Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I många år kunde svensk invandringspolitik inte ifrågasättas. Inte ens diskuteras. Det sågs som närmast omoraliskt. Den människa som gjorde det togs inte på allvar utan diskvalificerade sig själv. Och detta gällde i hög grad journalister som riskerade sina jobb om de gjorde det. Detta säregna uttryck för den politiskt korrekta perverteringen av det offentliga samtalet fick ett eget namn – åsiktskorridor.  Under åtminstone 15 år pågick detta hysch-hysch tills det hösten 2015 visade sig ohållbart med världens mest generösa invandring och regeringen slog till bromsarna. I ett slag blev invandringsfrågan det alla talade om. Nu var det tillåtet.

Den gränslösa invandringens konsekvens.

Och då visade sig också att en del journalister haft dåligt samvete. ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skrev Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta pågick under flera år. I början på förra året – ett halvår innan regeringens kovändning – ångrade hon sig.

Och hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som redan ett år innan vågade utmana PK-maffian: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Naturligtvis var det beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom yppandeförbudet. De som ville diskutera denna viktiga samhällsfråga blev hånade och tagna för att gå Sverigedemokraternas ärende. Inte bara diskvalificerade utan också demoniserade. Så kan det gå till i Sverige då den politiskt korrekta moralpaniken slår till. Marteus beskriver tekniken:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfaldigt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Och visst var det så, vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick. Svenska folket fick ingen insyn.

Tankefiguren bakom var: man kan inte avvisa nödlidande – och Sverige har massor av plats. Varje propå om att diskutera denna viktiga samhällsfråga avvisades därför eftersom den betraktades som ett icke-problem. Eller som en god vän uttryckte det – varje diskussion avser att begränsa invandringen. Därför ska vi tiga. För vi har plats, vi har viljan att härbärgera de nödlidande. Detta var uppfattningen hos det politiska etablissemanget och media – stödda av en bred opinion.

En häpnadsväckande ansvarslöshet. Om man inte talar om det försvinner problemet, var inställningen. Situationen upplevdes uppenbarligen som övermäktigt, man behövde tid för eftertanke. Det viktiga offentliga samtalet avvisades.

Men till slut förändrades det hela drastiskt då regeringen hösten 2015 begränsade invandringen radikalt och de politiskt korrekta var tvungna inse att deras svärmiska föreställningar om en obegränsad invandring varit en orealistisk önskedröm. Något som framförallt drabbade MP, det mest PK-sinnade partiet, med en minister som kom att gråta offentligt när insikten drabbade henne. Det seriösa människor vetat i åratal blev nu en svidande insikt även för de styrande.

Redan åtskilliga år tidigare hade den grävande journalisten Janne Josefsson kommenterat medias skuld i mörkandet.

»Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.«

Det offentliga samtalet kring invandringsfrågan pausades av den styrande PK-eliten under många år. De var inte mogna att ta upp frågan, därför skulle ingen annan göra det heller. En totalitär inställning ovärdig en demokrati. Idag är det tydligt att agerandet var klandervärt. Lärdomen vi kan dra är att politisk korrekthet inte är att lita på.

I nästa krönika ska vi ta upp de politiskt korrektas problematiska förhållande till integration och det multikulturella samhället.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skriver Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti. Sent omsider börjar nu enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal. Och politiker har inte sagt flasklock – undantagandes SD – förrän Reinfeldts vädjan häromdagen till svenska folket om solidaritet inför den ökande invandringen.

Anna Dahlbergs fråga är självklar: Hur ser planeringen ut för denna omfattande invandring? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år framöver – 80 000 har nämnts för nästa år – krävs en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknar motstycke i historien – berör oss alla. Ändå får vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skriver redan för två år sedan, den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det är förvånande hur oskickligt makten hittills skött invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten har man mörkat det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – har spelat med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt har ärendet tystats ned och skambelagts. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta har stigmatiserats och deras heder ifrågasatts.

Kritik av invandringspolitiken uppfattas som kritik av invandrarna, vilket per automatik ses som främlingsfientlighet och rasism.

Argumentationen har varit undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan har det inte varit tal om, ämnet är tabubelagt.

Detta kan knappast kallas åsiktsfrihet. Och tillåts inte fri åsiktsbildning och debatt i en viktig samhällsangelägenhet är demokratin hotad.

Det krävs ingen Einstein för att räkna ut att SD:s inträde i riksdagen i mycket är ett resultat av denna mörkläggning som uppfattas som ett svek av många. Men istället för att diskutera detta skuldbeläggs all kritik av den förda invandringspolitiken. Som om kvoterna är heliga och inte kan ifrågasättas (ordet ”massinvandring” är t ex bannlyst), som om det inte existerade en integrationsproblematik. Och den nödvändiga diskussionen i ämnet omöjliggörs.

Ett uttryck för detta är den värderelativism som godkänner det mesta bara det kommer utifrån. Som DN-skribenten Lena Andersson uttrycker det:

»Anhängarna dekonstruerar (påvisar ofullkomligheter) allt på hemmaplan men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastkirurgin, heteronormativiteten, underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade västerländska normer.«

I statsmaktens informella överenskommelse med media ingår också att kriminellas invandrarbakgrund ska mörkas. Redan år 2000 skrev AB:s Yrsa Stenius om en oskriven pressetisk regel: ”När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till”. Den höga andelen utlänningar i brottsstatistiken skulle öka främlingsfientligheten om allmänheten visste, menade man. Media döljer därför uppgifterna som vore de statshemligheter. Varför upplysa om brottslingen är invandrare, är den retoriska frågan. Svaret är självklart: varför förtiga? Det är en lika viktig upplysning som ålder, kön och yrke. Och det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Inte minst i efterlysningar. Nyligen fick polisen i en norrländsk ort sina fiskar varma då de efterlyste två brottslingar, en med ”ett zigenskt” och en med ”ett baltiskt” utseende. Med ens fick de kritik för att de talat om ”stereotyper”. De hade brutit mot den svenska dogmen att alla är lika oavsett ursprung. Samtidigt förstår var och en att dessa särtecken var en väsentlig hjälp i sökandet. Att inte lämna dessa uppgifter skulle försvåra utredningen.

Frågan är om inte mörkandet av brottslingens ursprungsland är kontraproduktivt. Folk är inte dumma, de kan räkna ut saker. För statistik som visar att cirka hälften av landets fångar har invandrarbakgrund talar sitt tydliga språk. Att man döljer detta föder bara ryktesspridning och konspirationsteorier. Som i slutändan gynnar SD.

Istället skulle detta faktum debatteras öppet som allt annat som är problematiskt i landet. Vi är ju en demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. We are in this together. Eller? Experter kunde ge förklaringar så att vi förstår och blir delaktiga i en gemensam angelägenhet. Istället behandlas vi som barn som ska skyddas från verkligheten.

Landet har på några decennier påtagligt förändrats. Idag är runt 20 procent av befolkningen utrikes född eller inrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Inget fel i det, men med detta följer en rad konsekvenser som vi alla är berörda av.

Svenska folket borde få vara med i omdömesbildningen kring invandring och integration. Det är en för komplicerad fråga att avgöras enbart av politiker. Låt oss hoppas att Reinfeldts solidaritetsvädjande om att ”öppna våra hjärtan för flyktingarna” är en senkommen insikt om att häva hemligstämpeln på invandringspolitiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist