Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

Jag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

Hellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur munnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”Jag var inne i en bokhandel i Basel nyligen. Där fann jag ett program om senaste nytt: en negerroman. Negrerna kommer på det hela taget in i Europas civilisation just nu. Negerdanser visas på scen överallt, och det skuttas negerdanser i danslokalerna. Och så har vi denna negerroman. Den är urtrist, gräsligt dålig, men folk slukar den. Jag är för min del övertygad om att om vi skulle få flera i samma stil och om vi skulle rekommendera nygravida kvinnor att läsa dem, då behöver det inte ens komma några negrer till Europa för att skapa mulatter; enbart genom att läsa sådana romaner skulle det födas en hel rad barn som skulle vara alldeles gråa och ha mulatthår, de skulle få ett mulattliknande ansikte.”

Ovanstående passus uttalades av Rudolf Steiner i ett av de föredrag han höll för arbetarna vid det första Goetheanum-bygget 1922.  Medarbetarna i det lilla Järna-förlaget Telleby Bokförlag, som 1990 stod i begrepp att  publicera texten på svenska i en bok, blev överraskade och betänksamma. Texten skulle ingå i en serie utgåvor betitlad Arbetarföredragen, där första delen redan var utgiven. För flera av oss var texten chockerande. Hade han verkligen sagt så? Research visade att den åsyftade bokens undertitel faktiskt var En negerroman, vilket mildrade intrycket något, liksom att begreppet neger då naturligtvis var helt okontroversiellt och saknade den laddning det har idag.  Men det övriga? Hur skulle vi förhålla oss?

Texten hade i många år funnits på tyska i Gesamtausgabe – och uppenbarligen inte uppfattats som problematisk där, trots att första publicering skett så sent som 1983. Hur man där resonerat visste vi inte – kanske såg man att uppgiften låg i att dokumentera all kvarlåtenskap oavsett innehåll.  För framtida forskning. Vår uppgift var en annan. Vi ville ge ut denna samling föredrag för att de gav en bred orientering inom många antroposofiska ämnesområden på ett för Steiner ovanligt lättillgängligt språk.

Hur man resonerat i Schweiz var en sak, vi hade att ta ställning till den svenska marknaden. Att ge ut boken är samma sak som att förlaget säger: det här står vi bakom – vilket, om vi behöll textavsnittet, samtidigt skulle betyda att vi var rasister. Efter flera möten blev vi överens att vi inte kunde publicera textavsnittet med den betydelse det med tiden kommit att få. Skulle vi då avstå från att ge ut boken? Man redigerar ju inte Steiner hade vi fått lära oss. Det han sagt är ristat i sten. Samtidigt beror det ju på vad man menar med redigering. Ett konkurrerande litet förlag hade just givit ut en samling Steinertexter på temat döden. Det om något var ju en redigering – man hade helt enkelt lyft ut texter ur ett sammanhang och infogat dem in i en tematik förlaget skapat. Men detta uppfattades inte som kontroversiellt.

Dessutom hade avsnittet inget esoteriskt värde och gjorde i övrigt varken till eller från sakligt sett. Så OK, om vi lyfter ut textavsnittet, sa vi oss – borde vi då inte i ett förord tala om att vi lyft ut detsamma? Här talade vår stränga antroposofiska moral. Sanningen framför allt! Men det föll på sin egen orimlighet. Om vi talat om att vi lyft ut ett avsnitt vill läsaren veta varför, och oavsett om vi skulle beskriva olämpligheten med egna ord eller till och med publicera textavsnittet in extenso, skulle vår ursprungsintention totalt förfelas. Dessutom skulle vi ha väckt den björn som sover – på flera sätt.

Auktoriteter inom rörelsen kontaktades. De tillstyrkte strykning, eftersom en publicering inte bara skulle skada antroposofin i landet – utan även Rudolf Steiner personligen, som man sa. Så vi publicerade boken med en neutral formulering i förordet att utgåvan redigerats något.

Trots detta kom snart rykten i svang efter publiceringen. Pietister var upprörda över att vi skulle ha ”censurerat”, ”förskönat” eller ”gömt undan” en viktig text. Några menade till och med att textavsnittet var oproblematiskt, en brist på omdöme som gjorde att vi på förlaget ändå tog lätt på kritiken eftersom vi var övertygade att Steiner själv hade varit den förste att förorda strykning. Att tro något annat vore en skymf mot hans minne. Hans avsikt var aldrig att företräda rasistiska åsikter – tvärtom, hela hans livsgärning genomsyrades av ett långt drivet jämlikhetsideal. Ingen människa är förmer än någon annan.

Därför är ”mulattcitatet” gåtfullt. Rudolf Steiner var en extraordinär personlighet – men också en människa med fel och brister. Kanske lät han sig ibland dras med i den allmänna tidsandans fördomsfulla uppfattningar. För det är ju så det ser ut i detta fall. Detta förtar dock inte hans storhet. Hans uttalanden om ”raser” spelar trots allt en marginell roll i det mäktiga projekt han kallade antroposofi. Därför är den steineristiska hållning orimlig som säger att det Steiner sagt är kungsord som alltid kommer att äga samma giltighet som då de uttalades. Det är en hållning som binder antroposofin i tiden. Det Steiner sa då bar han det fulla ansvaret för – men nu kommer det an på hur vi handskas med detta. Det är vi som bär ansvaret för vår tid. Det är våra omdömen som avgör hur antroposofin skall leva vidare.

Så anklagelser mot antroposofin som rasistisk framstår trots allt som både överdriven och perifer. Att det inte är det antroposofin handlar om visar om inte annat antroposofernas yrvakenhet i ämnet. Det är ju inte frågan om raser som gör folk intresserade av antroposofi. Eller som givit antroposofin dess ställning i samhällslivet.

Järna har sedan decennier kommit att bli ohjälpligt associerat med antroposoferna. Och det har haft sina konsekvenser. På 70-talet gick rykten om att antroposoferna klädde sig konstigt – företrädesvis i ylle. Och deras världsåskådning uppfattades som främmande för denna medelsvenska småstadsmentalitet. Det sas bland annat att man höll kor på Norrtuna, ett hyreshusområde i trakten, att antroposoferna skulle ”ta över Järna” och att många av dem var socialbidragstagare.

Idag är antroposofernas rykte betydligt bättre. Många i lokalbefolkningen arbetar i antroposofiska verksamheter – som man vid det här laget förstår inbringar många skattekronor till kommunen. Den lilla orten har trätt ut ur anonymiteten och blivit riksbekant och de berömda artisterna som uppträder på kulturhuset ger glans åt kommunen.

Men kanske var det speciellt en händelse som vände avogheten mot antroposoferna, nämligen då Hare Krishna etablerade sig på Almvik i närheten. Plötsligt var deras sariklädda företrädare ett vanligt inslag utanför ICA på Storgatan – med snaggade huvuden med hårslinga där bak, sjungande och trummande och säljande små saker. Och lokalbefolkningen glodde. Här var ett gäng som kändes ännu konstigare än antroposoferna. Snacka om annorlunda kläder! Och de ramsor och annat i avsikt att värva själar – antroposoferna missionerade åtminstone inte.

Från antroposofisk sida var analysen klar. Dessa människor levde helt i enlighet med den indiska kulturepoken, som var världens medelpunkt för väldigt länge sedan. Respekt för den – men att verka i enlighet med den idag? Knappast intressant för en antroposof i alla fall, även om ett visst släktskap i anden förelåg. Däremot fanns ett visst intresse från Hare Krishnas sida gentemot den antroposofiska kolonin i Ytterjärna. Man ville ha – och fick – instruktioner i hur man kunde odla biodynamiskt och man samtalade gärna med antroposofer kring andlighet i allmänhet.

Men det var ju skillnad i synsätt på väsentliga frontavsnitt. Detta blev särskilt tydligt då jag kom i samtal med en tongivande företrädare på besök i affären på Rudolf Steinerseminariet. Det kändes som det gick att vara uppriktig, så jag frågade varför de valt att uppträda så avvikande från svensk tradition – vad var tanken bakom? Och varför bröt man med sina föräldrar, släkt och vänner då man gick in i rörelsen?

Han menade att det var en pedagogisk idé att bryta med sitt förflutna – ett starkt ställningstagande inför sig själv och andra att man verkligen menade allvar med att börja ett nytt liv. För rörelsen var det också viktigt att tillföras ett så kompromisslöst engagemang.

Detta var klara papper. Men som antroposof med en stark intention att medverka i samhället genom institutioner inom skola vård och omsorg framstod Hare Krishnas hållning som utpräglat anti establishment. Genom att uppträda som en relik från tusentals år tillbaka i kläder, uppträdande och religiös tradition visar ni ju att ni inte bryr er ett dugg om den svenska folksjälen, sa jag. Man kunde till och med uppfatta det som att ni i er framtoning är ointresserade, ja till och med föraktar den.

Han noterade att jag hade en poäng där. Det hade han inte tänkt på. Men då skulle jag vilja kontra med något vi många gånger frågat oss, sa han: Varför skapar antroposoferna en myshörna i maya? (Maya är ett gammalt indiskt begrepp för föreställningen om den synliga verkligheten som den stora illusionen som skymmer den verkliga världen, d v s den andliga världen. Föreställningen om maya delades även av Steiner.)

Jag blev svarslös. Varför lägger vi antroposofer så stor vikt vid skönhet genom att bygga vackra hus, göra mys-pys i waldorflekskolor, idka eurytmi, konst och liknande? Allt är ju ändå en illusion. Detta funderade jag länge över.

Senare blev det alltmer tydligt. Hare Krishna godkänner inte jordtillvaron – den är ett misstag och uppgiften är att inse detta och göra allt för att återvända till den andliga världen. Så ungefär formulerade företrädaren för Hare Krishna-folket det i vårt samtal. Det är då följdriktigt att man inte lägger någon möda att skapa kultur.

Antroposoferna ser inte jordelivet som ett misstag – utan som en nödvändig väg för världsutvecklingen.