för mig har detta bibliotek en gång i tiden varit en helig plats”, skriver Maria, ”den dag ideologin stelnade i sin form och slöt sig kring sin egen förträfflighet var det i samma stund en relik redo att vittra. Det är redan länge sedan nu. De absoluta sanningarnas tyranni faller. Det gör ont. Det var vackra sanningar”.

15 mars. På besök i Falkenberg hittade vi inte  det vi ville ha i skoaffären och skulle därför sätta på den gamla högerskon igen. Då var den borta. Tittade överallt. Lügens. Expedit kom tillskyndande. Nix. Nu kom flera expediter och det letades över hela butiken. Situationen var absurd. Kära hustrun förberedde sig på att förklara för klentrogna expediter att vi faktiskt hade TVÅ skor då vi kom… Till slut hittades skon under disken bakom papperskorgen, instucken i hörnet. Troligtvis en busunge som hade varit i farten.

11 maj.  Har trängts vid salladsdisken med förre VD:n för Vattenfall (i jeans), spanat in Lars Leijonborg vid tvättmedelshyllan, sett en stressad integrationsminister Erik Ullenhag pyssla med barnvagn och matkassar, haft Solveig Ternström före mig i kassakön. Och idag stod Dilsa Demirbag-Steen småpratande vid utgången. Det svänger om ICA på Odengatan.

Semester i Falkenberg. Sommar: Stekhet sol. Att fram emot kvällen sänka sig ned i ett friskt hav från bryggan för att därefter gå på ICA i blöta badbrallor. Ansiktet solvarmt. Senare cykelfärd i det sköna halländska landskapet förbi vackra kyrkor. Vad händer med dem då församlingarna dör ut? Vid tidigare besök på Ven fann vi en kyrka som var stängd p g a brist på pengar. Vad ska de användas till – bingolokal, hembygdsmuseum eller moskéer? Så många mantimmars jobb, sådan fantastisk arkitektur, sådana astronomiska summor, sådan vördnad och innerlig hängivelse som skapade dessa kyrkor. Bortglömt. Sekulariseringen raderar allt långsamt.

25 september. Tog tvärbanan till barndomen. En tidsresa på 60 år. Där bodde bästisen (hans efternamn fanns kvar i porten!), där är fönstret till vår barnkammare. Telefonnumret minns jag än. Undrar vad som händer om jag ringer det. Kommer min då 5-åriga syster Lena att svara, eller hembiträdet Maj? Då skulle jag säga: Jag vill komma hem, jag har varit borta så länge…

Det handlar om Årsta i början av femtiotalet. Med mjölkaffär på andra sidan gatan där mjölk slevade upp från stora stålkar. Och  grädden var ibland spenvarm. Isbilen som kom varje dag (detta var innan kylskåp fanns). Isblock lastades av med ett stort saxliknande verktyg och bars sedan in på ryggen in i mjölkaffären. Och fisk- och köttaffärernas skyltfönster var täckta av rinnande vatten. Har aldrig förstått varför – för flugorna?

Ovanstående kursiverade betraktelse väckte minnen hos vännerna på Facebook. Flera beskriver känslan av att allt verkar så litet vid återbesöket i uppväxtorten – och många skriver ner sin barndoms telefonnummer. Christer menade till och med att detta är ”ett suveränt bok- och filmuppslag…” Och Susanne ringde hem, men ”`abonnenten kunde inte ta emot samtalet´. Tacka sjutton för det, hon sitter ju här”, skriver hon. ”Undrar vad jag skulle gjort om jag svarat…”

Fortsättning följer.

För närvarande finns det två tendenser i Antroposofiska sällskapet. Den ena är att skärma av sig. De människor som står för denna tendens vill utforma allting tankemässigt och förbereda allt mycket noggrant och vetenskapligt, men anser sig inte mogna att göra något i världen med hjälp av antroposofin. Därför vill de fortsätta att bygga på sitt vetande.

Detta säger Den Store som uppges vara ”medlem av hierarkierna”, i nyutkomna boken Mer samtal med naturandar (av Wolfgang Weirauch, Nova förlag). Han fortsätter:

Sedan finns det andra som vill åstadkomma något i världen med de många antroposofiska forskningsresultaten. Dessa människor vill nå ett genombrott, de vill göra något, de vill lägga av tvångströjan. De vill att antroposofin blir livspraxis på ett mer omfattande sätt och för ett bredare befolkningsskikt.

På intervjuarens fråga vilken väg som är den riktiga, svarar Den Store: ”Den sistnämnda vägen svarar mot den tid vi lever i.” På frågan till Vattenanden Echevit – Är naturandarna nöjda med dagens antroposofiska arbete? – blir svaret:

Nej, antroposoferna är för lama. Ni är duktiga på att tänka, men ofta saknas känslans och handlandets centrum. Livet och upplevandet kommer till korta. Antroposoferna träffas i sina grupper och talar med varandra om många djupa andliga teman, men sedan går de sin väg igen och stänger av antroposofin. Antroposoferna måste leva antroposofi. Men det gör alltför få. Ni borde hellre leva antroposofi på ett enkelt sätt än inte alls.

Läsningen av dessa intervjuer med naturandar (som kanaliserats via en klarseende kvinna) är fascinerande. Klentrogna misstänker att kvinnan hittar på allt själv. I så fall skulle hon vara ett märkvärdigt fenomen på det sätt hon levererar en lång rad klokheter i en rapp fråga-svar-form. Att merparten av materialet dessutom är politiskt inkorrekt, som här ovan, ger ytterligare trovärdighetspoäng.

Men naturväsendena har inte bara synpunkter på antroposofer. Större delen av boken handlar om helt andra saker.  Bland annat tillbakavisas bilden av naturandarna som någon slags sagoväsen ”eftersom ni människor inte låter oss vara det”.

Ni formar vår värld med er teknik, era tankar och era lustar. Vi lever i precis samma värld som ni. Vi finns också på tunnelbanan, i telefonen – det gäller då särskilt maskin- och elektronikväsen. Vi finns överallt runt omkring er, på er arbetsplats likaväl som hemma och i naturen.

Världen är besjälad. Från det minsta gruskorn till de stora oceanerna upprätthålls världen av väsen i alla enskildheter. Men vi påverkar ständigt denna värld.  Då människan till exempel anlägger en gräsmatta deformeras ängsanden på grund av gräsmattans ensidighet. På frågan om naturandarna känner till framtiden, svarar Vattenanden:

Ja. I den andliga världen ligger det förgångna, nutiden och framtiden öppna. De är inte beslöjade som för er människor på jorden. Ni måste glömma framtiden då ni föds. Annars kan ni inte arbeta på ett riktigt sätt på jorden.

Men det finns saker de inte kan veta. Vad skaparmakterna tänkt ut för framtiden vet de. Vad de enskilda människorna kommer att göra vet de inte, eftersom det hänger ihop med människans fria vilja. Den är nämligen oförutsägbar.

I antroposofiska kretsar har alkoholen alltid haft ett dåligt rykte eftersom den sägs negativt påverka den esoteriska skolningen. Detta korrigeras av Vinkällaranden som menar att jaget vid alkoholmissbruk visserligen alltmer avlägsnar sig från kroppen ”eftersom det upplever att dess närvaro där inte har någon funktion att fylla”. Men att alkohol skulle avskära människan från det andliga och förstöra meditationens verkningar avvisas:

Nej, det stämmer inte. Men här beror det på människan. Om man blir alkoholist av några droppar alkohol, vilket absolut skulle kunna ske hos en nykter alkoholist, förstör man naturligtvis mycket mer än enbart meditationens verkningar. Men dessa försvinner inte om man äter en chokladpralin med likörfyllning. Det är dumheter. Det har blivit uppblåst på samma sätt som när det gäller Steiners kommentarer om köttätande.

Ett annat kärt ämne för antroposofen är njutningen. Är den omoralisk? Bör man avstå för att vara ”ren”. Är inte den materialistiska sinnesnjutningen att betrakta som ett problem? Är inte andligt medvetna människor kallade till något högre? Till detta svarar Luftanden:

Jo förvisso, men först måste de ha passerat njutningsmänniskans stadium. Den förlorade sonen har bidragit mer till världens och medvetandets utveckling än den som stannade hemma. Man måste lära känna sinnena innan man kan behärska och upphöja dem. Som människa kan man inte förbättra något som man inte känner. Utan njutning kommer människan inte att vara i stånd att ge form åt skönhet på det andliga planet. Utan njutning vet hon inte vad skönhet är!

Boken Mer samtal med naturandar kan köpas på Robygge, Adlibris eller direkt från förlaget www.novaforlag.nu

Antroposofiska sällskapets förmåga till förnyelse är starkt begränsad – både här och internationellt. Förvaltningen av arvet tynger sen länge det inre arbetet. Och även arbetet utåt offentligheten lider av en tröghet och brist på modernitet som blir alltmer besvärande. Antroposofiska initiativ existerar inte längre i samhällsdebatten, åtminstone inte i Sverige.

Jag kan se två åtgärder som skulle kunna förändra den bilden. Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten. Denna krönika ägnas den första gruppen.

Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Men trots goda idéer har de små möjligheter att få genklang i rörelsen. Från ledande håll leder en tydlig förändringsobenägenhet till business as usual – och den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar. Vem kan tävla med Steiner, Aristoteles och Platon?

Därför behövs en antroposofisk tankesmedja med uppdrag att presentera idéer om en vidareutveckling av antroposofin och dess verksamheter. Ett internationellt serviceorgan fristående från sällskapets styrelse och högskola med en finansiering som garanterar ett självständigt agerande. Genom en sådan skapelse uppnås flera saker, här bara några exempel.

• Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.
• Strukturella frågor måste bearbetas. Hur hitta tänkbara konstruktioner för den höga medlemsavgiften? En av flera förutsättningarna för att vända medlemstappet. Kan en sänkning  till kanske 300 kr om året finansieras? Intimt förknippad med denna punkt är finansieringen av Goetheanum och dess idé som världscentrum.
• Går det att vidareutveckla högskolan? Hur skulle det i så fall se ut?
• Behöver inte grupparbetet moderniseras och göras mer attraktivt? Kan man tänka sig också andra anslutningsformer? Hur kan den nya tidens nätverkande utnyttjas?
• Analysera styrelsearbetet och ge strukturella förslag. Vad kan man förvänta sig av ett modernt styrelsearbete?
• Många medlemmar skulle gärna arbeta för sällskapet. Hur hitta meningsfulla uppgifter? Mentorskap för nytillkomna medlemmar? Kanske ”provstudiegrupp” för alla nytillkomna medlemmar och andra former för involvering  i ”Sällskaps-livet”.
• Analysera sektionernas alltmer navelskådande skråväsen. Kan man tänka sig mer relevanta former?
• Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?
• Formulera värdegrund

Tankesmedjans fristående från bindningar och politiska förhållningssätt i styrelser och högskolekollegier kan göra en granskande funktion fruktbar. Organet ger tyngd och legitimitet åt ett ansvarsfyllt förnyelsearbete samtidigt som rörelsen kan förhålla sig fritt till resultaten. Tankesmedjan kan och skall inte ”bestämma” något. Kanske kan man också se funktionen som något av en internrevision. Viktigt för förtroendet för tankesmedjan är de verksammas  omdöme, analysförmåga, oavhängighet gentemot institutioner och integritet. Gruppen behöver inte nödvändigtvis alltid ta egna initiativ. Den kan ju också ta rena beställningsuppdrag.

Kommentarer till detta och andra idéer välkomnas. Följande krönika kommer att skissera idén kring en omvärldsgrupp riktad mot offentligheten.

Antroposofiska sällskapet är en förening med problem. Den saknar tydlig identitet, har fortfarande inte lyckats formulera vad antroposofi är, har vikande medlemstillströmning och en handlingsförlamad styrelse. Detta är grundläggande problem som existerat  i årtionden. Att medlemmarna ändå givit styrelsen ansvarsfrihet alla dessa år hänger ihop med en väldigt speciell tankekultur som råder i sammanhangen.

Här löser man nämligen inte problem – man lever med dem. Vilket innebär att det räcker med att man förstått problemet rent filosofiskt. Att formulera en kvalificerad frågeställning innebär att man förstått hur viktig den är. Och att man är framtidsorienterad. Genom att inte förespråka en lösning ger man dessutom intrycket av att vara anspråkslös. Att komma med konkreta lösningar anses nämligen vara både pretentiöst och banalt. Sånt gör bara politiker.

Att formulera problemet – men inte lösa det – visar att man är vuxen situationen. Detta ger status i alla de ”framtidsgrupper” som bildats under åren. En av de mer spektakulära ansatserna var det så kallade Visionsmötet, en luftpastej som i slutändan egentligen inte ledde till någon förändring alls. Vilket var all according to plan – redan i förberedelsearbetet formulerades att alla ambitiösa programpunkter som syftade till förändringar var underställda syftet att få till stånd ”människomöten”. Ambitionen att förändra var bara en sällskapslek.

Ärendena dras i långbänk. Inte ett eller ett par år – utan ofta i årtionden.  För drygt ett år sedan skickade sällskapets styrelse ut en rad frågor till alla antroposofiskt orienterade verksamheter. En av dem lyder “Ser vi att Antroposofiska sällskapet och verksamheterna kan betyda något för varandra?”. Frågeställningen är egentligen sensationell. Den indikerar ju att denna betydelse ännu inte etablerats – efter snart ett århundrade.

Med antroposofiskt fikonspråk är dylika frågor bara ett annat sätt att säga att man ännu inte löst problemen. Formuleringen “Har vi (sällskapet och verksamheterna) något som vi kan utveckla tillsammans, ser vi gemensamma samhällsuppgifter?” från samma utskick, innebär följaktligen att man ännu inte kommit till skott i denna under årtionden söndertröskade fråga.

Då förra skattmästaren i sällskapet för några år sedan önskade “ett medvetet arbete för att göra Antroposofiska sällskapet till en fullt offentlig mötesplats för alla intresserade” innebar det att detta ännu inte uppnåtts. Trots alla fagra föresatser sedan Steiners dagar. Kan misslyckandet vara större?

Men medlemmarna reagerar inte. De är nämligen också en del av denna mycket speciella tankekultur som råder i den svenska antroposofins hägn. Man kan därför inte lasta bara styrelsen för den. Medlemmarna har den styrelse de förtjänar. Och det är detta förhållningssätt som ligger bakom stillaståendet inom sällskapet. Ett förhållningssätt som dödar viljan.

Med alla skarpa tänkare inom världssällskapet borde man annars för längesen skapat tankesmedjor där rörelsens grundläggande problem analyserats och besvarats med åtgärdsförslag. Var finns det levande tänkande vi ständigt talar om! Hur levande är det egentligen? I frågor som gäller sällskapets existens ser det mer dött än levande ut. Som om man trivdes med detta istället för att våndas. Som om allt vore bra som det är.

Detta är ovärdigt rörelsen och skapar inte det förtroende som är nödvändigt för både medlemstillströmning och respekt i omvärlden.