Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det problematiska med massinvandringen i Sverige påtalades tidigt av en växande opinion som  ville diskutera vad detta skulle innebära för nationen och vilka konsekvenserna skulle bli. Men det var en problematisering som avfärdades av politiker och media  som ”främlingsfientlig” och ”rasistisk”. Detta trots stora svårigheter att ordna förläggningar och att man inte kunde redovisa en plan för integrationen.

En som intresserat sig för massinvandringens fenomenologi är den engelske författaren och chefredaktören Douglas Murray som i sin bok The Strange Death of Europe visar på mer övergripande perspektiv som aldrig förekommit i den svenska debatten.

Och han skräder inte orden. Som bokens titel antyder menar han att den civilisation vi känner som Europa håller på att begå självmord och att vi länge bevittnat ett märkligt fenomen som med få undantag gäller alla länder inom denna gemenskap: den styrande eliten agerar mot folkets vilja. Det är eliten som genomdrivit massimmigrationen trots kraftfulla protester, för som Fredrik Reinfeldt sa – bara barbari kommer från det egna folket medan de goda inflytandena kommer utifrån.

Olyckligtvis har denna miljoninvasion skett samtidigt som Europa förlorat självförtroende, traditioner och själva identiteten, menar Murray. Möjligen hade någon sorts lösning kunnat uppnås vid en bred offentlig diskussion men detta har begränsats till ett minimum. Den politiska eliten och media har nämligen trott att vem som helst i världen kan flytta till Europa och bli europé, bara sådär, utan märkbara konsekvenser. Fast alla vet att det är svårt att tänka sig det omvända – att vi själva snabbt skulle kunna bli kineser, somalier eller syrier bara vi flyttade dit.

Man har inte förstått att den egna identiteten och avhängigheten till  ursprung, kultur och traditioner präglar oss för resten av livet. Normal invandring påverkar knappast ett land, medan de mängder vi bevittnat de senaste åren kommer att förändra Europa radikalt, helt enkelt för att människor med utomeuropeiska värderingar kommer att prägla samhällsklimatet. Som Douglas Murray formulerar det:

»Världen har kommit till Europa precis då Europa har tappat förmågan att uppfatta sin egenart. Och då inflödet av miljoner människor från andra kulturer till ett kulturområde med stark identitet kanske skulle ha gått, fungerar det inte med detta miljoninflöde till en skuldmedveten, utsliten och döende kultur.«

Oron inför det växande invandringsflödet till Sverige bemöttes i början med beskäftiga pekpinnar, exempelvis då Ingrid Lomfors från Levande historia sa att immigration till Sverige är inget nytt, vi är alla  egentligen invandrare, och i alla händelser finns det inget man kan kalla ”svensk kultur”. Även om denna massinvandring skedde inför ögonen på allmänheten menade de styrande att detta inte var ett nytt fenomen och att det inte var ett problem utan en ”möjlighet för landet”.

Man kan fundera över myndigheters och medias envetetna ignorerande av det folkliga motståndet mot massinvandringen. I rädslan för främlingsfientlighet och islamofobi har man betonat det positiva i multikulturalism och mångfald. För att förstärka detta har man talat illa om Sverige. Vi har ingen kultur som Mona Sahlin sa, det är bara andra länder som har det.

Detta häpnadsväckande uttalande visar på en svensk självbild som är brutal: vi skäms för vårt land och ser därför multikulturalismen som en räddning. Detta bottnar i en bristande självsyn eftersom vi inte kan uppfatta den svenska särarten, ett ointresse som fött mindervärdeskomplex som i sin tur söker kompensation i inflytande från andra länder med en tydligare identitet.

Jag tror detta är förklaringen till det svenska självhatet som vi ser så många exempel på i media. ”Svenskhet” och ”svenska värderingar” betraktas som verklighetsfrämmande illusioner, medan utomeuropeiska kulturer respekteras oavsett problematiska sidor uppenbara för vem som helst.

»Så européer är skyldiga för vad som händer med dem, nekas legitima möjligheter att göra invändningar, flertalet synpunkter anses inte bara farliga utan marginella. Av alla länder i Europa som deltar i detta experiment är Sverige ett av de mest intressanta, inte minst för att ha den mest strikt tillämpade politiska och mediala konsensusen i något av de europeiska länderna.«

I vårt land uppfattas begreppet multikulturalism som ett samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. Det har inte reflekterats över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap (Rojas SvD 13/1-16).

För konflikter har det ju blivit. Redan 2010 sa Angela Merkel ”att bygga ett multikulturellt samhälle och leva sida vid sida och uppskatta varandra har misslyckats, fullständigt misslyckats”. Englands premiärminister David Cameron yttrade snart samma mening, liksom Australiens och Spaniens premiärministrar. Frankrikes Nicolas Sarkozy sa:

»Sanningen är att i våra demokratier har vi blivit alltför upptagna av identiteten hos dem som anlände och inte tillräckligt intresserade av identiteten hos det land som välkomnade dem.«

Fortfarande uppfattar svenskar mångkulturalism som synonymt med pluralism, etnisk mångfald, och att man inte har något emot att människor med olika bakgrund flyttar till vårt land. Man har ännu inte förstått konsekvensen: parallella samhällen och kolliderande värdesystem som i dag tydligt manifesteras i oroligheterna i många av våra förorter. Redan den politiska filosofen Samuel Huntington sa ”multikulturalism är i grunden en anti-europeisk civilisation. Det är en anti-västlig ideologi”.

I en följande krönika ska vi vidareutveckla några av de frågeställningar Douglas Murray tar upp i sin bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist