Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det yttersta ansvaret för den svenska flyktingkatastrofen ligger hos regeringen. Det är i första hand den som är ansvarig för en flyktingpolitik som åstadkommit ett skuggsamhälle med illegal invandring,  hedersproblematik, förortskriminalitet, hög arbetslöshet bland invandrare och så vidare.

Men regeringen har inte agerat i ett vacuum. Även om många varit kritiska till deras invandringspolitik (som länge tystades ner) var troligtvis en majoritet av svenskarna positiva till invandringen – också när den nått de absurda höjder som ledde till att slussarna stängdes hösten 2015. Hur tänkte de? Hur i all världen kunde de se positivt på denna extrema situation? I diskussioner med mina antroposofiska vänner, där många varit positiva till massinvandringen, har synsätten blivit tydliga för mig. Som här i en facebookdiskussion.

»Vi har ett historiskt ansvar att hjälpa de människor som kommer hit och har flytt. De har gått igenom oerhörd strapatser för att komma hit och deras upplevelser är starka. En afgansk elev som jag hade kunde inte ens se vatten på film, utan att må illa på grund av de händelser som utspelats i hans liv. Jag tycker det var positivt att det fanns en våg av empati i Sverige och en våg av att vilja hjälpa. (…) De människor som är här, de människorna ska inte lida för att det historiskt tagits fel beslut eller att andra länder inte kan ha den generositeten gentemot flyktingar, utan flyktingarna ska vi ta hand om.«

Förespråkarna för en restriktiv flyktingpolitik ser naturligvis tragiken i flyktingarnas situation, men för de som är för massinvandring går flyktingarnas nöd före alla eventuella hänsynstagande till landets begränsade förmåga att ta emot sådana människomassor. Här finns inget intresse för konsekvenserna, ett tydligt exempel på den banala godhet Ann Heberlein myntat i sin bok med samma namn. Man vill bara visa välvilja utan tanke på följderna.

»Jag anser att oberoende av vilka misstag Sverige och dess politiker gjorde/gjort vad gäller flyktingkrisen går de misstagen att rätta till av civilsamhället – om civilsamhället och människor som du och jag hjälper till. Det finns inget ”vi” och ”dom” i den här frågan, för flyktingarna befinner sig redan här. Det är de immigranter vi tagit emot – ofta unga, förvirrade och ambitiösa.«

Denna formulering antyder att jag är hjärtlös samtidigt som jag tillrättavisas – gnäll inte, hjälp till istället. Det är lätt att vara efterklok är tematiken i diskussionen – inga sakskäl om hur integrationen skall fungera, istället moraliserar man och visar indignation över att invandringen ifrågasätts. Man anser att kritikerna borde skämmas.

»Det är alltid lätt att se följderna efteråt och tala om vad som gick fel – och många gör det. Men de som tror sig ha en övergripande lösning och analys är sällan de som ”hjälper till”. Det finns oerhört många svenskar som inte ”syns” och som gör allt som står i deras makt att få integrationen att gå så bra som möjligt. Jag blir bara matt av människor som pekar ut felaktigheterna och inte konkret gör något. Jag har mött dem ofta. Men det hjälper inte att ta avstånd och kritisera. Ubuntu (en människa är en människa bara genom en annan människa) behövs.«

De som haft fel vill inte få detta påpekat, vilket är en bitter kalk att dricka för dem som hela tiden varnat för dessa problem, för alla de som protesterade mot massinvandringen men antingen blev tystade eller hånade. Vi var många som sa till FÖRE utan att man lyssnade, och när vi nu hamnat i det vi förutsade förväntas vi stillatigande ”hjälpa till”, en fräckhet som de banalt goda inte verkar förstå. Istället koketterar man med sina vällovliga föresatser, man har ett godhetsalibi som övertrumfar alla efterräkningar. Att inse att ens föreställningar varit helt orealistiska är det inte tal om, än mindre att be om förlåt.

Och det är klart att det finns ett ”vi” och ”dom” – hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är mottagarna och de har bett att få komma hit. Det är ingen jämställd situation. Vi står för värdskapet, de är gästerna. När de efter några år har lärt sig sederna i vårt land kan de bli svenska medborgare. Först då står de på jämställd fot med oss. Det är inte som mina vänner anser att en invandrare blir svensk så fort vederbörande träder över gränsen, som jämbördig världsmedborgare.

Det är som om invandringsförespråkarna ännu inte förstått konsekvenserna av massinvandringen. Som om de inte fattat att hedersproblematiken, förortskriminaliteten, gruppvåldtäkterna och islamghettona är ett kvitto på deras multikulturella utopi. Som om de inte ser vad som faktiskt föregår i verkligheten och som om motståndarna till massinvandringen skulle vara känslokalla cyniker och extremnationalister som inte bryr sig om tragiken i flyktingvågen.

Det är en debatt på dagisnivå. De som hela tiden förordat en strikt invandringspolitik upplever naturligtvis tragiken hos de flyende som alla andra, men såg från början att en massinvandring bara skulle leda till nya problem, vilket visade sig vara rätt.

Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för invandringspolitiken men utan ett exceptionellt folkligt stöd hade de knappast genomfört en massinvandring som saknar motstycke historiskt. Förutsättningarna för denna ohämmade invandring var en naiv längtan hos många människor att få visa godhet, att ge sig hän åt en praktisk människokärlek, att känna sig stå på den rätta sidan och kunna anklaga dem som manade till besinning att de hade fel.

I denna extatiska självberusning kunde de inte drömma om att deras goda föresatser skulle få destruktiva följder – och många förstår det fortfarande inte. Icke desto mindre har deras naivitet förändrat Sverige för all framtid.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I decennier har kulturdebatten i vårt land varit lamslagen av politisk korrekthet, präglat av den ”banala godheten” som Ann Heberlein kallar den. Den banala godheten kännetecknas av den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Några exempel: Man vill inte tala om problemen med invandring för att det skulle leda till främlingsfientlighet. Man vill inte debattera hedersförtryck för att det skulle ”stigmatisera” förorterna, man vill inte erkänna att muslimska kulturyttringar är ett problem utan hävdar att denna kultur är lika bra som vår.

Man vill inte ta fram statistik på invandrades kriminalitet för att det riskerar att frammana främlingsfientlighet, avslag på asylansökan leder inte till utvisning utan tvärtom till diverse välfärdsförmåner vilket gör att tiotusentals väljer att gå under jorden och stanna i landet för polisen har inte möjlighet att spåra illegala invandrare, och sociala myndigheter har ingen skyldighet att anmäla till polisen. Ett typexempel är ”ockupationen” av illegala invandrare på Medborgarplatsen där besökande politiker visar tveksamhet inför den egna lagstiftningen (!).

Vi har fått ett polariserat samtalsklimat där orealistiska intentioner ställs mot krav på sanning där två läger bekämpar varandra. Grunden till konflikten är en ansvarslös invandringspolitik där man på kort tid tagit emot extrema mängder av invandrare som resulterat i stora integrationsproblem. Kritiker av denna migrationspolitik har avfärdats som främlingsfientliga, rasister och islamofober. Hederlig diskussion är sällsynt, det vanliga är olika former av smutskastning och misstänkliggöranden mellan lägren.

Få har diskuterat detta låsta läge tills Johan Söderberg skrev en kulturartikel i SvD där han sätter fingret på problemet.

»[Det är] en klyfta mellan de intellektuella och allmänheten. För att förstå varför denna klyfta har uppstått räcker det inte med att peka finger åt de andra, åt ”populisterna”. Förståelse kräver ett mått av självrannsakan. Frågan som behöver ställas är om de intellektuella själva är en bidragande orsak till den tilltagande anti-intellektualismen.«

Den verbala pajkastning vi länge bevittnat är ovärdig ett kultiverat samtalsklimat. Orsaken är ett etablissemang som inte kan erkänna det problematiska med denna oansvariga invandringspolitik utan istället skuldbelägger kritikerna – framför allt SD. Borde de inte veta bättre?

»De som kallar sig intellektuella måste prövas efter en högre måttstock. Om de intellektuella förskjuter idealet om det goda samtalet, då förskjuter de också grundvalen för att åtnjuta allmänhetens förtroende såsom intellektuella.«

Johan Söderbergs poäng är att om de egna ståndpunkterna modereras med självkritikens hjälp finns möjligheten att motparten kommer att svara med att moderera sina. Åsiktskorridoren utvidgas till att rymma även motståndarlägrets ståndpunkter. En from förhoppning som kan verka utopiskt med så starka lidelser på båda sidor.

För ”de intellektuella” (i begreppet innefattas  även rimligtvis politiker och media) är ansvariga för genomdrivandet av en extrem invandringspolitik utan den breda folkliga förankring som en så omfattande ordning borde ha krävt, vilket skapat en svårläkt bitterhet hos de överkörda. Det såret kommer ta lång tid att läka. Men i den bästa av världar är hans önskan ändå eftersträvansvärd:

»Det goda samtalet är det samtal där det bästa argumentet, inte grupptillhörigheten, får fälla avgörandet i en sakfråga. Det första steget mot att hitta tillbaka till detta ideal måste tas av de intellektuella.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det svenska åsiktsmonopolet har den senaste tiden börjat ifrågasättas av flera namnkunniga personer. Det handlar om en kritisk granskning av synsätt och värderingsmönster som betraktats som odiskutabla i åratal. I och med omsvängningen hösten 2015 kunde man till exempel för första gången mer allmänt börja diskutera invandring och integration utan att bli svartmålad. Men även andra idémönster har nu börjat ifrågasättas som multikulti- och mångfalsbegreppen. Ann Heberlein har gjort en intervju med professorn Göran Adamsson på sin You tube-sida om just detta.

Ann Heberlein

Vänsterintellektuellas vurm för arbetarklassen är villkorad, menar Göran. Den ska rösta som man förväntar sig. Vänsterns idealisering är kopplad till föreställningar om vad arbetarklassen borde vara. Romantiseringen av denna folkgrupp upphör då den till exempel röstar på Trump, då betraktas den som white trash och blir utsatt för svidande förolämpningar från vänsterhåll. Arbetarklassen har svikit de vänsterintellektuellas idealisering av den.

Ann Heberlein, som själv har arbetarklassbakgrund, har aldrig idealiserat arbetarklassen. Då SD kom in i riksdagen skrev hon en artikel där hon framhöll att ”detta är arbetarklassens män som skiter i genusperspektiv, det är andra saker som intresserar dem”. Ingen tidning tog in artikeln, man får inte kritisera arbetarklassen, trots att hon hade faktaunderlag för sin text. I sitt samtal med Göran Adamsson konstaterar båda att stora delar av arbetarklassen har borgerliga värderingar och då är de inte längre användbara för de vänsterintellektuella.

Användbart är däremot multikulti. Vi har medkänsla för migranter från länder långtifrån som kommer från svåra omständigheter. Men de vänsterintellektuella går ett steg längre – deras kultur är bättre än vår, menar de. De idealiserar det okända, romantiserar det man inte har kunskap om. Det är en exotifiering som bygger på en längtan efter det som upplevs som autentiskt, äkta. För man upplever den egna gruppen, det vill säga Sverige, som mindre äkta, mindre genuin.

Göran Adamsson

Utländska kulturer blir därför en sorts maskot att rikta sin kravlösa välvillighet mot. I denna känsla ligger ett självhat där man piskar sig själv och de egna till raseri. Den egna klasstillhörigheten hånas, andra kulturer hyllas. Det är chict att dissa den egna kulturen på en middag med vänner, och man får medhåll då man säger något förklenande om den egna klassen. Det väcker inga invändningar eftersom det är politiskt korrekt.

Detta är uttryck för en sorts masochistisk nationalism, ett begrepp Göran Adamsson använt som titel på en bok som just kommit ut.

Multikulti är en hel industri, mångfaldskonsulenter är big business i USA. Vi ska ”medvetandegöras” och man förklarar icke-godkända åsikter som att man inte ”nått ut”, för om man gjort det hade folk haft ”rätt” åsikter. ”Vi får ta på oss det”, säger man beskäftigt, som om man sitter inne med den enda sanna hållningen. Men det är i själva verket en totalitär inställning.

Mångfaldsbegreppet är det som gäller i Sverige, alla sjunger dess lov, ingen diskuterar eller problematiserar det. Man förutsätter att det är en självklarhet, men frågar man folk vad det är, vet de inte. Vi får aldrig argument varför mångkultur och mångfald är bra, menar Göran. Mona Sahlin var en förgrundsgestalt i denna socialdemokratiska hållning där man talar om dessa begrepp i en positiv anda, aldrig ifrågasättande.

Det har varit en politiskt användbar klyscha som inte mött motstånd någonstans.

Denna text är ett sammandrag av intervjun som kan ses här.

                                                                                                             Johannes Ljungquist