Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Goetheanum, 2 augusti 1972 på kvällen, Grosse Saal är fullsatt med deltagare i den internationella ungdomskonferensen. Vi skall se första mysteriedramat. Förväntansfullt sorl från den tusenhövdade publiken.

Plötsligt blir allt svart, strömmen har gått, vilket väcker munterhet med fniss och småprat i mörkret.   Ficklampor tänds och spelar med sina ljuskäglor omkring i salen. Det är en overklig stämning. Alla väntar på att ljuset skall komma tillbaka.

Några börjar sjunga i mörkret. Flera ansluter, sen ännu fler – och snart sjunger hela salen Dona Nobis Pacem. Spontant, helt orepeterat en jättekör där i denna becksvarta jättesal. Och det sjungs i stämmor. Kvinnorösterna de ljusare, männen de mörkare. Jag är helt tagen av den häpnadsväckande vackra klangen och känslan av total samhörighet.

Detta gör ett outplånligt intryck på mej som nybliven medlem. Att plötsligt befinna sig i en stor gemenskap i en mäktig musikalisk harmoni – som ett tonande uttryck för den antroposofiska kulturimpulsen. Som att delta i en mikaelisk härskara.

Svenska vännerna Hans Bartos och Anders Kumlander i en fikapaus på Speisehaus.

Tio minuter dånar denna tusenhövdade kör, sen kommer ljuset tillbaka och allt tar slut. Det var nästan synd.

Händelsen gav det starkaste intrycket i detta mitt första besök i det antroposofiska centret. Jag var 28 år och skrev en utförlig tiosidig rapport hem till mina antroposofiska föräldrar som aldrig besökt platsen. Där beskriver jag om alla de studiegrupper jag var med i, hur mathållning var, övernattningen i en gymnastiksal och om utflykterna i grannskapet.

Uttalanden som gjorde intryck på mig då kunde vara till exempel Carlo Pietzners i min samtalsgrupp:

»Ju sannare en tanke är desto mindre har den någonting gemensamt med den människa som frambringar den.«

I Dornach såg jag mitt första goetheanistiska garage.

Vilket jag i min rapport ledsagar med en förklarande parentes: ”Tanken blir ju då mer universell och man måste ge upp sitt eget själsväsen mer och mer för att kunna tränga in i den sanna tankevärlden.” 40 år senare känns tanken inte helt klar, men bestickande på något sätt – som så ofta i antroposofiska sammanhang.

Hagen Biesantz yttrande på morgonseminariet var också imponerade.

»En andligt omedveten människa som utför en ond handling är egentligen inte ansvarig för den, han är driven till den av sin ofrihet. En andligt skolad, medveten människa däremot är fri i valet mellan det onda och det goda, men med detta följer ett stort ansvar. Väljer den människan det onda blir han aldrig förlåten.«

En formulering som ger perspektiv på begreppet frihet. Ju mer begränsad och omedveten man är, desto mindre fri – och ansvarig. Med ökad medvetenhet och insikt följer visserligen ett större frihetsutrymme – men också ett ökat ansvar. På en frågestund efter morgonföredraget formuleras så den fråga som skulle visa sig bli en av de centrala inom rörelsen alla dessa år.

»En [existentiell] fråga skulle aldrig ställas om vi inte någonstans i vårt inre redan anar svaret. Därför är det inte svaren vi är ute efter, det är frågorna. Många av de frågor vi idag ställer är ofta kvarlevor från tidigare liv. Man skall alltså inte ge människan paketlösningar på frågor genom att ge dem en massa svar. De svaren är ju inte deras egna, de har inte kommit fram till dem själv.«

Långhåriga, jeansklädda ungdomar ledigt uppspetade ovanför Goetheanums pampiga entré var något helt nytt och lite chockerande för ledningen.

Denna hållning har präglat det antroposofiska arbetet i decennier där rubriker på seminarier, föredrag, kurser och artiklar ofta formuleras i frågeform – och där inga svar ges. En annan iakttagelse i samma stil formulerades av Hagen Biesantz som berättade att han undervisat en liten flicka och då kom att tänka:

»Här sitter jag, 20 år äldre än denna människa och tror att jag är överlägsen henne i kunskap och vetande. Men vad vet jag om hennes tidigare inkarnationer, hon kanske nått miltals längre än mig i sin andliga utveckling.«

Detta imponerade på mig då. Idag är upplevelsen dubbel. Det finns något undervisande i uttalandet, nästan poserande. Samtidigt har han en pedagogisk poäng att inför en massa ungdomar exemplifiera komplexiteten i karmalagen. Men det är svårt att nu drygt 40 år senare frigöra sig ifrån intrycket att det finns något av ett intellektuellt snobberi i flera av dessa uttalanden.

Vilket naturligtvis tilltalar unga människor som söker djupare perspektiv på tillvaron. Antroposofin har en intellektuell cred som kändes häftig, speciellt jämfört med fundamentalistisk religion och allehanda gottköpsteorier som allmänt florerar. Antroposofin är cool, antroposofin kräver något av dig, klarar du utmaningen?

Min rapport till föräldrarna slutar med en upplysning jag fick från en Kristofferskolelärare jag haft som jag träffade där. Han berättade att en av mina klasskamrater hade vägrat värnplikt, vilket inte förvånade mig. På den tiden uppfattades detta som ett kraftfullt statement som för det mesta ledde till en månads fängelse. Men som den viljestarka idealist han var vägrade han också fängelse! Hur det gick med det fick jag dock aldrig reda på.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

»Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga. Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt.«

♦ ♦ ♦ Känns denna bild av waldorfskolan igen? Vilken waldorfskola gäller det, frågar ni säkert. ”Det vill jag inte svara på”, säger socionomen Agnes Scott med anledning av en intervju med henne gjord av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Intervjun grundar sig på hennes erfarenheter av att ha gått i en waldorfskola under åren 1998-2007.

Läs den. Hennes upplevelser är speciella. Kan det verkligen vara så här i en waldorfskola i dag? Om så är fallet borde skolan få svara för sig, kan man tycka. Men det vill inte Agnes Scott, ”det var ett medvetet val jag gjorde att inte nämna skolan vid namn eftersom jag tänkte att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”, säger hon i en debatt på Facebook.

Att hon i intervjun ondgör sig över det waldorfska fotbollsförbudet är i och för sig inte konstigt. Det måste erkännas. Denna antikverade kvarleva från annu dazumal är svår att förstå för de flesta. Likaså kan man känna igen beröringsskräcken till ”världen utanför”, speciellt andra skolor. Detta främlingskap är ett arv från det utanförskap waldorfrörelsen befann sig i framför allt de första decennierna. Att Agnes har svårt att förstå sig på eurytmi delar hon dessutom med många waldorfelever. Och de religiöst laddade verserna i morgonspråk och bordsböner kan ju kännas magstarkt för sekulära hardliners. Men andra av Agnes utsagor är svårare att förstå.

»Vi fick inte ha någon form av elektronik. Vi fick inte ha mobiltelefoner eller mp3-spelare i skolan. Lärarna kallade det ”maskiner” och sa att vi inte fick ha med oss ”musikmaskiner”. När vi åkte på klassresor fick vi inte heller ha med oss läsk eller serietidningar. Man fick aldrig någon förklaring till varför. Generellt så fick man ingen förklaring. Det fanns bara en massa regler och ville man veta varför reglerna fanns kändes det ofta som om lärarna inte visste vad de skulle svara. Ofta sa de att vi skulle få veta det när vi blev äldre.«

Dessutom påstår hon att elevernas egna kunskapsinhämtande inte sågs med blida ögon, liksom bristen på insikt hos lärarna om vad kreativitet innebär i det konstnärliga övandet. Detta är allvarligt, speciellt för en waldorfskola. Likaså verkar den strikta uppdelningen mellan pojkar och flickor lite udda. Sammantaget skulle dessa synpunkter vara värdefulla att ventilera med den berörda skolan. Men det vill inte Agnes Scott.

Hon vill inte nämna namnet på sin skola ”för att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”. Varför går hon då ut i en intervju på nätet? För att hon inte vill kritisera en enskild waldorfskola, hon vill kritisera waldorfpedagogiken som sådan. Annars skulle man tro att hennes skola är ett undantag, inte ett exempel på att hela waldorfsystemet är problematiskt, menar hon. I Facebookdebatten säger hon:

»Jag tror dessutom inte att det är viktigt exakt vilken skola jag gick i, problematiken ligger i Waldorfpedagogiken, den tar sig lite olika uttryck på olika skolor men det är fortfarande inte en viss skola det handlar om utan pedagogiken – Waldorf-strukturen.«

Detta är den traditionella hållningen från VoF och andra waldorfkritiker. De är systemkritiska. Waldorf och framför allt den bakomliggande antroposofin är oacceptabel i deras ögon. Därför gör Agnes i denna intervju gemensam sak med VoFs ständigt pågående kampanj mot den antroposofiska världsåskådningen. Men Agnes Scott nämner också ett annat skäl att hon avstår från att namnge sin skola.

»När jag gick på waldorfskola straffades man ganska hårt om man uttryckte kritik. Jag blev t ex hotad att sparkas ur klassen och waldorf-förespråkare jag stött på blir aggressiva när man uttrycker kritik, använder sig av personangrepp etc. Dessutom vet jag människor som uttryckt kritik mot waldorf och blivit förföljda av någon arg antroposof. Jag vill undvika det om jag kan.«

Detta är en känd hållning från waldorfkritiker. De säger sig bli mobbade av waldorfanhängarna. Man kritiserar waldorf och då någon skyndar till försvar spelar man förorättad och ägnar sig åt självömkan. Det är rätt att kritisera waldorf (även om det gränsar till förtal), men gement och ”orättvist” att få svar på tal från dem man angripit. Ett exempel på detta är waldorfkritikern Alicia Hambergs försvar av Agnes-intervjun på Facebook:

»Man kan ju känna, ibland, att det är orättvist. Att det ska vara på det här viset. Waldorffolk kan påstå vad som helst, och ingen ska ifrågasätta det, minsann (för det kan ingen heller göra trovärdigt!). De få som vågar gå ut och sätta sitt namn på sin kritik, de ska sågas så till den grad att man inte ens kan erkänna att de existerar. Det är faktiskt orättvist.«

Eftersom Agnes Scott inte vill namnge sin skola brister hennes ärende i konkretion och tyngd. Vad har vi för garantier att hennes erfarenheter är som hon säger – speciellt som hennes uttalanden passar VoFs kampanj som hand i handske? Ska vi tro henne på hennes vackra blå ögon? Allvaret i hennes kritik kräver noggrann redovisning för att få tyngd och trovärdighet – en självklarhet i andra sammanhang. Men det får vi inte av Agnes. Och vad värre är – även systemkritiken har hon svårt att belägga. Man frågar sig var hennes kunskaper om waldorfsystemet i stort finns. Att missförhållandena i hennes gamla skola skulle vara typiska för alla waldorfskolor faller på sin egen orimlighet.

En offentlig debatt om waldorf behövs. Saklig kritik skulle hjälpa waldorfrörelsen få perspektiv på sig själv och stävja tendenser till självgodhet och bristande kommunikation med omvärlden. Agnes Scotts erfarenheter är viktiga för en sån debatt men måste självklart ta sin början i den skola hon kritiserar. Annars blir den bara en angelägenhet för de närmast sörjande i VoF.

I den debatt som redan börjat i kommentarsfältet under intervjun är i skrivande stund ungefär hälften av inläggen positiva till waldorf. En tillfällighet?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ En antroposofisk idealbildning drar till sig speciella tankeriktningar och förhållningssätt. Till exempel sådana som att egoism är dåligt, materialism är ännu värre, Rudolf Steiner var ofelbar, klarseende är visserligen intressant men skall misstros, och att om tregreningen genomfördes skulle samhällsproblemen upphöra. Alla inom rörelsen tycker inte så här, naturligtvis – men det är vanliga förhållningssätt i antroposofiska kretsar. Pacifismens idé är också omhuldad, trots att dess utopiska karaktär ställer höga krav på konkretion och trovärdighet. På Facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant fördes nyligen ett typiskt resonemang i saken.

»Kobane. Att bidra med flera soldater, intensivare flygbombning, gör inte situationen bättre, bara mycket värre. Snart finns inte ett hus kvar i Kobane. Vad finns då att erövra? Bara ett hundratal utbrända militära fordon och förvridna kanonrör i ett utbränt ökenlandskap står kvar då operationen är avslutad och alla är döda. Vilken seger skulle detta vara? Jag menar att det är bättre och långt mera verkningsfullt med icke-militärt motstånd. Västvärldens krigföring kommer bara leda till att IS får flera medlemmar.«

Krig är dåligt, alltså bör vi sluta med det. Den krigförande parten skall stoppas med förnuftsresonemang. Brotten mot mänskligheten, halshuggningarna, våldtäkterna och terrorismen kommer att upphöra i och med att fanatikerna i förhandlingar blir övertygade om att de gör fel. För att sätta verklig tyngd bakom orden åberopa vår pacifistiske antroposof den esoteriska traditionen.

»Du glömmer att IS-medlemmarna är människor som du och jag. Islam angrips inifrån som en kräftsvulst av IS. På samma vis angrips den västerländska esoteriska traditionen som blir smittad och perverterad av den militära ideologi som menar att allt handlar om militära lösningar, om destruktion och eldkraft. Detta är också en kräftsvulst.«

Oklart är varför den esoteriska traditionen skulle bli perverterad av militärens krigiska sinnelag bara för att man anser att IS-mördandet måste stoppas med vapenmakt. En övergripande tidlös dimension sammanblandas här med handfast slagfältslogik. Med ett darrande pekfinger undervisas vi.

»Jag är realist, och jag påpekar att det finns vissa andliga lagbundenheter. Ser du inte att den nuvarande strategin förstärker lidandet?«

Vi är visserligen medvetna om att det finns andliga lagbundenheter men ser fortfarande inte vad de har i resonemanget att göra. Att stoppa IS med vapenmakt skulle säkert ”förstärka” lidandet – men då framförallt för IS. Att det skulle innebära ett slut på lidandet hos deras motståndare får inte plats i den ensidiga pacifistiska idealbilden. Hur menar han egentligen?

»Att det yttre inte bara kan bekämpas med yttre och ytliga medel.«

Vid det här laget anar vi vad som komma skall, och mycket riktigt:

»Det som du nu ser manifesterat i världen som ett problem (läs: IS), har det inget att göra med din egen uppfattning? Alltså menar du att detta bara är ett resultat förorsakat av ”de andra” (läs: de mörkhyade muslimernas)?«

IS härjningar är alltså mitt fel. Åtminstone delvis. Och nu kommer ett resonemang som går ut på att IS krigföring är en konsekvens av det första Irakkriget 1991, vilket säkert har en del för sig – även om konklusionen är egendomlig.

»Har inte ditt tänkande en rent repetitiv karaktär baserat på ideologin från 1991 och det dåvarande kriget mot terrorismen?«

Vid det här laget har vår pacifist trasslat in sig i ett kvasifilosofiskt resonemang som börjar bli svårt att följa. Han frågar sig om det inte finns en bättre lösning än att ”alla dessa unga män skall dödas”.

»Är vi så förblindade att vi anammar den offentliga uppfattningen i tron att vi kommit fram till denna hållning genom självständigt tänkande?«

Att bekriga IS kommer bara leda till att de får flera medlemmar, menar han. Detta är hans argument att inte ingripa i kriget. Inte i ifrågasättandet av IS fruktansvärda våldsdåd. Det är en pacifism som stöder förövarna och struntar i offren. En argumentation som hade lett till att Hitler ostört hade kunnat förverkliga det tredje riket. Det är en pacifism som lever på förenklingar. I konsekvens med detta sammanfattar vår pacifist debatten:

»Du vill att vi skall handla, inte tänka.«

Så var det med den saken. Han verkar inte förstå att hans ”lösningar” ger pacifismen dåligt rykte. Av detta behöver man inte nödvändigtvis dra slutsatsen att alla pacifistiska antroposofer saknar verklighetsanknytning. Fast jag måste tillstå att jag ännu inte hört talas om en pacifism som är realistisk. Jo Gandhi, han var det lysande undantaget.

Nu är inte vår pacifistiske antroposof ensam om att vara verklighetsfrämmande. Gudrun Schyman, partiledare för flumpartiet Feministiskt initiativ, menar att orsaken till krig beror på mäns våld mot kvinnor. Hon menar att krig är att betrakta som ”julafton för patriarkala försvarsromantiker”.

»Våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.«

Att vuxna människor på allvar tror att krigförande parter som till exempel IS kan övertygas att lägga ned vapnen genom diplomati, esoterik och ”konfliktlösande arbete” är en gåta. Men man måste konstatera att Gudrun Schymans ”lösning” är mer verklighetsfrämmande än vissa antroposofers pacifism. För hon har makt. Hennes parti var en hårsmån från att komma in i riksdagen senaste valet. Lyckas de nästa gång får vi problem.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Den som är seriöst intresserad av antroposofi kallas antroposof. En självklar benämning kan tyckas, men mindre självklar bland antroposoferna som har ett komplicerat förhållande till begreppet. En del antroposofer har rent definitionsmässiga invändningar och menar att bara en medlem av föreningen Antroposofiska sällskapet kan kallas antroposof. Och de flesta känner sig obekväma med att begreppet ”antroposoferna” ger intryck av ett kollektiv där alla är lika. Man vill i stället framhäva individualiteten, en beteckning som är A och O i antroposofiska sammanhang.

Antroposofisk hemsida

För utomstående måste dessa reservationer kännas märkliga. Här har vi en gruppering som satt tydliga avtryck i samhället med sin egenart – och de ifrågasätter en så självklar benämning. Men så är det. I snart hundra år har begreppet diskuterats internt. Som nyligen i en debatt på Facebook.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall. Jag har varit i många miljöer och ofta tänkt att om det hade varit lika lite likformighet där som inom de antroposofiska sammanhangen hade världen varit mer spännande.«

Det är vanligt att man ser begreppet antroposofer som en ”generalisering”. Som om det gemensamma inte existerade. För naturligtvis finns i antroposofiska sammanhang en samsyn i världsuppfattning, barnuppfostran, pedagogik, medicinska preferenser och estetiska ideal. Och för en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning.

Eurytmi – en sekelgammal konstform

Men uppfattningen inom rörelsen är att var och en är en unik personlighet som inte kan inrangeras i ett kollektiv. Att det inte handlar om ett `antingen eller´ utan ett `både och´ är efter snart ett sekel ännu ingen självklarhet i sammanhangen. Denna inkonsekvens är knappast klädsam för en rörelse som vårdar tankeklarhet som ideal. Men hållningen i citatet ovan är dessvärre vanlig. Man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”.

Och när det talas om den antroposofiska rörelsen är det helt i sin ordning att tala om antroposofer som en gruppering. Då är man stolt att tillhöra ett kollektiv, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” tröttnar man aldrig på att kokett förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, inte en gruppvarelse. Detta tankefel är vanligt.

Goethe

Ett annat utbrett förhållningssätt är reaktionerna på kritik av rörelsen. Inte om den kommer utifrån, då kan den ofta – helt sakligt – avfärdas som okunnig. Reaktionen på internkritik är däremot annorlunda. Här betraktas den med kritiska synpunkter som något av en svikare.

Reaktionen får då lätt moraliska övertoner där synpunkterna uppfattas som otillbörligt klander som måste tillrättavisas. Är du så bra själv kanske, är den underliggande frågan. Det anses övermaga att kritisera, det är inte god ton och visar på dåligt omdöme. Vi gör alla så gott vi kan. Kritisera kan bara den göra som själv är felfri och själsligt utvecklad. Denna hållning kan exemplifieras av ett annat inlägg i ovannämnda facebookdebatt.

»Om inte du och vi andra som intresserar oss för antroposofi kan berätta vad vi själva strävar efter i förhållande till antroposofin, utan ständigt riktar kritiken mot ”de andra” – är det väl inte bra att det blir en hel del skuggboxning utan att man kommer en millimeter vidare? Problemet är att ”de andra” uppfattas som en enhetlig grupp – något ”de andra” inte är.«

Denna syn på internkritik ger en bra förklaring till obenägenheten till förändring inom rörelsen. Man ser inget berättigat i kritiken utan skjuter budbäraren istället som uppfattas ha ”en slags underliggande ton av att `de andra´ borde göra sakerna så mycket bättre utan att den enskilde berättar vad hen själv kan göra bättre”. Den hållningen, som lägger en död hand över berättigad kritik, är också ett klassiskt förhållningssätt inom sekteristiska sammanslutningar som skyr offentlig insyn.

Schiller

Naturligtvis är det alltid ”de andra” som avses då missförhållanden uppdagas. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Saklig kritik är en form av ansvarstagande som borde välkomnas av varje seriös rörelse. I samhället kritiseras missförhållanden, det är en nödvändig förutsättning för förnyelse och utveckling, varför skulle det vara annorlunda i våra sammanhang?

Den starkt konsensuspräglade antroposofiska rörelsen passar inte alla. Debatten visade att de antroposofer som är i behov av större självständighet hellre håller sig utanför sammanhangen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet. Jag har därför aldrig varit en del av den antroposofiska miljön. Jag trivs bättre som en ”outsider”, det ger mej en större grad av frihet.«

Sanningssägarna står utanför rörelsen som denna självutnämnda ”outsider” som pekar på rörelsen som tillbakablickande, ett synsätt som aldrig skulle kunnat ha formulerats av representanter inom rörelsen. Det är tveksamt om man ännu uppnått en sådan självsyn. Och visst har rörelsen konservativa drag.

Hela antroposofin är präglad av ideal från början av förra århundradet. Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Schiller, Rosa Mayreder och andra från den tiden avhandlas ständigt i tidskrifter, föredrag, seminarier och samtal, liksom en rad sedan länge avdöda antroposofers biografier. Ett snart hundraårigt möte, allmänt kallat julmötet är ständigt ”aktuellt” och alla förväntas vara orienterade om alla turer under det mötet. Eurytmin kallas fortfarande för ”en ny konstart” trots att den har hundra år på nacken och inte utvecklats sen Steiners död. Det uppfattas som helt i sin ordning att antroposofin i sin idealbildning stannat i växten och att intresset för vår tid verkar vara minimalt.

Antroposofins budskap 2014 är helt enkelt att det var bättre förr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum antroposofi strävar vidare. Med en ekonomi i nedförsbacke och en redaktör som nu lämnar ”det operativa ansvaret”, ämnar man införa en ”förnyad kollegialitet” genom att en ”projektledare” kommer att ”åta sig ett arbete med renodlad redaktion av text och bild på en ideell basis”.

Är en ”renodlad redaktion” bättre än en vanlig? Och  betyder text och bild på ideell basis ett mer amatörmässigt material? Genom detta ”lättas det nödvändiga ansvaret” och ”ökas rörelsemöjligheten”. Riktigt hur är oklart, liksom innebörden i den avslutande summeringen.

»Det framstår som inte obetydligt att mitt bland dagens åsiktsmaskiner och journalistiska etiketteringar kan en särskild autenticitet göra sig gällande genom en rörelse som den antroposofiska.«

Att den antroposofiska rörelsen har ”en särskild autenticitet” är något läsaren får grubbla över. Annars är det trots den påtagna tagelskjortan ett välmatat nummer. Och jodå, det kommer mer från den antroposofiska språklådan. I en reseskildring får man sig till livs kloka antroposofismer.

»Under vandringen uppstod ärliga samtal som bara skogen kunde avlyssna. Vid sången på kvällen vid lägerelden utkristalliserade sig olika relationskonstellationer ur gruppen.«

Till skillnad från samtal i allmänhet var alltså dessa ärliga. Och det antroposofiska favoritordet konstellationer har här förstärkts med relation så att man inte ska missa poängen.

I en innehållsrik tillbakablick på den berömde Järnaarkitekten Abbi Asmussens livsgärning får vi veta att han hade ett förflutet som målande konstnär med verk som köpts av bl a Nationalmuseum. Och i en välskriven nekrolog över konstnären Karl Schultz-Köln upplyses vi om att han 1943 som tysk soldat (telegrafist) på östfronten i kyla och bombregn gör en ”ateljé” i sitt tält med ett takfönster av en pansarvagns vindruta. Och i sin dagbok på östfronten beklagar han att han inte har tillräcklig tid att fördjupa sig i brevväxlingen mellan Goethe och Schiller. I krigets slutskede deserterade han till de amerikanska linjerna där han i krigsfångenskap ett tag arbetade som jazzgitarrist! En sällsam man som småningom emigrerade till Sverige där han i många år var medarbetare i Antroposofiska bokförlaget.

Randie Remland har också fått några rader med anledning av sin död i november, då vår nyfunna vänskap avbröts. I långa telefonsamtal och mejlkorrespondens diskuterade vi ofta den antroposofiska rörelsens kris som bekymrade henne mycket, mej allt mindre. Men hennes engagemang och allvar var djupt inspirerande och hennes skarpa kritik av slappheten i antroposofiska sammanhang ständigt närvarande. Att ha fått lära känna Karl Schultz-Köln och Randie Remland har varit ett privilegium. De var stora andar.

Rubriken ”Den omvända barndomen” över en artikel om antroposofisk äldrevård väcker förväntningar. Men efterhand vänds de i besvikelse då nästan halva artikeln handlar om – maskrosens växtprocess. Vanligt i antroposofiska sammanhang att med en överpedagogisk nit strössla med analogier för att göra ämnet levande. Maskrosens levnadslopp är alltså likt människans.  

Ålderdomen som den omvända barndomen är ett intressant begrepp, liksom att åldringen ”kan vandra omkring i sitt livs minneslandskap” – men dessa tillstånd förklaras inte. Istället får vi strömlinjeformade abstraktioner som inte säger något konkret. Också typiskt för antroposofisk retorik.

»Den kroppsliga utvecklingen ger individuella förutsättningar i varje människas biografi. Själen präglas mer eller mindre av dessa förutsättningar och för individen och människans andliga kraft kan de vara drivkraft i utvecklingen.«

Här beskrivs ingenting av antroposofisk särart. Förutom begrepp som andligt och själsligt kunde texten vara en beskrivning av ett vanligt äldreboende.

»Tanken på åldrandet som den omvända barndomen kan ge inspiration till en fördjupad syn på livet, men den kan även ge nya insikter och riktlinjer till en förnyelse av senior- och äldreboende, samt nya aspekter på äldrevård, palliativ vård och demensboende.«

Kan ja – men hur? Vad har de åstadkommit konkret? Vad tycker vårdtagarna? Hur förhåller sig denna vårdform till andra? Det berättar inte artikelförfattaren. Allt vi får är intetsägande förmodanden och floskler.

I en text om mysteriedramerna omnämns de entusiastiskt som ett ”oumbärligt inslag i antroposofin”. Författaren Colin Wilson som i sin bok om Rudolf Steiner är välvillig till antroposofin, betraktar mysteriedramerna som urtråkiga. Här hade Steiner chansen att levandegöra antroposofin, säger han, men istället är texterna ”torra som franskbröd”. Och den som har sett inledningsscenerna med skådespelare som står uppställda på rad och pratar med varandra förstår honom. Dialogen är stel och skådespeleriet under all kritik. Ändå talas det alltid panegyriskt om dessa blodfattiga teaterföreställningar.

I verksamhetsberättelsen där förra året summeras har Antroposofiska sällskapets ordförande Dick Tibbling upptäckt att det finns en allmän tendens av ”en fragmentering av det antroposofiska arbetet”. Därför har en grupp medlemmar klurat på varför. Men de har inte kommit på några svar (vad trodde ni), bara de vanliga frågorna vi hört upprepas i decennier:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom den ”Fria Högskolan för Antroposofi”? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Hur förhållandet mellan en förenings olika enheter fungerar brukar normalt inte vara något problem. Men den antroposofiska rörelsen har efter mer än hundra år ännu inte kommit till klarhet i frågan.

Allt är med andra ord som vanligt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist